The Full Moon Race

Leffe och jag redo för start

Förra helgen gick The Full Moon Race 50 miles, från Haväng till Ystad. Loppet går längs kusten och Skåneleden och i mitt tycke kanske den vackraste delen av Sverige.

Efter Jättelångt bestämde Leif och jag att vi skulle springa loppet tillsammans. Så många timmar och på natten dessutom, då känns det skönt att veta att man kommer få sällskap. Träningen inför Fullmånen var inte det bästa, ett kvaddat knä har omöjligjort pass längre än 30 minuter och det var lite av en chansning att ställa upp. Ganska antiklimax om jag skulle få bryta efter 5 km.

Jag och Leffe sammanstrålade med Micke i Ystad för att ta en taxi ut till starten som var vid Skepparegården i Haväng. Jag hade klätt mig i shorts och T-shirt, men fick omdelebart byta om; det blåste snorkallt och regntunga moln började hopa sig. Inför starten sen hade de flesta byltat på sig allt vad de hade i klädväg och jag tror vi alla blev lite tagna på sängen efter de senaste veckornas tropikvärme.

Efter nån social timme med de andra så gick starten och det kändes omedelbart som vi blev tre klungor: ledartrion med Carl, stefan och Jan sedan Barbro, Zingo och Karin och så sist Micke, Leffe, Ross och jag. Förutom Ross som flöt lite hit och dit så var det också dessa konstellationer som höll ihop mestadels under loppet.

Micke fibblar med klockan före start

Efter nån mil platt löpning var vi äntligen framme vid Stenshuvud och det var dags för backar och pannlampor. Vi gick lugnt över berget och ner på andra sidan och sen ner till stranden. Här kom mitt första klantiga misstag. Stranden var helt översvämmad på sina ställen. Tror det var en kombination av högvatten och rejäla vågor som gjorde att vi var tvungna att hoppa från sten till sten. Jag stressade på lite och plask så satt foten några decimeter ner i vatten. Inte den start jag önskat, att få ett sånt här lopp i blöta skor. Det visade sig dock senare att med ett par extra smörja-in-foten-med-vaselin-pauser så funkar det bra att springa långt i blöta skor.

Nästa klantskalle kom några mil senare när både jag och Leffe föll samtidigt och jag satte hela handen, armen och benet i en stor koskit. När jag försökte tvätta handen ren i havet plurrade jag återigen, nu med båda fötterna.

Annars gick loppet fint. Kändes lite i knät ibland men det var under kontroll. Jag hade inte heller några problem med det mentala. Den första egentliga motgången kom väl när vi sprang på den ändlösa stranden mot loppets vätskekontroll vid Sandhammaren. Där väntade mat, godis, vatten och min drop-bag och vi anpassade löpningen efter detta. Därför var det en miss i beräkningen att stationen kom efter 52 km och inte 42 som vi på nåt sätt lyckats inbilla oss. Det var en jobbig strand, som aldrig tog slut, men vi sprang nog vår snabbaste mil där från Skillinge till Sandhammaren. Det var också här natten slog till och jag började känna mig sömnig. Just denna del av loppet var jag inrtesserad av, att se hur min kropp fungerade på natten. Och ja, den funkade riktigt bra. Var lite sömning i nån halvtimma men en redbull botade detta och sen kom natten aldrig tillbaka, så att säga.

Väl framme vid Sandhammaren var alla löpare samlade, utom tätduon som låg en timme före. Janne hade kastat in handduken och låg och huttrade i funktionär-hjälten Kristers bil. Regnet öste nu ner och det var riktigt kallt. Man fryser ju lite extra om natten också plus att 6h 44 minuters löpning lägger sina strån till stacken.

Vi tog en rätt lång paus här, 24 minuter. Jag bytte skor, strumpor, underställströja och t-shirt. Och så på med nytt vaselin igen. Ryggsäcken fylldes med vatten, jag svepte en redbull, en blåbärs Proviva, några tunnbrödrullar med smör och så en näve Ahlgrens bilar. I ryggsäcken med mig ut hade jag sedan en halvliters cola som jag lagt i min drop bag, som jag tänkte spara till sista milen. Leffe som slitit hårt sista milen klagade på ont i ryggen och hälsenorna men jag och Micke fick med honom ut. Efter 100 m stannade han och spydde och valde att kliva av och Micke och jag fortsatte utan honom. Trist men ska man bryta det här loppet är Sandhammaren nästan enda rimliga chansen, för annars får man liksom ta sig själv till Ystad igen.

Micke och jag sprang in i Sandskogen och efter 1 km var mina nya fräscha skor dyngsura av allt blött gräs. Vi joggade på rätt hyfsat ända till klapperstenstranden, sen kom en lång långsam period. Först klapperstenarna, sen backarna vid Ale stenar och sen backarna efter Ale stenar. Fram till hit hade mina knän funkat ok, men i backarna var det stopp. Jag fick halta ner på sidan och vi valde till slut att springa länst ner vid backarna så topparna skulle bli lägre. Ett stort misstag som gjorde att vi fick klättra över 7-8 taggtrådsstängel istället för att gå genom grindarna. Och det var inga dåliga stängsel, dubbla rader med el och taggtråd, fattar inte hur vi lyckades egentligen. På backarna tog 3 km över 45 minuter och det är ingen höjdare.

Pigg och fin efter ca 10 timmar

Fördelen var att vi var fräscha när vi kom ut på asfalten och mitt knä gjorde inte så ont på rakorna så vi kunde springa sista 14 km till målet i hyfsad fart. Vi insåg att håller vi under 7 min/ km kommer vi klara 12 h och det var inga problem. Sluttiden blev 11:44 och 82.5 km och det är jag nöjd med. Det blev ingen fullmåne utan regn och blåst och lite mer av ett äventyr än en njutning. Jag har sprungit stora delar av sträckan i dagsljus och det är nåt jag skulle rekommendera alla medtävlande att prova. Synd att Leffe bröt men han kommer igen. Dessutom har han ju redan klarat distansen förut. Nu ska bara mitt knä läka så är det träning inför Lidingö som gäller J

Jättelångt!

Leffe och jag redo för starten i Norrtälje

Efter en lite hektisk vecka är det dags att kika tillbaka lite på Jättelångt som gick förra helgen. Loppet är en långrökare på 68 km och går genom vackra Roslagen mellan Norrtälje och Grisslehamn. Underlaget är blandad terräng, asfalt och grusvägar.

Inför loppet hade jag i traditionsenlig anda ont i halsen, huvudvärk, ont i ryggen, denguefeber, malaria, avsliten hälsena och krossade knäskålar. Lika laddad som vanligt menade Karina när jag gnällde dagen före loppet.

Före start fanns det gott om tid att snacka med nya och gamla löpkompisar. Micke, Håkan, Maratho-Mia, Zebban, Kristina, Lars-Åke, mfl. Kul att ses!

När startskottet gick sprang hela klungan på cirka 40 personer bakom en Toyota-bil som ledde oss runt i Norrtälje. Ett kul sätt att starta loppet på och det gav en känsla av att vi sprang det här tillsammans. Nackdelen var väl att farten låg runt 5:30 första 5 km, vilket är i saftigaste laget för mig när man har så långt framför sig. När bilen släppte och det var fri fart ut på Roslagsleden så stack alla i väg som kanoner, utom jag, Leif och Håkan och några till. Istället la vi oss sist och joggade på i en fart som verkade rimlig att hålla hela vägen och faktum är att jag och Leif som sprang ihop, vi höll exakt samma fart hela loppet. Det har aldrig hänt förut. Och det kändes som jag kunnat hålla den farten nån mil till.

Loppet hade vätskedepåer utöver det vanliga. Mest imponerande var den på PEKs (en av arrangörerna) veranda. Där fanns allt och lite till och jag som i vanliga fall försöker minimera tiden i depå hade svårt att välja mellan löpning och fortsatt bullkalas.

Loppet flöt på bra, vi klättrade stadigt förbi folk och hade inga direkta dippar. Leffe var lite låg vid nåt tillfälle men fem minuter gångpaus och några mackor var allt som krävdes för att få honom på banan igen.

2 km kvar!

Eftersom jag har en historik av att ofta springa fel på den här typen av lopp la jag och Leif extra krut på uppmärksamheten. Så fort vi inte såg en markering stannade vi upp och kontrollerade. Det visade sig sen att väldigt många hade sprungit omvägar, så det var det väl värt.

Efter 67-68 km och 7h 45 minuter nådde vi målet och där väntade varma filtar, massage och lyxig mat. Som om inte detta vore nog fick man sedan skjuts till duscharna nån kilometer bort. Ett fint slut på ett förstklassigt arrangemang.

Det var kul att springa ihop med Leffe och det funkade kanon. Så pass att vi bestämde att vi springer Full moon race tillsammans om några veckor.

Inte världens skönaste skavsår

Bröllop och löpning på Österlen

Det vackra brudparet

Mina vänner Camilla och Andrew gifte sig utanför Kivik i lördags och det stort kalas. Själv passade jag på att anlända tidigt så det fanns utrymme för en runda på Skåneleden, från Kivik, upp och över Stenshuvud, ner på stranden mot Knäbräckshusen, tillbaka över Hällevik och så in till Kivik igen. Incheckning, snabb dusch, 3 minuter power slapp, knyta slips, på med manchettknapparna och sen var det party :)

Entréstigen till Stenshuvud är mäktig när den omsluter en.

På toppen av Stenshuvud är det alltid fullt ös!

Fika på playan

På vägen tillbaka testade jag för första gången att springa mot Hällevik. Då springer man nedanför berget mot havet, istället för över det. Det går dock inte springa nere på stranden för det är inte sand längre utan stenbumlingar.

Stigen mot Hällevik är såklart inte alls lika kuperad som den över berget, men den är väldigt teknisk med mycket sten.

Ombytt och redo att äntra Andrarum kyrka

Från Asa till Växjö på Sigfridsleden

Starten vi Asa vandrahem.



Soligt väder kokte skallen


Sigfridsleden går på stigar och kalhyggen men en hel del på mindre skogsvägar och grusvägar. Vissa bitar går på asfalt, men det kompenseras av äkta småländskt idyll.




Sampan och Anne mötte upp på cyklar och bjussade på kaffe och macka!


Kartan i handen är ett måste på denna led, eftersom man ibland tvingas retirera när stigen och markeringarna försvinner. Det var bra nära Asa och Växjö och lite sämre däremellan.



Den här vattenposten vid Stockekvarn var efterlängtad. Min hjärna var halvkokt när jag nådde den. Annars finns det gott om hus där man kan fråga efter vatten.






Mycket vackert kring Gasslanda men här var varken stigar eller markeringar nåt att hänga i granen och jag tvingades ta en omväg.



Rätt opålitliga spänger över bäckarna. Me like.



Som ett test körde jag O'hoj som energi. Nackdelen var att jag fick hålla den i handen hela tiden. Den var inte tung, men man såg ju ut som en byfåne.



Gripeberg utanför Växjö. Stormvält skog som bara fått ligga, men stigen är röjd och i kanonskick. Detta var ett riktigt häftigt ställe att springa på. Man kommer nära naturen när man får se vilka krafter som finns i den.






Efter 47 km med O'hoj som huvudsaklig föda så rök den i första bästa papperskorg. Sött och sliskigt, det finns nog bättre sätt att få i sig energi.

Munkastigen trailrun

Munkastigen var en härlig upplevelse! 44 km terräng längs finfina stigar från Olshammar till Laxå i Närke. Massor av kul folk och solen lyste från sin bästa sida.

Dagen började med en massa små missöden som att jag körde iväg med bensinmackskaffet på biltaket och annat, men på nåt sätt höjde det bara förväntningarna inför det som väntade.

Efter att ha snackat lite med nya och gamla bekanta så var det dags för start. Loppet började med lite uppförsbackar och som boende i platta Skåne fick jag upp flåset direkt. Hittade dock en skön rytm och bestämde mig att i dag är inte dagen jag kraschar, jag ska springa om folk på slutet och inte tvärtom som annars är brukligt.

Första delen av loppet går genom rätt teknisk terräng och jag småstukade fötterna flera gånger. Mina klumpiga Nike Air halkade och blev tunga av de blöta stigarna. Men jag kände mig stark i benen så det var bara att trycka på.

Efter 20 km blev jag upphunnen av 2 brittiska tjejer som på nåt sätt lyckades hetsa mig till en djävulskt tempo. Har aldrig sprungit så fort i skogen förut och jag visste naturligtvis att det här barkade åt helvete, men det var en sån magisk löpupplevelse att jag struntade i det och bara köttade på. Efter 4-5 km kamikaze-löpning drog jag i mig en Redbull och strax efter det kraschade magen och jag fick släppa dem. Tur var nog det, annars hade jag förmodligen fortfarande legat och gråtit under en tall nånstans...

Fortsatte i lite lugnare som senare gav utdelning när jag kunde springa om en del folk sista milen. Kom i mål på 4:27 och det får jag vara nöjd med, fick nog ut det mesta av den löpform jag har just nu.

Kul lopp som kan rekommenderas till alla som gillar trail-löpning. Banan är väl utmärkt och enkel att följa. Sista milen lite tråkig, men resten är väldigt vacker. Åk dit nästa år!

Mellantider:
0-1 mil 1:03:10
1-2 mil 59:12
2-3 mil 1:03:59
3-4 mil 1:00:07
Marathonpassering 4:18:38
Mål 4:27:16

Skåneleden

Karta och kompass behövs knappt på den här delen av Skåneleden, men man ser lite hetare ut när man möter folk

Vad gör man när två polare ska ut och orientera i skogen? Hänger med? Jepp, men inte för att orientera. Deras start gick nämligen nära Kullatorpet där magiska Skåneleden passerar. Och eftersom detta var dagen då Heleneholm har sin asfaltsmara passade jag på att köra en terrängmara i egen regi.

Uffe och jag kör krabban före vi delar på oss

Henning med benskydden på

Efter lite fixande med prylarna lämnade jag Henning och Uffe till sin orientering och stack iväg med riktining mot Torup och Malmö. Första 20 km var fantastiska. Varierad och lagom svår terräng. Den här delen är inte speciellt kuperad så man kan hålla hyfsad fart också. Den första delen runt Genarp kände jag igen från Markusloppets vändplats och det var kul att se hur det ser ut här på våren. I början var det också lite lerigt från all snö som smält bort, men det blev aldrig något problem.

Skåneleden

Strax före Glamberga kom jag in på den sträckning som GAX Trans-Scania-löparna kommer springa i början och slutet på sin 246 km långa färd från kust till kust och tillbaka. De kommer få en vacker och inte alltför jobbig start. Slutet blir nog jobbigt för dem oavsett terräng...

Life is good

Efter cirka 30 km landade jag i Torup för vattenpåfyllning, cola och pizza. Satt som en smäck innan jag tog mig an sista och lite tråkiga biten in till Malmö. En härlig runda allt som allt!

Man undrar ändå lite vem som klottrar "Stormakt Polen" på Häckebergas karta

Markusloppet 50 km

På väg in till vätskekontrollen, fotot snott från team create's hemsida

Markusloppet 2009 blev en kanonkul tillställning. Regnet öste ner på morgonen och förvandlade Skåneleden till ett traillöparens paradis, mycket roligare terräng än förra årets solskensbana. Efter SUM var jag lite besviken på mig själv för att jag inte lyckades ha riktigt kul i skogen, att löpglädjen aldrig infann sig, men nu var den tillbaka från första metern till den sista.

Sprang hela loppet tillsammans med Camilla från funbeat, en erfaren ultralöpare som är grymt jämn och klarar distanserna ut. Precis en sån man ska haka på vid långlopp :)

Löpningen flöt på fint ut till vändpunkten vid 26 km. Där finns den enda vätskekontrollen och Markusloppets signum: den lika berömda som åtråvärda kladdkakan. Jag öste på med kladdkaka, vetebröd, nån redbullslikande sportdryck och cola. Efter det kommer den stora utmaningen, nämligen att lyckas ta sig ifrån denna enda station med alla godsaker och dessutom komma igång och springa med sin nya bullmage. Sträckan strax efter vätskekontrollen är dessutom ganska jobbig med långa uppförsbackar. Här var nog både jag och Camilla lite sega i benen och det blev en hel del gånginslag i backarna. Nånstans här lyckades vi sen också springa lite fel, men det hör nästan till det här loppet.

Efter en teknisk och väldigt kuperad sträcka över Romeleåsen var det dags för slutbiten och nu började tröttheten slå till. Det var aldrig några problem rent energimässigt, men benen var sega och jag tvingades gå i de sista backarna in till Skrylle. Sluttiden landade på 5h 38 minuter, men den här dagen var tider sekundärt och istället handlade det om en fantastisk löpupplevelse.

Jättekul lopp och jättekul att träffa en massa löparkompisar som Hans och Maria från funbeat, GAX-Stefan, Camilla, Zingo och inte minst de fantastiska arrangörerna Markus och Pär.

Sörmlands ultra 50 km

Det har varit tyst här ett tag. Anledningen är att det varit rätt deppigt på träningsfronten. Knäont blandat med tjänsteresor och en förkylning har gjort att jag inte tog ett löpsteg på fyra veckor. Men förra helgen var det ändå dags för Sörmlands ultra, ett lopp jag varit nyfiken på ett bra tag. Från början hade jag ställt rätt höga mål, men efter jag rättade mig efter formsvackan och hoppade mest att knäna skulle hålla så jag kunde genomföra loppet.

Vaknade tidigt på morgonen av en mardröm. Jag mötte fyra killar som försökte råna mig. Jag knockade den ena och sprang sen i väg och de andra jagade efter mig genom halva stan. Till slut kom jag undan. Vaknade med ett ryck och konstaterade: Yes, knät höll! :)

Sen stack jag ut till starten i Björkhagen. Kallt som fanken, is och rimfrost i gräset. Började fundera på om min strategi med underställströja, t-shirt och sommartights var för klent, men jag hade ju ändå inga alternativ. Vid tävlingscentrum kryllade det av löpkompisar, nya och gamla. Det var gott om Linnéaner där, med Fredrika och Mia i spetsen. Sebastian stod och stretchade sitt löparknä grundligt och Jumper gled runt i icke-funktionsplagg. Karl från funbeat skulle göra ultradebut och var laddad till tusen. Staffan och Linda P från funbeat stod redo med kamerorna i högsta hugg. Folk var taggade och och uppspelta.

Startskottet gick och jag lunkade iväg tillsammans med Sebastian. Tog det riktigt lugnt för att låta knäna komma igång sakta. Det kändes rätt ok, men i varje nerförsbacke gjorde det lite ont så jag var rätt nervös för hur det skulle gå. Fick släppa Sebastian efter mystisk rusning av pulsen - kanske babblade jag för mycket i uppförsbackarna - och sprang själv ett slag innan jag kom i kapp Karl och vi sprang och snackade tatueringar nån timme. Tyvärr klarade jag inte hänga med i nerförsbackarna och sen var jag själv igen.

Det var fint väder och kul bana, men kroppen kändes tung och jag var rätt oinspirerad. Jag har ju inte sprungit på fyra veckor plus att jag i vanlig ordning väger 5-10 kg mer än vad jag borde för den här typen av aktiviteter. Detta bekräftar vad jag alltid menat; att löpglädje kommer fanimig inte gratis, man måste träna för att förtjäna den. Denna dagen var det mer hårt slit och grovarbete än klipp i steget.

Första delen av loppet går i terräng med mycket rötter och stenar, sen är det en sträcka grus och asfalt där jag hade hoppats få upp farten lite, men det gick relativt långsamt. Vid 33-35 km nånting börjar riktigt teknisk terräng, speciellt nu när det var blött och lerigt. Jag var ganska trött i benen och så fort det lutade lite började jag gå (på middagen på kvällen visade det sig att så hade de många andra också gjort). Som tur var sprang jag ihop med "GAX 100 miles på 24h- Camilla" på den här delen och tack vare henne kunde jag hålla någorlunda fart trots minimala energinivåer. Vid 42 km-kontrollen tryckte jag i mig ordentligt med cola för att kickstarta kroppen och det funkade bra. Fick upp farten lite och kunde springa hyfsat sista biten som var enklare terräng.

Kom i mål utan att ha tagit ut mig helt på 5:13:50 och det får jag under förutsättningarna vara nöjd med. Det blir lite att jag jämför med Lidingö ultra som är det långa lopp som ligger närmast i tiden. På Lidingö ultra var jag i bättre form men fick kramper. Då hade jag 24 minuter bättre tid, men den här banan är mycket svårare rent tekniskt plus att jag pressade mig maximalt på Lidingö. Det känns som jag höjt min lägstanivå kraftigt och det är jag nöjd med.

Energi och vätska: Startade med 1.3 liter vatten i bälte + 2 stycken 100 kcal geler, sen litade jag på kontrollerna. Vid kontrollerna drack jag Vitargo, åt vetebröd och lite banan. Vid 42 km fanns det cola som jag hällde i mig plus fyllde en flaska. Utöver detta tog jag 4 mineraltabletter och svepte en risifrutti 30 min före start.

Totalt cirka:
Vatten 17 dl
Vitargo 8 dl
Cola 6 dl
2 gel
Bananbitar motsvarande 1 banan
3 bitar vetebröd

Om jag räknat rätt blir det ca 700 kcal från vätska/gel och sen lite från vetebröd och banan, inte så mycket alltså. En av anledningarna var att jag ville vänta till ganska sent att börja trycka i mig och det första med energi tog jag efter kanske 90 minuter. Sen tog jag så mycket jag vågade för att inte krasha magen, men energidippen vid 34-42 km cirka tror jag var en kombination av dålig form och dåligt energiintag.

Långpass på GAX-banan

Ända sedan jag fick ställa in GAX har jag varit sugen på att sticka ut och springa en sväng på egen hand. Jag hade ju läst in banan, planerat var man kan fylla på vatten, ja helt enkelt förberett mig så mycket att loppet inte kunde lämna hjärnan. Igår var det dags, en bil ut till Österlen och Haväng tillsammans med Uffe som skulle köra en del mountainbike och sen serva mig med mat och dryck på samma ställe som loppets enda checkpoint vid Sandhammaren.

Framme vid Skeppargården gjorde vi oss iordning och stack ut i det sagolika vädret. Uffe cyklade med första två kilometrarna, men sen vände han och cyklade norrut mot Brösarps backar. Det är egentligen omöjligt att förklara den här löpningen för nån, man måste prova själv. Det finns inget som slår den. Tänk er själva, varierad terräng under fötterna, molnfri himmel, havet till vänster, äppelodlingar till höger. Man känner att det är nåt magiskt redan innan första löpsteget är fullbordat. Och så fortsätter det, så länge man vill, mil efter mil. Det finns några mindre intressanta partier, men de är lätträknade och ofta ganska sköna avbrott för fotleder och höfter.

Marathonpassering, äntligen ultra :)

Till skillnad från den energi-taktiken jag gjort upp för racet så provade jag att köra mer med mat än energi-produkter. Jag tycker mig ha gjort erfarenheten att det mest blir skit när man försöker basera heldagsaktiviteter energi på gel och sportdryck. Man trycker i sig gel på gel och sköljer ner med söta drycker tills det sprutar Vitargo ur öronen. Efter några timmar kommer oundvikligen illamåendet och det är totalstopp. Inte helt sällan åtföljs detta också av en risig mage som kan förstöra det mesta. Därför körde jag med energi som var av det mer matiga hållet och sen hade jag geler när energidipparna kom, då man behöver snabba kickar. Det blev kanelbullar, pannkakor med smör, Runekakor, banan, smörgås, yoghurt, Snickers och sen vatten att skölja ner med. Provade också mineraltabletter för första gången eftersom jag haft en del krampstrul ibland. Min taktik funkade perfekt, inget strul med mage, illamående eller kramper. Fick en eller två dippar men de parerade jag med en gel.

Jag visste att stränderna på Österlen är oändliga, men inte att oändligt är så jävla långt. Stranden på bilden är redan sprungen, men det fanns hela tiden en lika lång till som väntade...

Efter drygt fem mil och en oändligt lång sandlöpning kom jag äntligen fram till Sandhammaren där Uffe väntade med mina pannkakor och lite annat gottis. Jag hade dessutom slut på vatten sen några kilometer så det var ett välbehövligt depåstopp. Jag passade också på att byta t-shirt och strumpor och kunde nöjt konstatera att fötterna var i fint skick trots all sand i skorna. Med lite väl full mage fortsatte jag sedan genom skogen vid Sandhammaren, förbi Löderups strandbad och mot Kåseberga och Ale stenar som fick bli dagens mål. Efter att ha joggat iväg till Uffes bil fick jag totalt ihop 65 km på drygt sju och en halv timme och jag satte nytt peronligt distansrekord. Jag lyckade sdessutom springa bort en två dagar gammalt nackspärr.

En helt underbar löpardag!

Ale stenar

Orienteringspremiär

Det är viktigt med matchande klocka och skor när man orienterar:

Garmin Forerunner 310XT och Vasque Aether Tech

I helgen stack jag, Uffe och Henning ut på en orienteringstävling som ingår i en serie som jobbet anordnar. I bilen ut försökte jag och Henning hetsa Uffe lite eftersom han är gammal rutinerad orienterare och borde spöa oss enkelt. Han försökte ändå snacka ner sig själv med argument som "löparknä" och "avsliten hälsena".

Hur gick det då? Jo, man kan väl säga att jag inte var så bra som jag alltid trott... Det ryktades ett tag om att jag kom sist, men sen visade det sig att jag hade en kille hela tio minuter efter mig. Det var jag rätt nöjd med tills jag fick reda på att det var en halt gubbe som gick hela banan...

Jag gjorde inte så många grova misstag, men jag var långsam på att orientera och kollade ofta på kartan. Roligast var att springa i obanad terräng. Tyvärr var jag lite för dålig på att orientera för att det skulle ge så mycket rent flåsmässigt, men vrister och vader skriker av träningsvärk i dag. Enligt Garmin blev det 8.5 km på 100 minuter så det var ju ingen vidare snittfart. Henning var tio minuter snabbare än mig och Uffe spöade oss båda genom att gå runt på strax under timmen.

Genrep inför GAX

Nya klockan och ryggsäcken, i bakgrunden betar Skåneledens mördarkor

Med 10 dagar kvar till GAX tyckte jag det var dags för det sista lite längre passet och det var också på sin plats att förlägga det ute i terrängen på Skåneleden. Tanken var att det skulel bli lite av ett test för de nya prylar jag skaffat på sista tiden:

Garmin Forerunner 310XT, äntligen har jag en GPS-klocka

Runekakor som energi - har fått en trave av Katarina som hon och Kasper hade över sedan TransAlp. Jepp, vi snackar köpekakor.

Nya hyper-deLux-strumpor som får svetten att lukta sommaräng

Nathan hpl 020 löparryggsäck med vätskesystem (tredje passet med den)

Det börjar medelbra när deLux-strumporna spricker när jag ska ta på mig dem. Detta ska snart visa sig bara vara en av dagens flera motgångar. Eftersom jag inte litar på nya strumpor så hade jag med mig ett par extra och kunde ändå springa i väg.

Jag valde att ta en 15-km-slinga som jag sprungit ett antal gånger och jag känner redan efter hundra meter att det är rekordvarning i dag. Efter fyra kilometer kommer andra motgången; det rinner vatten längs min rygg och det är vätskeblåsan som släppt i limfogen. Tredje passet och den pajjar, det drar ner betyget på denna annars fenomenala ryggsäck.

Nåväl, jag fortsätter utan vatten och tänker att rekordet ska ändå slås. Efter ungefär 6 km kommer då tredje motgången; leden är fylld av kossor.

OK, det är lätt att sitta hemma och vara orädd för kor, men när man tvingas gå på coctailpartyavstånd mellan dem är det inte lika kul. Jag övertalar mig själv att de är snälla, men så reser sig en kossa upp och dumblänger på mig. Går jag för nära hennes kalv? Nej, de är snälla. Men så reser sig en jättetjur upp och nu lägger jag benen på ryggen i motsatt riktning. Tar sen en omväg runt hela fäladen och runt alla elak kreatur och ser mitt banrekord ryka all världens väg.

Men benen och kroppen känns bra. Jag mumsar Runekaka och magen protesterar inte trots att jag saknar vatten. Vädret är fint och den här delen av Skåneleden är otroligt vacker med ängar och åsar. Lite mycket kor bara och på ytterligare ett ställe blir jag hindrad.

Väl tillbaka i Skrylle har jag sprungit rundan plus lite till, 15.5 km på under 90 minuter och det är faktiskt rekord. Men nu känns inte kroppen speciellt bra längre och det gör ont i musklerna. Jag dricker lite på Skryllegårdens toalett och sticker sen ut på 3-km-slingan och nu degenererar kroppen snabbt. Det känns som jag sprungit en marathon och det går riktigt tungt. Dessutom springer jag fel och får springa över 5 km istället för 3.

I mål så kör jag direkt till Dalbys konsumbutik och köper en liter fruktyoghurt som jag halsar, 800 kcal på 20 sekunder borde göra susen. Men det är nåt som inte stämmer, kroppen är sliten nu flera timmar efter och jag mår illa. Känns precis som efter ett långt lopp, inte ett träningspass.

Ganska dåligt genrep med andra ord, både fysiskt och materiellt. Men, dåligt genrep - bra premiär :)

Urban trails

Stadslöpning = damasker på

I Skåne kryllar det av fina områden för den som vill springa på annat än asfalt. Vi har Kullaberg, Österlen, åsar, kustremsor, bokskogar, hagar, ja det mesta utom regnskog. Nackdelen är att allt ligger på avstånd som kräver bil eller åtminstone cykel och vill man vara effektiv är det inte alltid ett alternativ. Därför har jag just nu ett projekt där jag ska försöka sy ihop den perfekta trail-rundan inne i Malmö och jag saknar egentligen bara ett parti på 2-3 km för att få ihop en 25 km-runda med max nån km på asfalt. För det finns nämligen massor av teknisk terräng inne stan. Här kommer senaste långpassets upptäckter:

Tunnelbygget runt Malmö Arena
Här bygger man nya bilvägar, Öresundstunnel och Hyllie station och det bjuds på sagolika möjligheter till teknisk terränglöpning. Jag gillade framför allt den delen som ligger på Holma-sidan med fina kullar.

Hyllie vattentorn och Malmö Arena sett från Holma

Kusten vid Bunkeflodstrand
Det verkade vara en bra idé, men det visade sig vara alldels för svårt att hitta och varje gång jag stannade kom det tusen hästflugor och kalasade på mig. Men här finns potential som jag ska utforska vidare. Såg också en del stigar jag aldrig följde upp.

Ett par kilometer utan asfalt mellan mig och Öresundsbron, men omöjligt att hitta på stigarna i den två meter höga vassen

Brofästet, Öresundsbron

Massor av terräng och dessutom kuperat. Sen kan man följa vattnet och springa trail nästan hela vägen till Sibbarps camping där man sen fortsätter på gräs och annat hela vägen in i Limhamn.

Blandad och kuperad terräng vid brofästet

På väg mot Sibbarps camping

Ribersborg

Hela Ribban är ju en kalassträcka med sandstrand som gradvis går över i gräs ju längre från havet man kommer. Dessutom finns det gott om toaletter och tillfällen att fylla på vatten eller köpa nåt i en kiosk.

Varierat med sandstrand, sanddyner och gräs på Ribban

Vägarbeten

Rent generellt är det bättre att hoppa ner i ett vägarbete än att springa bredvid. Allt från caterpillar-packad lera till lös sand.

Diken
Det blir inte mer tekniskt än så här, men jag gav upp eftersom risken att bryta en fot var för stor.

Gräsmattor
Ganska tråkiga men de finns överallt och fungerar utmärkt till att sy ihop en runda.