Hurra för Norrköpings kommun!

Igår såg jag de obehagliga siffrorna 24.5 på Sövde triathlons hemsida. 24.5 som i 24.5°C, vilket betyder våtdräkt inte tillåten på söndag. Shit pommes, ingen våtdräkt - då måste man ju kunna simma!! Det är nämligen så att våtdräkten hjälper till otroligt mycket när man simmar; man får det där perfekt vattenläget som Phelps och alla andra fått träna sig till. Ju sämre simmare, desto mer nytta av våtdräkten. I mitt fall verkar det dock som jag hottas upp ovanligt mycket med min stålmannendräkt på och i förra årets olika race kunde jag matcha folk som enkelt spöar mig i bassängen. Det var med andra ord väldigt obehagliga siffror jag såg på hemsidan.

Ner i källaren och pumpa svärmors cykel och så i väg mot Himmelstalundsbadet, Norrköpings utomhusbassänger. Kroppen var inte återhämtad sen ultralöpningen i helgen och jag kände mig riktigt slak. Det är precis som jag får svårt att syresätta musklerna dagarna efter en lång ansträngning.

På vägen till badet tog jag ut pengar, ifall de inte skulle ta kort. Väl framme parkerar jag cykeln och går mot entrén. Halar upp en hundring och..eh, var betalar man? Jag frågar badvakten och han svarar: Nej men det är gratis. Jag frågar badvakten igen, men får samma svar.

Gratis!? Om man kommer från Malmö låter det helt otroligt. Här stängde kommunen varenda jävla simhall och var man inte med i en klubb var det snudd på omöjligt att få simma. Malmös anrika simhopparklubb tappade varenda medlem, malmöbarnen kan inte simma och jag fick träna och byta om utomhus när det var november.

Tydligen har kommunen fått eller fått låna marken av stans rika tobakspamp med villkoret att det ska vara gratis för alla. Men det ärndrar ingenting: Hurra för Norrköping! Vilken grej! Vissa dagar har det tydligen varit upp mot 1500 pers där och badat i år! Fantastiskt!

Hur gick simningen då? Jo, sådär. Hade lite svårt att få ut syret dit det skule men kom igång så småningom. På söndag blir det 1930 meter simning och det ska nog gå ok. Efter att ha kört Ironman-distansen förra året känns inte en halv-Ironman så långt längre, men det är förrädiskt att tänka så för det är en riktigt lång distans. Och man håller hög intensitet under en lång tid, en bit över fem timmar i mitt fall. Först maxar man simningen, sen maxar man cyklingen och sen får man se vad man har kvar till halvmaran. Iallafall gjorde jag så förra året, i år får jag nog köra mer med hjärnan.

Fyfan, det kommer bli jobbigt, men kul! Nu får det gärna regna och kyla på lite så tempen sjunker under 21°C i Sövdesjön :)

Trädgårdsträning

Håkan möter Helen...

Trädgårdsträning kan nog bli sommarens heta tema! Finns massor med olika roliga pass man kan utföra med minimalt av utrymme och prylar. Igår var brorsorna Håkan och Erik och kusinerna Gabbe och Andy på besök. Givetvis satte vi kusinerna på barnvakt och så körde vi "Helen":

3 varv på tid:

400 m löpning (utanför tomten...)

21 kettlebell-svingar (24 kg)

12 pullups

Jag och Erik tog 16 kg kettlebell och Håkan som varken testat crossfit eller kettlebell förut plockade modigt upp 24 kg-kulan. Alla kom i mål på ungefär samma tid;, jag på 10:40 min, Erik 10:46 och Håkan 10:54. Gott pass! Så mycket roligare att köra ihop några stycken än själv och jag tror man pushar sig själv lite extra då också.

Jag provar lite clean & jerks med nya 24 kg

Hexa undrar vad fan vi håller på med i värmen

Appropå trädgårdsträning så har jag även testat ett löppass inne på vår minimala tomt. Death by ten meters, där man springer mellan två koner med tio meter emellan. Man springer 10 meter första minuten, 20 andra, 30 tredje, osv tills man inte klarar längre. Som ett beep-test ungefär. Jag stupade på 17:e minuten och fick totalt göra 152 tiometersrusher med vändningar. Man tjänar nog på att pace:a sig själv och ta det lugnt i början, men jag körde spurterna ganska hårt från början. Kul pass, riktig prison workout.


Kvällen tillbringades i Öresund. Jag och kusinen Gabriel simmade längs Västra hamnen i kvällsolen. Träning blir inte mycket bättre än så!

Kickstart med eget träningsläger

Nu känns det som jag kommit igång hyfsat med träningen igen. Förkylningen är fortfarande kvar, men jag är ändå träningsbar. I helgen var Karina och Rune bortresta så jag passade på att köra en litge kickstart med egetkomponerat träningsläger på hemmaplan. Planen var att köra många korta och lågintensiva pass för att främst jaga latmasken ur kroppen och vänja mig vid träning igen. Att identifiera mig själv som en person som tränar, inte en som är nöjd i soffan.


På fredagen öppnade jag försiktigt med stabilitetsträning följt av löpning. Jag har varit sugen på att testa den kombinationen länge. Ett stabilitetspass som uppvärmning där rätt muskler aktiveras och hjärnan kommer in på rätt spåroch så kommer en bättre teknik av sig själv. Passet bör nog vara relativt kort så att musklerna inte är för trötta inför löpningen utan bara redo. Jag vet inte hur det funkade, men löpningen blev i vart fall inte sämre av det.


På lördagen var det triathlondag. Först en kaotisk simning där jag fick byta både simhall och stad för att lyckas hitta en öppen bassäng. I vattnet fortsatte sen kaoset och vi var många som slogs om ytan. Kändes härligt att vara tillbaka i vattnet igen för det var ett bra tag sedan. Jag har inte tappat så mycket av snabbheten, jag är fortfarande lika långsam ungefär, men jag har tappat massor av uthållighet. Den trötthet jag brukar få när passet närmar sig 3000 meter kom nu runt 1500. Körde en serie på 500-400-300-200-100 meter och sen några hundra meter avsim.


Efter en brunch med brorsan på Element i Rörsjöstaden så blev det lite trainercykling följt av bricklöpning i Pildammsparken. Jag upptäckte att ligger jag i tempoställning så går det att spela xbox samtidigt som jag cyklar: en mycket bra sporre för att jag ska lägga mig mer i den tråkiga bågen.

På lördag morgon var det dags för lite stormcykling i äkta skånsk höstvind. Snittfarten blev löjligt låg och jag tror jag lämnar hastighetsmätaren hemma nästa gång det är sånt här väder. Jag blir bara stressad av att ligga i under 10 km/h fast jag tar i så pulsen kickar upp över 170. Bättre cykla på tid och puls. Lite klantigt av mig att välja kuststräcka en sån här blåsig dag, men jag var sugen på att cykla söderut. Drog ett varv på Toves runda, en 24-km-loop som vi hade tempoträning på i somras. Eftersom jag tagit tid på den sträckan flera gånger så blev det ytterligare en deppig påminnelse om hur sakta det gick.


Hemkommen från cyklingen svepte jag en Gainomax och bytte till löparskor för att sedan kasta mig in i Linus bil ut mot Torup och löpning tillsammans med ett gäng från funbeat.se. Jag hakade på Linus och Olof ut på milspåret. Till min glädje såg jag att Linus skulle springa med sin son Eskil i en löparvagn: det skulle knappast gå fort på det kuperade spåret. Trodde jag... Det gick alldeles för fort för mig, jag fick ta i nära max för att hänga på. Egentligen gick det nog inte så fort, men kombinationen otränad, förkyld och trötta ben från cyklingen gjorde att det blev en tuff runda.

Efteråt bastade vi och fikade. Kul att träffa forum-folk live, mer sånt! Och mer kupertad löpning, det är ju så sjukt skoj!

Greppet?

Alla simtränare snackar om Greppet. Tyvärr är det så att Greppet är ganska abstrakt. MAn kan inte se det, man kan inte ta på det och man knappt föreställa sig det. Antar att man mpåste uppleva det. Greppet påstsås vara när handen får tag i vattnet så att man drar sig fram. Hos simmare som kan det här så ser det ut som om handen ligger stilla i hela draget och som att kroppen dras fram, ungefär som om de tagit tag i en fast punkt.

Just nu så siktar jag in jag simningen på teknik och snabbhet och uthålligheten får ligga och vänta tills våren. Jag kör serier med 20*50 m teknik, där övningarna får variera beroende på den feedback jag får får coachen på våra träningar. Sen fortsätter jag med lite greppövningar som skovelsim och avslutar med några korta snabba serier.

Igår kändes det som jag hade bra flyt i bassängen, som jag hade kraft direkt när handen gick i vattnet och inte bara i slutet av draget. Och när jag satt i bilen och skulle köra hem, ja då skakade händerna och fingrarna. Kanske börjar jag hitta Greppet!

Tillbaka i träning

Efter 10 dagars vila tyckte jag det var dags för första träningspasset igår. Jag har försökt röra lite på mig, men kroppen har sagt nej. Speciellt hälsena, vader, och höfter har sagt nej och sen är lårmusklerna fortfarande helt utmattade. Men lite simning skadar ju inte.

Enligt min grovplan så ommer augusti vara lattjolajbansmånad med vila, mat, OS och spontana träningar. Udner hösten sen kommer fokus ligga på rehab, löpstyrka, löpteknik, core, dvs uppbyggnad till en stark löparkropp så jag slipper ännu ett skadeår. Under hösten ska jag också fokusera på att förbättra min simteknik.

Och då passade ju gårdagens träning med Heleneholm perfekt. Det var fokus på teknik och armstyrka och jag fick massor av personlig feedback av Lotta sim-coach. Jag sätter i handen helt fel, har för låg frekvens och har armbågen för lågt när jag sätteri handen. Speciellt den låga armbågen kan nog vara svaret på varför jag har så dåligt grepp och varför jag inte får tryck i draget förrän på slutet.

Började med 4*100 m uppvärmning som gick fortare än vanligt. Fortsatte med teknik; catch-up, glid på sidan, tummen i ramhålan osv. Efter jag fått feedback från Lotta gick jag över till att fokusera på handisättningen och senare också armbågen. Totalt blev det 20 stycken 50:or. Efter det kom 6 stycken 50 meters skovelsim som är rena döden för armarna... Första med armarna långt fram, sen armarna rakt ut från axlarna och sista skjuta längs kroppen så triceps får göra jobbet. Detta två varv. Avslutningen var 4*(25 acc + 25 löst) och det kändes riktigt bra. En timmes tekniksimmande gör att man kommer in på rätt spår. Tyvärr hann jag inte med avsimmet, men det får jg bjuda på.

Bu för alla skador, hurra för havet

Nu är det mindre än en vecka kvar och tankarna handlar alltmer om Kalmar. Tyvärr handlar det mest om skador, känns som det är säsongens tema... På cyklingen i torsdags rev jag upp mina gamla taskiga hamstrings igen och det känns rätt illa just nu. Visserligen fem dagars vila framför mig, men jag känner mig ändå osäker på hur det ska gå.

Trist på en annars så underbar träning i kvällsolen. Tove hade lyckats dra ihop ett stort gäng heleneholmare och vi cruisade först runt i en stor klunga för att sen dela upp oss för tempocykling runt en 24-km-bana. I klungan låg jag par med hennes danske tränare Jens som gav mig en massa råd och tips inför Kalmar. Jag har ju haft problem med att få ner pulsen efter simningen och han menade att jag måste prioritera det och ta det riktigt lugnt i början på cyklingen. Jag fick också lära mig ännu en anledning till att inte ha strumpor på cyklingen. När man kissar så rinner det längs benen och ner i skorna - då vill man inte ha strumpor. En massa bra råd alltså...

Jag började fundera på om jag är överkänslig inför lopp och känner efter för mycket. Men jagtror inte det, utan jag tror bara att jag helt enkelt är skadad jämt nu för tiden, men med tre grenar går det alltid att lösa. Jag springer och så får jag ont, då kan man cykla istället och när det gör ont så får det bli simning. Känns inte hållbart i långa loppet. Jag behöver verkligen en totalrenovering så efter Kalmar får säsongen vara slut, även om den blev kort.

Igår blev det en riktig fin simning nere i Västra hamnen. Gick ner vid Scaniaplatsen och fick nästan tränga mig fram bland alla badgäster som valt att päsa i solen. Man känner sig lite skum när man glider runt i våtdräkt på ett sånt ställe, men med badmössa och googles på så kan man vara säker på att ingen känner igen en :) Simmade ut och kände lite på havet och drog sen 6*6 minuter i bra tempo och med full fokus på andning och navigering. Det var verkligen ett toppenpass och min navigering känns allt bättre. Har varit lite nojjig med att simma själv i havet, men det känns helt säkert att simma utmed alla badbryggorna.

På kvällen blev det sen rajtantajtan med alkoholfri öl och veganburgare på Möllevångsfestivalen. Rune gillade speciellt karnevalstågets sambamusik och jag speciellt tågets osannolika mix av glittriga sambarövar och den poltiska möllanvänstern.

Nio dagar kvar...

Om nio dagar smäller det! Startskottet på Kalmar triathlon går 0700 den 2 augusti. Jag hade egentligen lagt upp en fiffig vilo- och toppningsplan för sista två veckorna, men pga vadskadan så blir det mest fokus på vila tyvärr. Den enda träning jag kan köra vettigt är simning, så därför tog jag ett lite längre pass igår och simmade 1h40 min. Jag började med 1000 meter rätt av, fortsatte med 10*200 och avslutade med 5*100. Istället för vilopauser la jag in 50 meter bröstsim för att inte får ner pulsen så mycket men ändå vila crawl-musklerna. Tanken var att jag i första hand inte skulle träna simning, utan "löpning", dvs hålla igång de energiprocesser som kommer behövas vid längre distanser. Egentligen skulle jag väl simmat lite till, men kroppen började bli slak och jag stack hem. Dessutom har jag aldrig simmat så långt förut, 4300 meter, så jag är nöjd.

Ikväll ska Tove Wiklund hålla cykelpass med klubben och det tänkte jag hänga med på. Hon har utlovat ett lugnt tempo i början och det tänkte jag fortsätta med hela passet. Ska jag vara ärlig så hoppas jag nog egentligen på att hon ska dela med sig av nåt hemligt knep som hjälpte henne till 9.26 på Ironman Austria för några veckor sedan. Kanske kan det hjälpa mig till sub-12 i Kalmar :)

Inaktiva muskler och swimmer's high

I dag gick jag till sjukgymnast på Idrottsmedicinskt center i Malmö. Jag gick egentligen dit för att fixa mitt vad- och hälseneproblem inför Kalmar triathlon, men när sjukgymnasten fick nys om mitt rygg/bäckenproblem och hamstrings så gjorde han en grundlig undersökning. Han kom fram till en del intressanta saker. Bland annat behöver jag stärka mina gluteus medius, som är en viktig muskel för löpning. Är de svaga så blir det ofta belastningsskador i benen. Detta ska jag dock jobba med senare, för nu ligger prio ett på en annan grej, nämligen Transversus abdominis. Enligt sjukgymnasten är det vår kanske viktigaste stabiliserande muskelgrupp. När han provade mina transversus så kunde jag överhuvudtaget inte aktivera vänstra sidan. Han gjorde nåt slags massage så att jag skule kunna aktivera, men det gick fortfarande inte. Det hade han aldrig varit med om förut sa han och försökte med ytterligare tre behandlingar, inget hjälpte. Han hämtade sin lite äldre kollega som skulle vara expert på den här typen av grejer och han lyckades med lite mer hårdhänt behandling göra så att jag kunde aktivera vänstersidan. Den lite äldre sjukgymnasten sa att han varit med om det en gång tidigare och att det var träningen "babyrörelser" som gäller. Jag ska ligga på rygg med knäna mot taket, knäveck böjda 90 grader, handflatorna mot taket och sen lyfta rumpan några cm och statiskt hålla emot. Målet är att jag ska klara 3*1 min.

Sen analyserades mitt löpsteg, sprang barfota på löpband och jag hade tydligen och helt oväntat ganska bra löpsteg. Satte ner foten fint. Det enda anmärkningsvärda var en liten framfotspronation, men enligt den lite äldre killen så fanns ingen anledning att laborera med nåt på min kropp förrän jag fixat mina transversus, de är tydligen kritiska. Antagligen har jag slutat använda dem för ganska länge sedan eftersom det var så svårt att få igång dem. Kanske vid min ryggskada för tre år sen? Sedan har jag lärt mig använda andra (fel) muskler istället. Vår simtränare har sagt att jag har ok drag med högern, men dåligt med vänstern, kanske kan det också bero på detta.

Jag frågade lite om stretching för vaden och om jag kunde köra exentriska vadhävningar. Jo, det vore bra sa han. Det var ett lite märkligt besök. Jag fick inte så mycket råd om min vad, men jag fick desto mer annat. Det kändes som de här sjukgymnasterna kunde sin sak och jag ska tillbaka om en vecka, då ska han kolla aktiveringen och sen lära mig övningar för gluteus medius.

Hittat på nätet, Halmstad högskola:
"När en person startar en rörelse, så är det bålen som aktiveras först. 30-50 ms före armar och ben rör det sig i transversus abdomnis som stabiliseras. Om man saknar denna reflexmässiga aktivering så är man i riskzonen för ryggproblem."

Jag provade övningen hemma, körde 45 sek, 35 sek, 30 sek och en sista gång 40 sek. Fy vad jobbig övning. Men nu är jag peppad på att bli bra så nu ska jag göra mina övningar duktigt. Har ju en drös andra övningar från naprapaten också.

Efter behandlingen och undersökningen stack jag och simmade en sväng, eftersom jag ändå hade barnvakt ett tag till. Detta var lite av en magisk simning. För lite mindre än ett år sedan var jag på Källbybadet i Lund och tänkte bli triathlet. Jag kunde knappt crawla mer än några meter sen fick jag andningsproblem. Detta kommer aldrig gå tänkte jag. Men jag beställde en bok, Total Immersion, och började göra massa övningar. Till hösten gick jag med i en crawlkurs. Nu ett år senare så gick jag in och satte över 3300 meter på en dryg timme. Jag blev riktigt stolt över mig själv. Det är såna här minnen man ska ha med sig när det känns motigt och man tycker man är värdelös och inte kan lära sig nåt nytt.

Baklängeslöpning ett genidrag

Jag tror jag sprungit Pildammsparkens innervarv ungefär 7 miljoner gånger och alltid åt samma håll. I morse provade jag andra hållet och en helt ny värld öppnade sig. Att själva rundan skulle upplevas annorlunda var jag beredd på, men den stora bonusen var att nu mötte jag alla andra löpare istället för att springa om eller bli omsprungen. Jag tycker det är grymt peppande att se andra som är ute och tränar. När man springer med en tokglad liten småunge i vagnen möts man dessutom hela tiden av leenden oavsett hur pass trötta löparna är. Och det var en grym energiinjektion, leenden smittar verkligen av sig.

Det börjar kännas som jag äntligen har kommit igång med löpningen nu. Det var femte dagen på rad jag sprang utan att kroppen protesterar allt för mycket. Lite sliten i hamstrings och ryggen, men ändå under kontroll. Sträckorna har ökats lite, från 5-8 km till 8-12 km. Jag tar fortfarande det lugnt och ligger hela tiden kring min MAF-puls. Jag är inte helt Maffetone-asketisk i min löpning och börjar gå i uppförsbackar och så, men jag försöker hålla mig på mattan. Rune har också börjat gilla att flyga fram i vagnen när jag springer, det var stor skillnad nu när jag vänt den så han sitter framåtvänd.

Veckans träning har börjat bra. Igår blev det först ett morgonpass med nytt distans-PB i barnvagnslöpning, drygt 11 km, sen ett kort men intensivt lunchpass på trainern och avslutningsvis ett simpass på kvällen. Men jäklar vad kass jag blivit på att simma. Jag är ju rookie på simning, gick nybörjarkurs i höstas och höstens stora mål var att lära mig crawla långt utan andnöd. Det gick kanon och jag tyckte jag blev rätt hyfsad, men nu... andnöden är tillbaka och jag flåsar som snuskgubbe i vändningarna. Självklart beror det på att jag tränat så lite simning sen jag blev pappaledig. Har jag haft tid över har jag prioriterat cyklingen istället. Nåja, skitsamma, med våtdräkt på så kommer det nog gå ok ändå.

Japanska delar på en italienare

I dag har jag äntligen köpt en ny cykel. Det blev en Fondriest Mega Plus som fick en uppsättning Shimano 105 trots att jag blivit varnad för att jag kommer bli utskrattad om jag har Shimano på en italienare. Vad är det med folk och cyklar egentligen? Vettigt folk blir som besatta när det kommer till deras kelgrisar. Varför måste man ha Campagnolo bara för att man har en italiensk ram? Snacka om att Campa lyckats med sin marknadsföring. Nåja, det var skönt att äntligen komma till skott och uppgradera mig lite. Även om det är en (med cyklisters mått) billig cykel så kommer den förmodligen rulla bättre än den rostiga 80-talsracer jag cyklat på hittills. Cykeln ska vara färdigmonterad redan i veckan så förhoppningsvis kan det bli ett längre premiärpass till helgen. Jag kompletterade med en clip-on aero-båge och så ett par vita triathlonskor.

I kväll var det ofokuserad simning. Man ska aldrig åka till en egenträning utan ett program.Man ska aldrig tänka att "jag kör lite spontant" för det blir bara skit av det. Och så lökar man sig för mycket. Men jag bestämde mig för att maxa på 100 meter så jag la upp apsset efter det. Femhundra uppvärmning, lite glidcrawl, lite skovelsim och några snabba 50 längder. Sen jäklar, jag drog på allt jag hade och efter 50 meter sprutade mjölksyran ur öronen och sen var det pannben och plåga hela vägen efter vändningen. Men jag har aldrig simmat så fort förut. Tror jag. Jag hade nämligen inte startat klockan. Grymt snöpligt, speciellt som resten av passet blev rätt tungt efter den maxningen. Klantskalle.

Igår körde jag ytterligare ett MAF-pass i Norrköpning innan vi åkte hem. Det blev 9.1 km på 140 i medelpuls, 47:30 min. Jag måste verkligen stämma av detta med ett riktigt MAF-test, men det verkar som jag är i bra aerob form. Det var en bra avslutning på en annars dålig träningsvecka.

Träningsplanen

Hmmm, nu måste jag komma på en plan hur jag ska lägga upp träningen fram till Kalmar i augusti. Pågrund av skador har ursprungsplanen rubbats en del, men så är det ju alltid.

Simningen
Min ursprungliga plan var att lära mig crawla i höstas (avklarat) och fortsätta träna simning så jag är hyfsad på den disciplinen. Det har gått ganska bra, jag kan simma hyfsat snabbt trots dålig teknik och uthålligheten kommer byggas genom att passen nu blir allt längre (men också färre eftersom jag inte kan simma på luncherna längre, är ju pappaledig). Tidigare låg jag på 1000-1500 m per pass, nu 2000-3500. Ska försöka öka andelen över 3000 men det är en svår balansgång: jag tjänar ju mest tid på att få bättre teknik. Jag ska också påkalla mer uppmärksamhet från simtränaren och be om kommentarer och hemläxa. Men simningen är jag ganska nöjd över och t o m lite stolt över mina framsteg.

Löpningen
Det är löpningen som har gått sämst. Min plan var att köra lågpulsträning plus långa intervaller i marathonfart växlat med halvmarafart. Jag hade satt ihop ett program baserat på Heleneholms löptränares instruktioner. Fram till januari skulle jag bygga upp en volym på 60 km/vecka fördelat på Långpass 25-27 km, distanspass 12 km och Långa intervaller 18-22 km. På viloveckorna tänkte jag skippa långpasset och köra lägre volym på långa intervallerna men istället i halvmarafart. Det har inte funkat alls. Jag har haft strul med hamstrings sen Växjö marathon förra året och när jag skulle göra en nystart, då skadade jag foten och den är fortfarande inte bra.

Den nya löpplanen är att börja helt från början. Ut och springa 5-7 km och ta från där. Köra lugnt och öka distanserna när det känns bra. Nu har äntligen min nya pulsklocka kommit så när jag hämtat den kan jag köra på puls igen och det kommer bli löpning a la Maffetone. Jag körde det förra året och om det hjälpte mig till maran på sub 3.30 och och PB med 20 minuter så borde det passa ännu bättre för löpträning till ironmandistans. Ska börja med ett MAF-test på samma puls jag kört tidigare, HR 143, och kolla var jag står jämfört med tidigare. Sen kan man ju skoja till det med lite snabbhet i nåt lokalt lopp istället. Eller nåt kortare fartpass, men inga långa intervaler i halvmarafart, det fixar inte min kropp just nu. Ska ocksåp komma igång med barnvagnlöpningen och det finns vissa utmaningar där som just nu är under planläggning...

Cyklingen
Cyklingen har gått över all förväntan, men det är väl tack vare att löpningen legat så mycket på is kombinerat med en mild vinter. Cyklingen är det jag varit mest skraj för inför Kalmar, just för att jag vet hur mycket tid man kan tappa eller vinna där. Nu har jag varit uppe och nosat på lång distans på träning och det känns okej. Jag kan cykla och är inte rädd. Jag köpte en trainer för några veckor sedan och har under min första månad som pappaledig hunnit cykla 18 timmar på den, allt under Runes tupplurar. Det är verkligen bonusträning! På cyklingen tänker jag bra köra på. Långpass på de helger som går och så trainer när Rune sover. Kanske ge mig ut på kortare intervallpass ute när det blir ännu lite ljusare på kvällarna.

Igår blev det en timme på trainern och sen 34 minuter löpning i Pildamsparken. Sprang innervarvet i 5.00-tempo och resten av passet runt 5:30 min/km. Och det bästa av allt: det gjorde inte så jätteont i foten! Var också inne i Lund på en mammafika, men det vara bara en mamma där, resten pappor och barn. Jättetrevligt och kul att låta Rune busa med andra barn.

Cajsa Warg-triathlon

I dag hann jag faktiskt med alla tre grenarna, men det blev lite "man tager vad man haver " över det hela. Först bar det av till simhallen där jag plaskade runt i ett par alldeles för stora Hawaii-shorts. Jag kan efter det här simpasset intyga att det finns ett tänk av funktion bakom tajta Speedos.

Växjö simhall har verkligen genomgått ett lyft sen jag var här sist (vilket ju måste vara 10-15 år sedan). Det finns numera äventyrsbad, high-tech-skåp för värdesaker och herrarna går in där damernas låg förut och tvärtom... Men en sak var samma som förr: de blå och repade toadörrarna som såg slitna ut redan på 80-talet. Skön småländsk inställning att spara det som funkar. Well well, jag fick en egen bana och körde en massa skovelsim och glid-på-arm-övningar innan jag avslutade med en liten pyramid. Enligt simtränaren har jag dåligt grepp med vänsterhanden och dåligt sträck så jag hoppas att de här övningarna kan rätta till det.

Lunch på stan ihop med en gammal kompis som lyckats göra slut på lönen så jag fick bail him out från restaurangen. Nåja, det är ju bara 30 dagar till löning... I ärlighetens namn så var det nåt strul med hans föräldraersättning.

Rune bet mig i armen. Han har alltid bitit i allt han kommer ut, men nu med två tänder gör det ju riktigt ont. Efteråt bara garvade han. Det är kul med småbarn, man kan ösa fram hur många leksaker som helst och det är ändå nåt annat som är roligast. Och detta annat är nästan alltid ömtåligt eller farligt. I mina föräldrars hus verkar en specifik parfymflaska vara the chosen one.

När Rune tog sin eftermiddagslur fick hans farmor ta vaktposten och jag letade fram en cykel i garaget. Hittade också pappas cykelhjälm och ja, den var nog det fulaste jag sett. Men som småbarnsfarsa så får säkerhet gå före det uns av fåfänga jag har kvar och jag snörde på den och stack ut på en timmes runda. Efersom jag cyklade i löparkläder så var det bara att förvandla cyklingen till ett brickpass och jag sprang ut en liten trekilometersrunda efteråt.

Exakt vad tänkte pappa på när han köpte den här hjälmen?