Vätternrundan 2012

Taggad inför start!

Äntligen dags för min första Vätternrunda och också mitt första cykellopp. Målet med loppet var egentligen att bli sporrad att cykla mer i vardagen, speciellt mellan Malmö och Lund när jag ska till och från jobbet. Jag vet av erfarenhet att långa lopp blir lite lättare om man har ett realistiskt tidmål, så man startar i rätt fart, men i det här fallet hade jag verkligen ingen aning, så jag siktade på 10 timmar för det kändes som en lite magisk gräns.

Jag åkte upp tillsammans med kollegor och det stora samtalsämnet före loppet var klädvalet; skoskydd på eller av? Jacka? Väst? Det skulle ju börja regna nån gång strax efter start och teorierna var olika. Det var extra lurigt eftersom det var en härlig solig sommarkväll och det kändes omöjligt att det skulle börja regna några timmar senare. Till slut valde jag kortärmat med lösärmar och vindväst och det visade sig vara rätt lagom.

Starten gick 03:54 och jag hade letat upp ett gäng från Dalby som skulle sikta på under 10 timmar. Jag fick ett vitt snöre att sätta i hjälmen så vi lättare skulle känna igen varandra och så bar det i väg. Nästan direkt hakade vi på en snabb stor klunga som hela tiden växte. Kändes smått livsfarligt att ligga i den, folk halkade hit och dit och flaskor flög längs marken så jag försökte lägga mig längst ut till höger så jag iallafall skulle kunna köra av vägen om nåt hände.Det blev inte bättre av att det snart började ösregna. Men milen flöt på ganska snabbt iallafall. Nånstans i en lång nerförsbacke krashade sedan några och jag som låg sist kom långt efter klungan och fick maxcykla i 5-10 minuter för att komma ikapp. När jag sen kommit ikapp tappade jag kedjan i en uppförsbacke, fick stanna och sen började en ny ikappkörning. De tog ordentligt på krafterna. Överhuvudtaget gick den här stora klungan på kanske 100 personer väldigt ryckigt och det var slapp åkning blandat med hård cykling. Detta gjorde att mina ben var helt slut strax efter Jönköping och jag fick gå ner på damage control. Tjugo mil kvar kändes rätt deppigt i det läget när man ligger i knapp styrfart i väggrenen och ser andra svischa förbi. Men jag visste att fick jag bara vila lite så skulle det nog ordna upp sig. Efter ett tag orkade jag ta hjul på två tyska killar och lotsade mig fram till Fagerhult där jag gick i depå efter cirka 13-14 mil.

I depån började frysa rejält och jag var inte ensam. Ett stort lager på flera hundra cyklar stod bakom skylten för Cyklister som brutit. Jag hällde i mig två blåbärssoppa, en kaffe, åt två bullar och en banan. Fyllde sen på flaskorna med vatten och skakade ihop en Vitargo sportdryck. I depån träffade jag på en kille med vitt band och Dalby-tröja som undrade om vi skulle slå följe och försöka hitta en klunga. Gärna det, bara vi sticker nu innan jag fryser ihjäl var mitt svar. Sen öste vi på järnet och blev snabbt varma. Efter nån mil eller två hittade vi också fina disciplinerade klungor att haka på och helt plötsligt var det ju riktigt skoj att cykla i ösregnet.

Jag bestämde mig för att skippa alla depåer. Där fanns inget för mig att hämta, jag hade energi och dryck med mig och jag har erfarenheten från tidigare lopp att depåer oftast sabbar mer än de gör nytta om man har ett tidsmål.

Efter lite snabb körning i olika fina klungor tog det roliga tog slut när det var kanske tio mil kvar och det började komma backar igen. Då fick jag sota för att jag kört för hårt första delen av loppet och jag pallade inte hänga med klungorna. Resten av loppet körde jag mer eller mindre själv eller ihop med nån enstaka cyklist. Jag kände att jag hade god marginal till sub-10 så jag låg på en intensitet där jag inte riskerade nåt som t ex kramp eller energibrist. Med nån mil kvar insåg jag att jag hade mikroskopisk chans på under 9:40 så jag hakade på ett riktigt snabbt gäng och drog ut de sista av mina krafter. Nöjd och stolt kunde jag passera mållinjen på 9:39.

Loppet var både en positiv och negativ upplevelse. Det var trist att köra slut på mig så att jag inte hade kraft de sista 10 milen, men det är bara att lära sig av det, att ta det lugnare nästa gång. Det var också ett betydligt farligare lopp än jag väntat, många klungor innehåller en svans av livsfarliga cyklister som var all over the place. Men det finns en fantastisk känsla i att cykla långt och emellanåt få trycka på ordentligt så mjölkssyran sprutar, för att sen känna hur kroppen återhämtar sig. Förmodligen är det inte så man ska cykla, men kul är det...

Målet med Vätternrundan var som sagt att peppa mig att vardagscykla mer och jag kan helt klart konstatera att man kommer hyfsat långt med detta som grund. Blir det fler gånger fler gånger ska jag lägga till lite långpass och sen måste jag träna backkörning mer, där var jag sämre än de flesta. Men på det hela taget är jag mycket nöjd med min Vätterndebut!

Nöjd med medaljen runt halsen!

Kickstart med eget träningsläger

Nu känns det som jag kommit igång hyfsat med träningen igen. Förkylningen är fortfarande kvar, men jag är ändå träningsbar. I helgen var Karina och Rune bortresta så jag passade på att köra en litge kickstart med egetkomponerat träningsläger på hemmaplan. Planen var att köra många korta och lågintensiva pass för att främst jaga latmasken ur kroppen och vänja mig vid träning igen. Att identifiera mig själv som en person som tränar, inte en som är nöjd i soffan.


På fredagen öppnade jag försiktigt med stabilitetsträning följt av löpning. Jag har varit sugen på att testa den kombinationen länge. Ett stabilitetspass som uppvärmning där rätt muskler aktiveras och hjärnan kommer in på rätt spåroch så kommer en bättre teknik av sig själv. Passet bör nog vara relativt kort så att musklerna inte är för trötta inför löpningen utan bara redo. Jag vet inte hur det funkade, men löpningen blev i vart fall inte sämre av det.


På lördagen var det triathlondag. Först en kaotisk simning där jag fick byta både simhall och stad för att lyckas hitta en öppen bassäng. I vattnet fortsatte sen kaoset och vi var många som slogs om ytan. Kändes härligt att vara tillbaka i vattnet igen för det var ett bra tag sedan. Jag har inte tappat så mycket av snabbheten, jag är fortfarande lika långsam ungefär, men jag har tappat massor av uthållighet. Den trötthet jag brukar få när passet närmar sig 3000 meter kom nu runt 1500. Körde en serie på 500-400-300-200-100 meter och sen några hundra meter avsim.


Efter en brunch med brorsan på Element i Rörsjöstaden så blev det lite trainercykling följt av bricklöpning i Pildammsparken. Jag upptäckte att ligger jag i tempoställning så går det att spela xbox samtidigt som jag cyklar: en mycket bra sporre för att jag ska lägga mig mer i den tråkiga bågen.

På lördag morgon var det dags för lite stormcykling i äkta skånsk höstvind. Snittfarten blev löjligt låg och jag tror jag lämnar hastighetsmätaren hemma nästa gång det är sånt här väder. Jag blir bara stressad av att ligga i under 10 km/h fast jag tar i så pulsen kickar upp över 170. Bättre cykla på tid och puls. Lite klantigt av mig att välja kuststräcka en sån här blåsig dag, men jag var sugen på att cykla söderut. Drog ett varv på Toves runda, en 24-km-loop som vi hade tempoträning på i somras. Eftersom jag tagit tid på den sträckan flera gånger så blev det ytterligare en deppig påminnelse om hur sakta det gick.


Hemkommen från cyklingen svepte jag en Gainomax och bytte till löparskor för att sedan kasta mig in i Linus bil ut mot Torup och löpning tillsammans med ett gäng från funbeat.se. Jag hakade på Linus och Olof ut på milspåret. Till min glädje såg jag att Linus skulle springa med sin son Eskil i en löparvagn: det skulle knappast gå fort på det kuperade spåret. Trodde jag... Det gick alldeles för fort för mig, jag fick ta i nära max för att hänga på. Egentligen gick det nog inte så fort, men kombinationen otränad, förkyld och trötta ben från cyklingen gjorde att det blev en tuff runda.

Efteråt bastade vi och fikade. Kul att träffa forum-folk live, mer sånt! Och mer kupertad löpning, det är ju så sjukt skoj!

Miserabel cykling

Mig spelar det inte så stor roll om det börjar regna när jag cyklar, men att ge sig ut i ösregn och dessutom rätt hård vind, det är inte kul. Därför var jag rätt missnöjd när jag tittade ut genom fönstret i morse och insåg att verkligheten inte motsvarade SMHI:s "molningt men inget regn". Nåja, det var ju ändå rätt ok värme i luften så det var bara att ge sig ut. Korta brallor och armar, men en extra vindväst utanpå.

Första biten mot Bjärred gick med vinden i ryggen och jag susade på utan att knappt trycka på pedalerna. Tyvärr är det svårt att njuta av såna stunder om de händer på väg ut, eftersom man vet att man kommer att få samma vind i bröstet några timmar senare. Från Bjärred cyklade jag upp mot Löddeköping och sen på småvägarna mot Kävlinge och vidare österut. Där nånstans mötte jag dagens enda medcyklist, en liten räka som vägrade hälsa tillbaka. Vid Gårdstånga hade jag ett fint snitt runt de magiska 30 km/h och unnade mig en liten backspurt för att jag ville få upp pulsen lite. Det hade jag inte behövt... nu väntade nämligen 45 km motvind.

Det är nåt speciellt med motvind. Jag har svårt att ta ut mig på nåt sätt. Egentligen borde man ju bara ligga på samma puls som vanligt och så är det struntsamma om det blåser eller inte, men det är som om blåsten suger musten ur en. Man kollar på klockan och ser "21 km/h, puls 122" och så skärper man sig och jobbar upp sig till "25 km/h, puls 145" och så ligger man där nån minut. Nästa gång man kollar så har man omedvetet sjunkit tillbaka till komfortfarten. När jag började cykla för ett drygt år sen så hade jag samma problem med all cykling oavsett vind. Så fort jag tappade fokus så sjönk jag ner på en alldeles för låg nivå. Nu händer det mest vid motvind. Märkligt.

Jag tog mig via Sandby och Dalby och sen standardvägen via Staffanstorp och Djurslöv. Det gick inte snabbt, men jag fick till slut ihop 9 mil och kunde hyfsat nöjd rulla in på tomten. Och sen det bästa av allt när man bara vill kasta sig i duschen: rengöra cykeln!

Dagens coolaste är nog är nog Pia Sundhage som inte följer med amerikanska fotbollslandslaget till Bush och Vita huset. "Jag har helt enkelt ingen lust att lägga tid på sånt, säger hon."

Bu för alla skador, hurra för havet

Nu är det mindre än en vecka kvar och tankarna handlar alltmer om Kalmar. Tyvärr handlar det mest om skador, känns som det är säsongens tema... På cyklingen i torsdags rev jag upp mina gamla taskiga hamstrings igen och det känns rätt illa just nu. Visserligen fem dagars vila framför mig, men jag känner mig ändå osäker på hur det ska gå.

Trist på en annars så underbar träning i kvällsolen. Tove hade lyckats dra ihop ett stort gäng heleneholmare och vi cruisade först runt i en stor klunga för att sen dela upp oss för tempocykling runt en 24-km-bana. I klungan låg jag par med hennes danske tränare Jens som gav mig en massa råd och tips inför Kalmar. Jag har ju haft problem med att få ner pulsen efter simningen och han menade att jag måste prioritera det och ta det riktigt lugnt i början på cyklingen. Jag fick också lära mig ännu en anledning till att inte ha strumpor på cyklingen. När man kissar så rinner det längs benen och ner i skorna - då vill man inte ha strumpor. En massa bra råd alltså...

Jag började fundera på om jag är överkänslig inför lopp och känner efter för mycket. Men jagtror inte det, utan jag tror bara att jag helt enkelt är skadad jämt nu för tiden, men med tre grenar går det alltid att lösa. Jag springer och så får jag ont, då kan man cykla istället och när det gör ont så får det bli simning. Känns inte hållbart i långa loppet. Jag behöver verkligen en totalrenovering så efter Kalmar får säsongen vara slut, även om den blev kort.

Igår blev det en riktig fin simning nere i Västra hamnen. Gick ner vid Scaniaplatsen och fick nästan tränga mig fram bland alla badgäster som valt att päsa i solen. Man känner sig lite skum när man glider runt i våtdräkt på ett sånt ställe, men med badmössa och googles på så kan man vara säker på att ingen känner igen en :) Simmade ut och kände lite på havet och drog sen 6*6 minuter i bra tempo och med full fokus på andning och navigering. Det var verkligen ett toppenpass och min navigering känns allt bättre. Har varit lite nojjig med att simma själv i havet, men det känns helt säkert att simma utmed alla badbryggorna.

På kvällen blev det sen rajtantajtan med alkoholfri öl och veganburgare på Möllevångsfestivalen. Rune gillade speciellt karnevalstågets sambamusik och jag speciellt tågets osannolika mix av glittriga sambarövar och den poltiska möllanvänstern.

Håglös cykling

Hur kan jag ha missat Flight of the Conchordes? Det roligaste jag sett på länge.



I dag blev det en två och en halv timmes cykelrunda i jobbig vind följd av 34 minuters bricklöpning. Kommer snåla in på löpningen nu inför Kalmar för att spara på min vad, men jag var tvungen att provspringa tävlingstightsen med den lilla cykelblöjan. De kändes helt ok.

Det var ingen bra träningsdag i dag. Kände mig energilåg, håglös, illamående och utan tryck i benen. Jag undrar om jag helt enkelt tränat för lite på sista tiden. Eller så är jag inte helt återställd från Sövde fast jag kände mig fräsch redan två dagar efter.

Colting bröt Ironman Lake Placid efter cykelstrul, men Björn Andersson ligger två med bara en dryg mils löpning kvar. Heja heja!

Blixtar och dunder

Runes kalas blev riktigt kul! Han var på partyhumör och lekte fullt ut hela dagen. Folk droppade in från 10 på förmiddagen tills en bit in på kvällen, så det var en trött 1-åring som till sist gick och la sig. Och hans föräldrar var också ganska trötta...

Eftersom svärmor bestämt sig för att stanna lite extra nästa dag så fick Rune sällskap och jag kunde passa på att sticka ut med hojen en sväng. Det var lite lurigt väder, men jag valde ändå kortärmat och korta byxor, mest för att jag inte ville att sommaren skulle vara såhär kass redan i juni. Trampade på ut ur stan och märkte direkt att det där riktiga drivet aldrig infann sig. Hade inte det där lilla extra där man kan mala på i timmar med bra tryck, utan fick slita om jag ville upp i fart.

Cyklade över Torup, bort mot Södra Sandby och en sväng mot Gårdstånga och sen mot Lund innan jag Tråkmånsen vände för att köra samma väg tillbaka. På vägen tillbaka började det regna lite smått och när jag kom in i Dalby small det till ordentligt ovanifrån. Världens ösregn och åskväder. Som tur är var jag precis vid en butik och jag kunde ta skydd samtidigt som jag bunkrade snickers och cola. Vägen hem sen var inte så kul. Dyngsura skor och kallt så jag kortade av rundan lite och tog närmsta väg hem. Men hurra för att jag alltid har en vindväst med mig! Totalt fick jag ihop 11.1 mil på 4 h 01 min och snittpulsen 138 (139 utanför stan). Detta kan jag jämföra med förra långpasset som också var på 11.1 mil fast med bra tryck i benen. Det gick dock bara en kvart snabbare, men då var snittpulsen hela 146. Det är svårt att jämföra hastigheter och tider när man cyklar, för väder och vind avgör så mycket, men helt klart är att 139 är en komfortpuls numera. När jag låg i 146 i fyra timmar så var det jobbigt, riktigt jobbigt. Någonstans däremellan borde min cykelpuls på Kalmar ligga. När jag kom fram igår så stack jag ut och sprang en kortis direkt, drygt 3 km, och förutom lite stel i ryggen och frusna tår så kändes det helt lugnt. Kanske ska man play it safe och köra lite lugnare på hojen för att sen orka springa hyfsat? Det blir ju roligare så iallafall.

Jag har funderat ett slag på att höja sadeln lite och igår fipplade jag upp den en hel centimeter. Det kan tyckas lite, men på en cykel är det ganska mycket. Och det märktes, det blev en annan sittställning och trycket på händerna ökade rätt mycket. Ryggen var inte heller helt van vid den nya böjen, men jag tänkte att det vänjer den sig säkert vid. Det som jag inte tänkte på var det jag märkte i morse: hög sadel kan ge ont i hälsenan. Höger hälsena ömmar rejält i dag. Jag hoppas att det lägger sig snabbt och får väl passa på att simma så länge istället. Nån fördel ska man ju ha av att man tränar en sport med tre grenar. Sen har vänster knä gnällt hela dagen också. Så sadeln åker definitivt ner lite igen. Men det år en svår balansgång, för med hög sadel slapp jag helt känningar i hamstrings. Sicken skitkropp man har. Men mer ont i kroppen peppar mig ännu mer till att genomföra min rehabträning och sen jävlar ska jag köra så det ryker.

Jobbig cykling i stekande sol

Äntligen! Efter ett par dagars träningsuppehåll på grund av ryggont så kunde jag ge mig ut med cykeln i morgonsolen. Eftersom det är Göteborg triathlon nästa helg så var jag sugen på att cykla kort och snabbt, men samtidigt är det rätt sällan som jag har chans att cykla lite längre pass, så valet däremellan var inte lätt. Jag fick kompromissa: Hyfsat långt och hyfsat snabbt. Bestämde mig för att försöka cykla en halv-Ironman (9 mil) på under 3 timmar. Jag hade inte gjort upp nån speciell rutt, men körde enligt regeln "nästan ingen vind = cykla mot Skanör".


Inför dagens cykling hade jag monterat på en aero bar som jag fått låna av Katarina. Jag tror dock att den är lite för kort och dessutom är inte cykeln alls inställd för den, men det var kul att prova. Hastigheten steg direkt med 1-2 km/h när jag la mig i bågen, men pulsen ökade också lite. Men med rätt inställningar och en massa träning på det så är det helt klart något som kommer snabba upp min cykling ordentligt. Får se om jag kör med båge i Göteborg, i Kalmar kommer jag iallafall ha en . En annan materialrelaterad grej var att jag cyklade utan strumpor, eftersom jag fått höra att jag under inga omständigheter kan ha strumpor på en triathlon... Det gick riktigt bra, även om det kändes ovant.

Milen tickade på och det var riktigt kul att cykla ute i solen. Jag försökte dricka ordentligt, men det är svårt att veta hur man ligger till där. På slutet mådde jag lite illa, förmodligen för att jag drack för lite. Jag vände i Skanör och sen cyklade jag ut på lite småvägar på ren chans, Skåne är verkligen ett myller av vägar. Till sist hittade jag rätt, cyklade in mot Jägersro och styrde sen ut mot Torup. En koll på klockan och jag insåg att snurren inne på Jägersro hade kostat onödig tid och 3-timmarsgränsen låg nu i riskzonen. Jag började dessutom bli lite seg, av både sol och hårt tempo, så det var inte helt kul att speeda upp i Bokskogens backar. När jag närmade mig Bara kunde jag klicka av klockan på 2:58:45 och jag var riktigt nöjd. Så fort har jag aldrig cyklat förut! Men istället för att softa hem insåg jag att jag kunde klara magiska 30-snittet över tio mil, så jag körde på hårt i ytterligare 20 minuter. Efter det var jag tom på energi och började må rätt illa. Cyklingen var inte så kul och energigel gav ingen större effekt längre. Tog det lite lugnare hem sista milen, rusade in, kramade lille Rune en kortis och stack sen ut en kort jogg med Hexa. Den blev bara fem minuter för jag ville inte riskera ryggen, men jag ville ändå springa lite för att få in känslan i kropp och hjärna. Vaderna var stumma och stela, men redan efter -3-4 minuter släppte det värsta.

Stötte på en kille som frågade mig:

-Folkets park är ditåt va? (pekar åt helt fel håll)
-Nej det är ditåt, svarar jag och pekar åt rätt håll.
-Det finns nog flera Folkets park, säger han, och traskar iväg åt helt fel håll.

Långpass i solen

Det finns de som påstår att vinden är skåningarnas motsvarighet till backar och det är jag nog beredd att hålla med om. Ena stunden kämpar man järnet för att hålla sig rullande och fem minuter senare glider man fram i 50 km/h utan ansträngning. En sån dag var det igår, när jag och min kusin tog ett långpass norrut längs kusten och sen in i landet och hem igen. Vi fick smaka på alla vindriktningar och alla möjliga farter i det soliga sköna vädret.

Passet gick i hyfsat tempo med ett 53 minuter hårt fartavsnitt inlagt mellan Saxtorp och Gårdstånga. Det komiska är att fartavsnittet var det långsammaste vi cyklade på hela rundan, fast vi körde riktigt hårt. Anledningen var rak motvind hela vägen. Egentligen är det ju struntsamma, men av nån anledning vill jag ha bra hastighet på fartavsnitten. Borde kolla mer på pulsen istället, den låg på 150 som snitt över de 53 minuterna och det är riktigt högt för att vara mig. Pulsen för hela passet var 138 och passet var 125 km/4h27min långt. Eftersom jag funderar på att cykla Kalmar på puls så har jag nu så smått börjat kartlägga min cykelpuls. Skulle tippa att runt 140 är ganska lagom för mig.

Skåne är ju vansinnigt vackert så här i maj. Och landskapet är så himla ombytligt; hav, skog, slätter, åkrar, backar, platt... you name it, we have it! Har svårt att tänka mig trevligare område att cykelträna på. Dessutom är det aldrig långt till en butik som säljer cola och godis :)

Avslutade med en liten lätt jogg på 2.5 km. Benen var rätt möra och jag kunde inte låta bli att fundera på hur det kommer kännas att jogga ut med 42195 meter framför sig i Kalmar. Pulsen på löpningen låg på höga 155 trots makligt tempo.

MAF-test maj

För några dagar sen gjorde jag ett MAF-test för första gången på riktigt länge. Den typen av test ska ju vara så lik som möjligt från gång till gång och därför springer jag exakt samma uppvärmningsrunda, ca 2 km, där pulsen sakta höjs mot min MAF-puls, 143. Sen drar jag tre varv i Pildammsparken, var och ett på 2.88 km enligt min mätning. Jag försöker hålla en puls mellan 142-145 och så klockar jag varje varv.

Förhållandena var knappast optimala för jag hade sovit riktigt lite sista dygnen, men det gick ändå förvånansvärt bra:

Varv 1
14:30, 5:02/km, HR144

Varv 2
15:03, 5:14/km, HR 146

Varv 3
15:27, 5:22/km, HR 144

Första varvet på 5:02/km, så fort har jag aldrig jag sprungit på ett MAF-test förut. Detta trots att jag tränat ganska lite löpning i år med en del skadeuppehåll, men förmodligen är det cykelträningen som ger resultat. Cykel borde ju vara en riktigt bra Mafetone-träning med tanke på att man håller på länge med relativt låg puls.

Andra varvet tappar jag ganska mycket (dessutom ligger jag för högt i puls...) och sen är tappet på tredje varvet ungefär lika stort. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här värdena. Löpträningen i år har varit ganska korta pass, kanske är det detta som märks i testet, att jag saknar uthålligheten. För tidigare har jag oftast tappat betydligt mindre per varv. Här är data från ett utökat MAF-test i oktober förra året, som nog är det sista jag gjort:

Varv 1: 15:00 min, 5:13 min/km, HR 143
Varv 2: 15:07 min, 5:15 min/km, HR144
Varv 3: 15:21 min, 5:20 min/km, HR 144
Varv 4: 15:24 min, 5:21 min/km, HR 145
Varv 5: 15:27 min, 5:22 min/km, HR 143
Varv 6: 15:48 min, 5:29 min/km, HR 145
Varv 7: 16:32 min, 5:44 min/km, HR 145
Varv 8: 14:52 min, 5:10 min/km, HR 156

Det här testet kom efter en rätt lång strikt Maffetone-period följd av några veckor med fartökningar i marafart. Då var jag i riktigt bra löpform, sprang maran på 3.26 två veckor senare. Om man tappar för lite mellan varje varv, kan det vara en indikation på att man valt för låg MAF-puls. När jag var i bra form i höstas kan det mycket väl varit så att min MAF-puls egentligen varit ett par slag högre, och nu kanske den är ett par slag lägre. Hursomhelst, jag verkar inte vara i så dålig löpform som jag trott så det är väl bara att köra på, lugnt och stilla så jag inte blir skadad. Trots allt är mitt tredje varv nu inte så mycket sämre än det var i oktober 2007.

Igår skrev jag: "Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad". Ironiskt nog blev det första cykelpasset, efter jag skrivit detta, just ett riktigt jävligt pass. Skulle hämta bilen på verkstad ungefär 100 minuters cykelresa från Malmö. Tidigare under dagen hade jag rastat hunden i piratbrallor och linne och knappt hunnit äta up min mjukglass innan den smält bort. Därför stack jag i väg i korta tajts och t-shirt, utan en tanke på att vädret faktiskt skulle slå om. Fy fy fy, vad kallt det blev. Och jag valde att cykla norrut längs kusten dessutom, inte alls kul. Som tur är har jag alltid med min en just-in-case-vindväst i cykelväskan och den åkte på redan i Bjärred. Sen huttrade jag mig hela vägen till verkstan.

Fartpass på trasig cykel

Fy vilken vekling jag är. Fryser och huttrar och känner mig helt ur slag efter dagens cykling med Linus från funbeat. Vi körde en dryg sexmilare och Linus som är en betydligt bättre cyklist än jag föreslog att vi skulle köra paråkning. Den ena drar på och den andra tar hjul och så växlar man fram och tillbaka. Det var bara det att Linus cyklar så jäkla fort så att det nästan var lika jobbigt att ta hans hjul som att ligga och dra. Som tur är hade han valt en lite hackig rutt, nämligen Malmö till Lund och sen knöla oss genom Lund ut till Södra Sandby. Det blir väldigt många rödljus = vila :) Jag har aldrig kört paråkning förut så jag drog på max redan från början vilket ju var ett stort misstag. Fick mjölksyra efter ett par hundra meter och noterade nytt rekord i cykelpuls redan i Burlöv. Och ny rekordtid till Lund också. Efter lite mysåka och rödljus genom Lund så körde vi på rätt bra ut till Södra Sandby. Tyvärr krånglade mina växlar och min kedja, så jag kunde inte använda lilla klingan fram och backen över till Dalby var inte alltför skön. Dessutom började nåt skramla inne ihjulet och jag upptäckte sen att en eker gått och förmodligen har själva toppen åkt in. Irriterande.

I Dalby bestämde vi oss för att köra hårt fram till Staffanstorp och sen ta det lite lugnare hem. Och nån kilometer före Staffanstorp tog jag slut helt, var fullkomligt tom på energi och det snurrade i skallen. Det märks att jag inte är van vid att cykla den här typen av fartpass, ligger ju bara och puttrar långpass i makligt tempo.

Tidigare på dagen träffade jag Johan och hans dotter Ella som var inne på besök i Malmö. Vi fikade och Ella och Rune busade runt bland borden. Appropå Rune: han kan stå själv nu. Igår när Karina skulle natta honom hade han stått upp själv i typ 20 sekunder. Själv missade jag det hela, men jag är inte bitter... Här går man hemma och tar hand om sin son om dagarna och så kommer ens fru hem och plockar russinen ur kakan... Nåja, han stod faktiskt lite i dag på caféet också så jag är nöjd :)

Efter lite lekplatslek så stack vi i väg på en liten joggingrunda i det fina sommarvädret. Johan har en Chariot Cougar som är en riktig värstingvagn. Vi bytte lite och den rullar ju som en dröm. Det blev två yttervarv i Pildammsparken plus lite till, allt i lugnt och fint tempo. Kände knappt nåt i hamstrings men jag måste verkligen köpa nya skor, de är verkligen helt slut.

Nu är det trötta ben i säng!

Nya cykeln stannade hemma

Äntligen har jag köpt en ny cykel, en Fondriest Mega Plus! Jag var och hämtade den hos Martin på Bikepro i fredags efter de sista ändringarna. Men man blir ju nervös av alla justeringsmöjligheter som finns, saker och ting kan röras i alla möjliga leder. Jag blir också nervös för hur min trasiga rygg ska klara att cykla i "riktig" cyklistställning. Hittills har jag kört på en gammal rostig Nishiki från 80-talet som gnisslar och gnäller och dessutom är i fel storlek, och på den har jag suttit nästan upprätt. Men jag får väl ta det så lugnt och köra korta pass på trainern för att vänja kroppen vid nya sittställningen och så jag kan hitta saker som kan ställas om.

Ny sittställning var en av anledningarna till att nya cykeln fick stanna hemma igår när det var dags för långpass. Hemma ja, där verkade de flesta vara för det var bara jag och Therese som dök på klubbens träning. Den stora anledningen var att Heleneholm anordnade hel- och halvmarathon och de flesta var med som löpare eller funktionärer. Sen skulle också en del till Køge på duathlon i dag och sen fanns det nog en del som tyckte vädret var lite trist, inga namn nämnda;)

Therese hade tunga ben så vi tog det väldigt lugnt, hade en snittpuls på 122 första fem milen och när vi skiljdes åt i Dalby var mina ben hur pigga och sugna som helst. Tänkte köra 3*10 minuter i hårt tempo men benen vägrade pausa så det blev 1*60 minuter istället. Mellan Kyrkheddinge och Genarp fick jag en riktig cykelmotsvarighet till Runner's high och drog på allt jag hade och det kändes som jag flög fram. Men säg den lycka som är för evig, till slut får alltid betala priset för såna fartutflykter. Från Genarp är det cirka tre mil kvar och här är inte Skåne helt platt ändå. Värst var Klågerup, en by som praktiskt taget är en lång jävla uppförsbacke, iallafall när man är trött. Fram till dit hade jag kört på hårt och var fullkomligt slut, men reptilhjärnan fick för sig att jag skulle kräma ur det sista uppför den backen. Resten var en skön plåga till Malmö.

Kollade min pulsmätare när jag kom hem. Första 54 km låg jag som sagt på 122 och sen andra halvan på 148. Så högt i puls har jag aldrig klarat att cykla så länge på förut. Jag tänker att jag redan nu måste börja laborera lite för att hitta rätt puls att köra på i Kalmar. Eller kanske man skulle träna Maffetone-likt även på cykeln. Just nu ligger snittpulsen rätt bra när jag cyklar, men kollar man kurvan går pulsen som en jojo upp och ner. Skulle behöva hitta en puls där jag orkar ligga stabilt länge, utan utflykter upp och ner. Kollar man på yppersta Ironman-eliten så har de en enorm förmåga att få ut hög effekt på låg puls. Eftersom de inte behöver bry sig om tempoväxlingar som en linjecyklist, så har de specialiserat sin kropp och energiprocesserna för lång och stabil 18-milacykling där det ska finnas krafter kvar till marathonloppet som följer. Normann Stadler, tvåfaldig Hawaii-champ, klarar att pressa ur sig upp mot makalösa 400 Watt och ändå ligga kvar på en puls i 130. Ökar han lite till så skenar hans puls, men eftersom han inte behöver bry sig om eventuella ryck så är det inget problem. Nu har ju inte jag samma ambitioner som Normann, men själva principen för lågpuslträning gäller ju för elit såväl som blåbär. Nå, det ska jag klura lite på.


Nya godbiten!

Träningsplanen

Hmmm, nu måste jag komma på en plan hur jag ska lägga upp träningen fram till Kalmar i augusti. Pågrund av skador har ursprungsplanen rubbats en del, men så är det ju alltid.

Simningen
Min ursprungliga plan var att lära mig crawla i höstas (avklarat) och fortsätta träna simning så jag är hyfsad på den disciplinen. Det har gått ganska bra, jag kan simma hyfsat snabbt trots dålig teknik och uthålligheten kommer byggas genom att passen nu blir allt längre (men också färre eftersom jag inte kan simma på luncherna längre, är ju pappaledig). Tidigare låg jag på 1000-1500 m per pass, nu 2000-3500. Ska försöka öka andelen över 3000 men det är en svår balansgång: jag tjänar ju mest tid på att få bättre teknik. Jag ska också påkalla mer uppmärksamhet från simtränaren och be om kommentarer och hemläxa. Men simningen är jag ganska nöjd över och t o m lite stolt över mina framsteg.

Löpningen
Det är löpningen som har gått sämst. Min plan var att köra lågpulsträning plus långa intervaller i marathonfart växlat med halvmarafart. Jag hade satt ihop ett program baserat på Heleneholms löptränares instruktioner. Fram till januari skulle jag bygga upp en volym på 60 km/vecka fördelat på Långpass 25-27 km, distanspass 12 km och Långa intervaller 18-22 km. På viloveckorna tänkte jag skippa långpasset och köra lägre volym på långa intervallerna men istället i halvmarafart. Det har inte funkat alls. Jag har haft strul med hamstrings sen Växjö marathon förra året och när jag skulle göra en nystart, då skadade jag foten och den är fortfarande inte bra.

Den nya löpplanen är att börja helt från början. Ut och springa 5-7 km och ta från där. Köra lugnt och öka distanserna när det känns bra. Nu har äntligen min nya pulsklocka kommit så när jag hämtat den kan jag köra på puls igen och det kommer bli löpning a la Maffetone. Jag körde det förra året och om det hjälpte mig till maran på sub 3.30 och och PB med 20 minuter så borde det passa ännu bättre för löpträning till ironmandistans. Ska börja med ett MAF-test på samma puls jag kört tidigare, HR 143, och kolla var jag står jämfört med tidigare. Sen kan man ju skoja till det med lite snabbhet i nåt lokalt lopp istället. Eller nåt kortare fartpass, men inga långa intervaler i halvmarafart, det fixar inte min kropp just nu. Ska ocksåp komma igång med barnvagnlöpningen och det finns vissa utmaningar där som just nu är under planläggning...

Cyklingen
Cyklingen har gått över all förväntan, men det är väl tack vare att löpningen legat så mycket på is kombinerat med en mild vinter. Cyklingen är det jag varit mest skraj för inför Kalmar, just för att jag vet hur mycket tid man kan tappa eller vinna där. Nu har jag varit uppe och nosat på lång distans på träning och det känns okej. Jag kan cykla och är inte rädd. Jag köpte en trainer för några veckor sedan och har under min första månad som pappaledig hunnit cykla 18 timmar på den, allt under Runes tupplurar. Det är verkligen bonusträning! På cyklingen tänker jag bra köra på. Långpass på de helger som går och så trainer när Rune sover. Kanske ge mig ut på kortare intervallpass ute när det blir ännu lite ljusare på kvällarna.

Igår blev det en timme på trainern och sen 34 minuter löpning i Pildamsparken. Sprang innervarvet i 5.00-tempo och resten av passet runt 5:30 min/km. Och det bästa av allt: det gjorde inte så jätteont i foten! Var också inne i Lund på en mammafika, men det vara bara en mamma där, resten pappor och barn. Jättetrevligt och kul att låta Rune busa med andra barn.

Cajsa Warg-triathlon

I dag hann jag faktiskt med alla tre grenarna, men det blev lite "man tager vad man haver " över det hela. Först bar det av till simhallen där jag plaskade runt i ett par alldeles för stora Hawaii-shorts. Jag kan efter det här simpasset intyga att det finns ett tänk av funktion bakom tajta Speedos.

Växjö simhall har verkligen genomgått ett lyft sen jag var här sist (vilket ju måste vara 10-15 år sedan). Det finns numera äventyrsbad, high-tech-skåp för värdesaker och herrarna går in där damernas låg förut och tvärtom... Men en sak var samma som förr: de blå och repade toadörrarna som såg slitna ut redan på 80-talet. Skön småländsk inställning att spara det som funkar. Well well, jag fick en egen bana och körde en massa skovelsim och glid-på-arm-övningar innan jag avslutade med en liten pyramid. Enligt simtränaren har jag dåligt grepp med vänsterhanden och dåligt sträck så jag hoppas att de här övningarna kan rätta till det.

Lunch på stan ihop med en gammal kompis som lyckats göra slut på lönen så jag fick bail him out från restaurangen. Nåja, det är ju bara 30 dagar till löning... I ärlighetens namn så var det nåt strul med hans föräldraersättning.

Rune bet mig i armen. Han har alltid bitit i allt han kommer ut, men nu med två tänder gör det ju riktigt ont. Efteråt bara garvade han. Det är kul med småbarn, man kan ösa fram hur många leksaker som helst och det är ändå nåt annat som är roligast. Och detta annat är nästan alltid ömtåligt eller farligt. I mina föräldrars hus verkar en specifik parfymflaska vara the chosen one.

När Rune tog sin eftermiddagslur fick hans farmor ta vaktposten och jag letade fram en cykel i garaget. Hittade också pappas cykelhjälm och ja, den var nog det fulaste jag sett. Men som småbarnsfarsa så får säkerhet gå före det uns av fåfänga jag har kvar och jag snörde på den och stack ut på en timmes runda. Efersom jag cyklade i löparkläder så var det bara att förvandla cyklingen till ett brickpass och jag sprang ut en liten trekilometersrunda efteråt.

Exakt vad tänkte pappa på när han köpte den här hjälmen?