Lidingöloppet

Det finns många besvärliga lopp i Sverige, men frågan är om något samlar så mycket jävlar anamma på samma ställe. En hel ö fylld med löpare som tänker springa långt upp och ner för backarna oavsett väder. Mitt onda knä har saboterat träningen inför Lidingö och jag hade bestämt mig för att se det som ett kul långpass där jag skulle lunka på i skön och behaglig fart. Garmin-klockan fick stanna hemma och jag hade bestämt mig för att gå i alla nerförsbackar så knät skulle klara hela rundan. Men det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen och nån timme före start bestämde jag för att nu är det maximalt som gäller. Att man inte är där man vill i träningen är ingen ursäkt för att inte göra sitt bästa.

Jag åkte ut rätt tidigt och sammanstrålade med kusinen Pernilla. Precis som alla andra gick vi alldeles för sent från Lidingövallen till starten och det blev lite stressigt. Sen ställde jag mig snällt längst bak i min startgrupp, eftersom jag tyckte att jag inte riktigt förtjänade den och inte ville hindra andra. Big mistake. Man ska alltid tränga sig fram lite. Nu blev starten ett enda slagsmål i leran och första kilometern gick på sju minuter.

Men där nånstans kring 1-2 km släppte det lite och det gick att springa skapligt och sen flöt kilometrarna på i ok fart. Efter ungefär en mil började benen kännas ordentligt pigga och jag ökade farten. Efter att mest ha sprungit en massa små pyttiga skogsultror på sista tiden kändes det nästan overkligt att se hur många som masat sig ut i skogen för att heja. Orkestrar, folk med egna vätskekontroller, hejarop, sång.... fantastiskt kul och peppande.

Nånstans efter två mil kände jag att nu börjar det bli tufft. Benen var som olydiga stockar och de återhämtade inte sig efter backarna. Nu var det fokus och vilja som gällde. Och en del gång i de längre backarna. Här kom den stora skillnaden mot ett ultralopp. I en ultra hade jag gått över till survival mode och försökt hitta en fart som gjort att jag klarat mig löpande i mål men inte snabbare. Här är det Lidingö och en bra tid som gäller. Man pushar sig det där lilla extra hela tiden och det var fanimig inte igår. Runt omkring sig har man halta och lytta som gör likadant. Alla ser förstörda ut men ingen gnäller, bara stångar på.

I backarna var körd, lugn jogg eller gång var det som gällde, men på rakorna och nerför försökte jag fortfarande dra på. Kände hur rumpan började närma sig kramptendenser men det var aldrig nån fara. Knät hade gnällt sen starten nästan men blev aldrig värre.

Sista kilometern var nog den snabbaste och jag trillade i mål på 2.43.09. En kvart långsammare än den tid jag hoppades på när jag anmälde mig, men bättre än jag hoppats före start. Intressant att jag nästan tangerar min förra tid på Lidingö, från 2001 då jag sprang på 2:42:57. Eftersom jag väger 5-8 kg mer nu räknar jag årets lopp som rekord :)

Faktaruta

Mellantider
0-5 km, 28:22 min
5-10 km, 26:34 min
10-15 km, 25:59 min
15-20 km, 26:43 min
20-25 km, 27:48 min
25-30 km, 27:40 min

Kläder
kortbyxor och t-shirt, Nike Air Zoom+ Vomero, damasker, Runners store strumpor

Medhavt
En stor Maxim-gel, en Squeezy-gel, 2 salttabletter
Tur jag tog med geler för det fanns inte direkt nåt i energiväg för mig. Läskig blå sportdryck och cola dök inte upp förrän på sista kontrollen.

Transport
T-bana så jag landade i Ropsten ca 2 h före start, ganska lagom

Löparkompisar
MarathonMia hejade hejade hejade högt och ljudligt på alla som sprang, Jumper stod och applåderade och så träffade jag Silvermedalj-Anna (grattis!!) med make efter loppet. Annars ganska ont om kända nyllen.

Starrett's Mobility WODs

Kelly Starrett är nog den person inom crossfit-världen som jag har störst respekt för. Han är inte bara en duktig tränare, utan också extremt kunnig i sjukgymnastik och fysiologi. De avsnitt av Crossfit Radio som han medverkar i har jag lyssnat på flera gånger och lärt mig nåt nytt varje gång. När andra tränare snackar om styrka, spänst och explosivitet snackar han om rörlighet och midline stabilization. Och det är inte främst tråkig prehab för att förebygga skador, utan för att öka "performance".

Därför blev jag väldigt glad när jag häromveckan upptäckte att han startat med en mobility WOD. Varje dag postar han en övning som tar 5-10 minuter och som passar utmärkt att lägga i anslutning till den övriga träningen eller köra hemma på kvällen. Just nu har jag ett litet projekt där jag ska förbättra min rörlighet och jag tänkte att kanske yoga och tynglyftning kunde vara grejen. Men som hittade jag det här som komplement. Prova själva.

Många av övningarna är anpassade att funka framför teven, i eller vid favvosoffan :)

A slice of heaven

Femton minuter löpning, platt asfalt, långsamt tempo. Kan egentligen inte bli tråkigare, men det var verkligen underbart. Första löpningen sedan knäskadan blommade upp igen under Full moon race. Från och med nu ska jag uppskatta alla löpmetrar, i regn och rusk, i varm sol, snöslask...

Och jag tänker tillbaka på en miserabel löpning i vintras. Vilket jävla lyxproblem det var att tvingas sätta sig och skita bakom en snödriva var femte minut för att kunna springa hem.

Träning DVD

Sen Full moon race har mitt knä varit helt kvaddat. Nu gör det inte längre ont när jag går, men springa funkar fortfarande inte. Efter några veckors tom träningskalender bestämde jag mig för att ta tag i det igen och försöker nu köra minst en timme om dagen. Tyvärr är ju knät rätt central del i de flesta träningsformer, men vanlig hederlig gympa funkar fint. Sista veckan har därför blivit en orgie i olika tränings-dvd. En kompis frågade om jag testade olika pass och det kan man ju säga att jag gjort. Vinnaren än så länge är Friskis & Svettis "Stark och stabil". Inte lika tillfredställande som att springa eller som ett maximalt crossfitpass, men det känns bra i knä, kropp och sinne!

Björn och Kristina i mål

Jag och Zingo stack ut för att möta upp Björn med pacer Kristina ca 5 km från gaxmålet. De såg sega men glada ut. Björn hade ont överallt under midjan och hade bl a somnat gående... Efter 2 km i långsam gång började han jogga lite och rätt sm det var såg han målet.HAn la på en tokspurt och kom i mål på 51:17 , placerad som 5:a. Fantastiskt! I mål väntaed frugan med en McDonalds-påse

5 km kvar!

MÅL!!!

Hamburgare!!

gax efter ca 30 h

Ägnat dagen åt att kryssa runt i Skåne och leta halvdöingar.

Stefan Samuelsson och Stefan Olsson efter ca 30 h, i Lövestad

Mia är glad men har ont i knät

Mia + en dansk + Iveagh från Irland

Min son var hejarklacksledare i pippidräken och så uffe som tog en löprunda. Sonen är han till vänster :)

Björn och fru vid 11-tiden då han snart sprungit 100 miles. Låg sjua tror jag.

Kristina pacar och fixar Björns blåsor

Ser ju inte jobbigt ut det där med ultra...

Missade fota Pär och Tobbe men de bröt troligen i Brösarp. Fick rapport att en hel del brutit

the gax trans scania

Klockan 0800 i morse gick startskottet för the gax trans scania och den 246 km galna resan tvärs över Skåne och tillbaka. Det startskottet ville jag inte missa. stämningen bland löparna var förväntansfull, taggad och alla verkade glada. Lite mingelbilder.

Arrangören som alltid själv springer sina lopp, Stefan Samuelsson.

Zingo i grönt och Pär Sikö, Tobbe i orange, i svart är Calle.

Kristina som ska pace:a på natten och Bernt som klämmer hela banan. Kolla in Bernts leende inför loppet, det är så man ryser. Ja Kristina ler rätt bra hon också.



Mia med crew. Tyvärr tappade hon sin vapendragare Staffan som ligger i sjuksängen. Sänder en krya-på-dig-tanke till Staffan och ett lycka till åt Mia.

Stefan säger några sista ord till löparna innan han förklarar leken påbörjad.

Nu verkar de lite mer nervösa...

Startfältet uppställt