För ungefär två år sedan körde jag ett par månader enligt Maffetone. All träning gick i en puls runt 143 och resultatet var förvånande bra. I år har jag kört raka motsatsen till långa långsamma pass och satsat på korta men hårda pass. För att på nåt sätt dokumentera skillnaderna gjorde jag igår ett nytt MAF-test.
Mitt MAF-test går till så att jag värmer upp på en specifik runda, 2.1 km, och springer sedan 3 varv i Pildammsparken på puls 143. Varje varv är ungefär 2.85 km. När man springer på konstant puls så sjunker hastigheten över tiden och det är detta som är itnressant att notera.
Gårdagens resultat blev:
varv 1 -15:43 min, varv 2 - 16:02 min, varv 3 - 16:55 min
Detta kan jämföras med ett MAF-test i oktober 2007 efter min Maffeteone. Då hade jag varvtiderna 15:00, 15:07, 15:21.
1 maj 2008 då jag inte kört specifikt MAF-löpning men ganska mycket cykel och tränat rätt hårt inför Kalmar triathlon:14:30, 15:03, 15:27
1 sep 2008, dvs en månad efter Kalmar triathlon: 14:21, 14:43, 14:50.
Jag kan ganska enkelt konstatera att jag är betydligt sämre på att springa på låg puls nu och att jag dessutom har relativt dålig uthållighet på den pulsen. Mina varvtider är inte bara sämre utan de försämras snabbare också. Nu var inte förutsättningarna helt optimala eftersom jag sprang en halvmara med backträning dagen före och var lite sliten, men det ger ändå en fingervisning. Det var också ovant att springa på puls efter att ha kört utan pulsband i ett år.
Nåja, lite att fundera på nu när jag ska lägga upp träningen inför årets sista mål: Sörmlands ultramarathon och Markusloppet, båda i oktober. Någon renodlad Maffetoneträning blir det inte hursomhelst för jag kommer fortsätta köra crossfit, intervaller och backe, men kanske att jag borde börja köra lite långa långsamma pass också.
Visar inlägg med etikett Maffetone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maffetone. Visa alla inlägg
fredag 21 augusti 2009
tisdag 13 maj 2008
MAF-test maj
För några dagar sen gjorde jag ett MAF-test för första gången på riktigt länge. Den typen av test ska ju vara så lik som möjligt från gång till gång och därför springer jag exakt samma uppvärmningsrunda, ca 2 km, där pulsen sakta höjs mot min MAF-puls, 143. Sen drar jag tre varv i Pildammsparken, var och ett på 2.88 km enligt min mätning. Jag försöker hålla en puls mellan 142-145 och så klockar jag varje varv.
Förhållandena var knappast optimala för jag hade sovit riktigt lite sista dygnen, men det gick ändå förvånansvärt bra:
Varv 1
14:30, 5:02/km, HR144
Varv 2
15:03, 5:14/km, HR 146
Varv 3
15:27, 5:22/km, HR 144
Första varvet på 5:02/km, så fort har jag aldrig jag sprungit på ett MAF-test förut. Detta trots att jag tränat ganska lite löpning i år med en del skadeuppehåll, men förmodligen är det cykelträningen som ger resultat. Cykel borde ju vara en riktigt bra Mafetone-träning med tanke på att man håller på länge med relativt låg puls.
Andra varvet tappar jag ganska mycket (dessutom ligger jag för högt i puls...) och sen är tappet på tredje varvet ungefär lika stort. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här värdena. Löpträningen i år har varit ganska korta pass, kanske är det detta som märks i testet, att jag saknar uthålligheten. För tidigare har jag oftast tappat betydligt mindre per varv. Här är data från ett utökat MAF-test i oktober förra året, som nog är det sista jag gjort:
Varv 1: 15:00 min, 5:13 min/km, HR 143
Varv 2: 15:07 min, 5:15 min/km, HR144
Varv 3: 15:21 min, 5:20 min/km, HR 144
Varv 4: 15:24 min, 5:21 min/km, HR 145
Varv 5: 15:27 min, 5:22 min/km, HR 143
Varv 6: 15:48 min, 5:29 min/km, HR 145
Varv 7: 16:32 min, 5:44 min/km, HR 145
Varv 8: 14:52 min, 5:10 min/km, HR 156
Det här testet kom efter en rätt lång strikt Maffetone-period följd av några veckor med fartökningar i marafart. Då var jag i riktigt bra löpform, sprang maran på 3.26 två veckor senare. Om man tappar för lite mellan varje varv, kan det vara en indikation på att man valt för låg MAF-puls. När jag var i bra form i höstas kan det mycket väl varit så att min MAF-puls egentligen varit ett par slag högre, och nu kanske den är ett par slag lägre. Hursomhelst, jag verkar inte vara i så dålig löpform som jag trott så det är väl bara att köra på, lugnt och stilla så jag inte blir skadad. Trots allt är mitt tredje varv nu inte så mycket sämre än det var i oktober 2007.
Igår skrev jag: "Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad". Ironiskt nog blev det första cykelpasset, efter jag skrivit detta, just ett riktigt jävligt pass. Skulle hämta bilen på verkstad ungefär 100 minuters cykelresa från Malmö. Tidigare under dagen hade jag rastat hunden i piratbrallor och linne och knappt hunnit äta up min mjukglass innan den smält bort. Därför stack jag i väg i korta tajts och t-shirt, utan en tanke på att vädret faktiskt skulle slå om. Fy fy fy, vad kallt det blev. Och jag valde att cykla norrut längs kusten dessutom, inte alls kul. Som tur är har jag alltid med min en just-in-case-vindväst i cykelväskan och den åkte på redan i Bjärred. Sen huttrade jag mig hela vägen till verkstan.
Förhållandena var knappast optimala för jag hade sovit riktigt lite sista dygnen, men det gick ändå förvånansvärt bra:
Varv 1
14:30, 5:02/km, HR144
Varv 2
15:03, 5:14/km, HR 146
Varv 3
15:27, 5:22/km, HR 144
Första varvet på 5:02/km, så fort har jag aldrig jag sprungit på ett MAF-test förut. Detta trots att jag tränat ganska lite löpning i år med en del skadeuppehåll, men förmodligen är det cykelträningen som ger resultat. Cykel borde ju vara en riktigt bra Mafetone-träning med tanke på att man håller på länge med relativt låg puls.
Andra varvet tappar jag ganska mycket (dessutom ligger jag för högt i puls...) och sen är tappet på tredje varvet ungefär lika stort. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka de här värdena. Löpträningen i år har varit ganska korta pass, kanske är det detta som märks i testet, att jag saknar uthålligheten. För tidigare har jag oftast tappat betydligt mindre per varv. Här är data från ett utökat MAF-test i oktober förra året, som nog är det sista jag gjort:
Varv 1: 15:00 min, 5:13 min/km, HR 143
Varv 2: 15:07 min, 5:15 min/km, HR144
Varv 3: 15:21 min, 5:20 min/km, HR 144
Varv 4: 15:24 min, 5:21 min/km, HR 145
Varv 5: 15:27 min, 5:22 min/km, HR 143
Varv 6: 15:48 min, 5:29 min/km, HR 145
Varv 7: 16:32 min, 5:44 min/km, HR 145
Varv 8: 14:52 min, 5:10 min/km, HR 156
Det här testet kom efter en rätt lång strikt Maffetone-period följd av några veckor med fartökningar i marafart. Då var jag i riktigt bra löpform, sprang maran på 3.26 två veckor senare. Om man tappar för lite mellan varje varv, kan det vara en indikation på att man valt för låg MAF-puls. När jag var i bra form i höstas kan det mycket väl varit så att min MAF-puls egentligen varit ett par slag högre, och nu kanske den är ett par slag lägre. Hursomhelst, jag verkar inte vara i så dålig löpform som jag trott så det är väl bara att köra på, lugnt och stilla så jag inte blir skadad. Trots allt är mitt tredje varv nu inte så mycket sämre än det var i oktober 2007.
Igår skrev jag: "Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad". Ironiskt nog blev det första cykelpasset, efter jag skrivit detta, just ett riktigt jävligt pass. Skulle hämta bilen på verkstad ungefär 100 minuters cykelresa från Malmö. Tidigare under dagen hade jag rastat hunden i piratbrallor och linne och knappt hunnit äta up min mjukglass innan den smält bort. Därför stack jag i väg i korta tajts och t-shirt, utan en tanke på att vädret faktiskt skulle slå om. Fy fy fy, vad kallt det blev. Och jag valde att cykla norrut längs kusten dessutom, inte alls kul. Som tur är har jag alltid med min en just-in-case-vindväst i cykelväskan och den åkte på redan i Bjärred. Sen huttrade jag mig hela vägen till verkstan.
tisdag 6 maj 2008
Baklängeslöpning ett genidrag
Jag tror jag sprungit Pildammsparkens innervarv ungefär 7 miljoner gånger och alltid åt samma håll. I morse provade jag andra hållet och en helt ny värld öppnade sig. Att själva rundan skulle upplevas annorlunda var jag beredd på, men den stora bonusen var att nu mötte jag alla andra löpare istället för att springa om eller bli omsprungen. Jag tycker det är grymt peppande att se andra som är ute och tränar. När man springer med en tokglad liten småunge i vagnen möts man dessutom hela tiden av leenden oavsett hur pass trötta löparna är. Och det var en grym energiinjektion, leenden smittar verkligen av sig.
Det börjar kännas som jag äntligen har kommit igång med löpningen nu. Det var femte dagen på rad jag sprang utan att kroppen protesterar allt för mycket. Lite sliten i hamstrings och ryggen, men ändå under kontroll. Sträckorna har ökats lite, från 5-8 km till 8-12 km. Jag tar fortfarande det lugnt och ligger hela tiden kring min MAF-puls. Jag är inte helt Maffetone-asketisk i min löpning och börjar gå i uppförsbackar och så, men jag försöker hålla mig på mattan. Rune har också börjat gilla att flyga fram i vagnen när jag springer, det var stor skillnad nu när jag vänt den så han sitter framåtvänd.
Veckans träning har börjat bra. Igår blev det först ett morgonpass med nytt distans-PB i barnvagnslöpning, drygt 11 km, sen ett kort men intensivt lunchpass på trainern och avslutningsvis ett simpass på kvällen. Men jäklar vad kass jag blivit på att simma. Jag är ju rookie på simning, gick nybörjarkurs i höstas och höstens stora mål var att lära mig crawla långt utan andnöd. Det gick kanon och jag tyckte jag blev rätt hyfsad, men nu... andnöden är tillbaka och jag flåsar som snuskgubbe i vändningarna. Självklart beror det på att jag tränat så lite simning sen jag blev pappaledig. Har jag haft tid över har jag prioriterat cyklingen istället. Nåja, skitsamma, med våtdräkt på så kommer det nog gå ok ändå.
Det börjar kännas som jag äntligen har kommit igång med löpningen nu. Det var femte dagen på rad jag sprang utan att kroppen protesterar allt för mycket. Lite sliten i hamstrings och ryggen, men ändå under kontroll. Sträckorna har ökats lite, från 5-8 km till 8-12 km. Jag tar fortfarande det lugnt och ligger hela tiden kring min MAF-puls. Jag är inte helt Maffetone-asketisk i min löpning och börjar gå i uppförsbackar och så, men jag försöker hålla mig på mattan. Rune har också börjat gilla att flyga fram i vagnen när jag springer, det var stor skillnad nu när jag vänt den så han sitter framåtvänd.
Veckans träning har börjat bra. Igår blev det först ett morgonpass med nytt distans-PB i barnvagnslöpning, drygt 11 km, sen ett kort men intensivt lunchpass på trainern och avslutningsvis ett simpass på kvällen. Men jäklar vad kass jag blivit på att simma. Jag är ju rookie på simning, gick nybörjarkurs i höstas och höstens stora mål var att lära mig crawla långt utan andnöd. Det gick kanon och jag tyckte jag blev rätt hyfsad, men nu... andnöden är tillbaka och jag flåsar som snuskgubbe i vändningarna. Självklart beror det på att jag tränat så lite simning sen jag blev pappaledig. Har jag haft tid över har jag prioriterat cyklingen istället. Nåja, skitsamma, med våtdräkt på så kommer det nog gå ok ändå.
måndag 7 april 2008
Japanska delar på en italienare
I dag har jag äntligen köpt en ny cykel. Det blev en Fondriest Mega Plus som fick en uppsättning Shimano 105 trots att jag blivit varnad för att jag kommer bli utskrattad om jag har Shimano på en italienare. Vad är det med folk och cyklar egentligen? Vettigt folk blir som besatta när det kommer till deras kelgrisar. Varför måste man ha Campagnolo bara för att man har en italiensk ram? Snacka om att Campa lyckats med sin marknadsföring. Nåja, det var skönt att äntligen komma till skott och uppgradera mig lite. Även om det är en (med cyklisters mått) billig cykel så kommer den förmodligen rulla bättre än den rostiga 80-talsracer jag cyklat på hittills. Cykeln ska vara färdigmonterad redan i veckan så förhoppningsvis kan det bli ett längre premiärpass till helgen. Jag kompletterade med en clip-on aero-båge och så ett par vita triathlonskor.
I kväll var det ofokuserad simning. Man ska aldrig åka till en egenträning utan ett program.Man ska aldrig tänka att "jag kör lite spontant" för det blir bara skit av det. Och så lökar man sig för mycket. Men jag bestämde mig för att maxa på 100 meter så jag la upp apsset efter det. Femhundra uppvärmning, lite glidcrawl, lite skovelsim och några snabba 50 längder. Sen jäklar, jag drog på allt jag hade och efter 50 meter sprutade mjölksyran ur öronen och sen var det pannben och plåga hela vägen efter vändningen. Men jag har aldrig simmat så fort förut. Tror jag. Jag hade nämligen inte startat klockan. Grymt snöpligt, speciellt som resten av passet blev rätt tungt efter den maxningen. Klantskalle.
Igår körde jag ytterligare ett MAF-pass i Norrköpning innan vi åkte hem. Det blev 9.1 km på 140 i medelpuls, 47:30 min. Jag måste verkligen stämma av detta med ett riktigt MAF-test, men det verkar som jag är i bra aerob form. Det var en bra avslutning på en annars dålig träningsvecka.
lördag 5 april 2008
Hög på löpning
Äntligen har min nya pulsklocka anlänt. Jag tappade min förra och har i månader famlat runt i ett okontrollerbart dunkel... Och vad passar då bättre än ett litet Maffetone-pass? Tävlingsmänniskan i mig säger nämligen nej till såna pass utan pulsklocka: jag vill veta hur fort jag springer på en viss puls annars känns det bara som man lullar runt utan nån koll alls.
Är och besöker svärmor i Norrköping och tog min gamla vanliga runda genom en park och sen längs vattnet. Stelt i ryggen och ömmande muskler sedan torsdagens fartpass, men foten kändes ganska okej. Redan efter nån kilometer mjukades kroppen upp och det var bara att njuta. Efter ungefär fyra kilometer kom känslan, det började pirra av sockerdricka ända ut i fingerspetsarna och man vill vråla ut ett lyckoskrik eller börja skuggboxas (det gjorde jag inte för grabbarna framför mig såg rätt tuffa ut). Ibland är det bara så jävla härligt att springa och det finns ingen annan idrott som kan få fram den känslan. Hög på löpning. Helt plötsligt svängde kroppen vänster och ville ta en omväg hem, men efter hundra meter var hjärnan smart nog att inte lyssna på kroppen och jag vände tillbaka. Bäst att hålla mig till planen och inte sväva ut på spontana långpass innan jag är redo för det.
Jag körde en lugn kilometer för att komma upp i puls (runt HR140) och sen körde jag 7 km i MAF-puls 143 och avslutade med en kilometer jogg hem. Det gick betydligt bättre än jag förväntat (5.23 min/km) och jag tror jag kan tacka all cykling för det. Cykelpass känns som optimala MAF-pass; man ligger på lågpuls i timmatal och tränar precis de energiprocesser som man vill åt med Maffetonelöpningen.
När jag kommer hem ska jag göra ett regelrätt MAF-test för att se exakt var jag ligger. Sen tror jag att jag kör vidare på den här låga intensiteten. Det är helt enkelt för kul att springa för att vara skadad hela tiden.
Är och besöker svärmor i Norrköping och tog min gamla vanliga runda genom en park och sen längs vattnet. Stelt i ryggen och ömmande muskler sedan torsdagens fartpass, men foten kändes ganska okej. Redan efter nån kilometer mjukades kroppen upp och det var bara att njuta. Efter ungefär fyra kilometer kom känslan, det började pirra av sockerdricka ända ut i fingerspetsarna och man vill vråla ut ett lyckoskrik eller börja skuggboxas (det gjorde jag inte för grabbarna framför mig såg rätt tuffa ut). Ibland är det bara så jävla härligt att springa och det finns ingen annan idrott som kan få fram den känslan. Hög på löpning. Helt plötsligt svängde kroppen vänster och ville ta en omväg hem, men efter hundra meter var hjärnan smart nog att inte lyssna på kroppen och jag vände tillbaka. Bäst att hålla mig till planen och inte sväva ut på spontana långpass innan jag är redo för det.
Jag körde en lugn kilometer för att komma upp i puls (runt HR140) och sen körde jag 7 km i MAF-puls 143 och avslutade med en kilometer jogg hem. Det gick betydligt bättre än jag förväntat (5.23 min/km) och jag tror jag kan tacka all cykling för det. Cykelpass känns som optimala MAF-pass; man ligger på lågpuls i timmatal och tränar precis de energiprocesser som man vill åt med Maffetonelöpningen.
När jag kommer hem ska jag göra ett regelrätt MAF-test för att se exakt var jag ligger. Sen tror jag att jag kör vidare på den här låga intensiteten. Det är helt enkelt för kul att springa för att vara skadad hela tiden.
onsdag 2 april 2008
Träningsplanen
Hmmm, nu måste jag komma på en plan hur jag ska lägga upp träningen fram till Kalmar i augusti. Pågrund av skador har ursprungsplanen rubbats en del, men så är det ju alltid.
Simningen
Min ursprungliga plan var att lära mig crawla i höstas (avklarat) och fortsätta träna simning så jag är hyfsad på den disciplinen. Det har gått ganska bra, jag kan simma hyfsat snabbt trots dålig teknik och uthålligheten kommer byggas genom att passen nu blir allt längre (men också färre eftersom jag inte kan simma på luncherna längre, är ju pappaledig). Tidigare låg jag på 1000-1500 m per pass, nu 2000-3500. Ska försöka öka andelen över 3000 men det är en svår balansgång: jag tjänar ju mest tid på att få bättre teknik. Jag ska också påkalla mer uppmärksamhet från simtränaren och be om kommentarer och hemläxa. Men simningen är jag ganska nöjd över och t o m lite stolt över mina framsteg.
Löpningen
Det är löpningen som har gått sämst. Min plan var att köra lågpulsträning plus långa intervaller i marathonfart växlat med halvmarafart. Jag hade satt ihop ett program baserat på Heleneholms löptränares instruktioner. Fram till januari skulle jag bygga upp en volym på 60 km/vecka fördelat på Långpass 25-27 km, distanspass 12 km och Långa intervaller 18-22 km. På viloveckorna tänkte jag skippa långpasset och köra lägre volym på långa intervallerna men istället i halvmarafart. Det har inte funkat alls. Jag har haft strul med hamstrings sen Växjö marathon förra året och när jag skulle göra en nystart, då skadade jag foten och den är fortfarande inte bra.
Den nya löpplanen är att börja helt från början. Ut och springa 5-7 km och ta från där. Köra lugnt och öka distanserna när det känns bra. Nu har äntligen min nya pulsklocka kommit så när jag hämtat den kan jag köra på puls igen och det kommer bli löpning a la Maffetone. Jag körde det förra året och om det hjälpte mig till maran på sub 3.30 och och PB med 20 minuter så borde det passa ännu bättre för löpträning till ironmandistans. Ska börja med ett MAF-test på samma puls jag kört tidigare, HR 143, och kolla var jag står jämfört med tidigare. Sen kan man ju skoja till det med lite snabbhet i nåt lokalt lopp istället. Eller nåt kortare fartpass, men inga långa intervaler i halvmarafart, det fixar inte min kropp just nu. Ska ocksåp komma igång med barnvagnlöpningen och det finns vissa utmaningar där som just nu är under planläggning...
Cyklingen
Cyklingen har gått över all förväntan, men det är väl tack vare att löpningen legat så mycket på is kombinerat med en mild vinter. Cyklingen är det jag varit mest skraj för inför Kalmar, just för att jag vet hur mycket tid man kan tappa eller vinna där. Nu har jag varit uppe och nosat på lång distans på träning och det känns okej. Jag kan cykla och är inte rädd. Jag köpte en trainer för några veckor sedan och har under min första månad som pappaledig hunnit cykla 18 timmar på den, allt under Runes tupplurar. Det är verkligen bonusträning! På cyklingen tänker jag bra köra på. Långpass på de helger som går och så trainer när Rune sover. Kanske ge mig ut på kortare intervallpass ute när det blir ännu lite ljusare på kvällarna.
Igår blev det en timme på trainern och sen 34 minuter löpning i Pildamsparken. Sprang innervarvet i 5.00-tempo och resten av passet runt 5:30 min/km. Och det bästa av allt: det gjorde inte så jätteont i foten! Var också inne i Lund på en mammafika, men det vara bara en mamma där, resten pappor och barn. Jättetrevligt och kul att låta Rune busa med andra barn.
Simningen
Min ursprungliga plan var att lära mig crawla i höstas (avklarat) och fortsätta träna simning så jag är hyfsad på den disciplinen. Det har gått ganska bra, jag kan simma hyfsat snabbt trots dålig teknik och uthålligheten kommer byggas genom att passen nu blir allt längre (men också färre eftersom jag inte kan simma på luncherna längre, är ju pappaledig). Tidigare låg jag på 1000-1500 m per pass, nu 2000-3500. Ska försöka öka andelen över 3000 men det är en svår balansgång: jag tjänar ju mest tid på att få bättre teknik. Jag ska också påkalla mer uppmärksamhet från simtränaren och be om kommentarer och hemläxa. Men simningen är jag ganska nöjd över och t o m lite stolt över mina framsteg.
Löpningen
Det är löpningen som har gått sämst. Min plan var att köra lågpulsträning plus långa intervaller i marathonfart växlat med halvmarafart. Jag hade satt ihop ett program baserat på Heleneholms löptränares instruktioner. Fram till januari skulle jag bygga upp en volym på 60 km/vecka fördelat på Långpass 25-27 km, distanspass 12 km och Långa intervaller 18-22 km. På viloveckorna tänkte jag skippa långpasset och köra lägre volym på långa intervallerna men istället i halvmarafart. Det har inte funkat alls. Jag har haft strul med hamstrings sen Växjö marathon förra året och när jag skulle göra en nystart, då skadade jag foten och den är fortfarande inte bra.
Den nya löpplanen är att börja helt från början. Ut och springa 5-7 km och ta från där. Köra lugnt och öka distanserna när det känns bra. Nu har äntligen min nya pulsklocka kommit så när jag hämtat den kan jag köra på puls igen och det kommer bli löpning a la Maffetone. Jag körde det förra året och om det hjälpte mig till maran på sub 3.30 och och PB med 20 minuter så borde det passa ännu bättre för löpträning till ironmandistans. Ska börja med ett MAF-test på samma puls jag kört tidigare, HR 143, och kolla var jag står jämfört med tidigare. Sen kan man ju skoja till det med lite snabbhet i nåt lokalt lopp istället. Eller nåt kortare fartpass, men inga långa intervaler i halvmarafart, det fixar inte min kropp just nu. Ska ocksåp komma igång med barnvagnlöpningen och det finns vissa utmaningar där som just nu är under planläggning...
Cyklingen
Cyklingen har gått över all förväntan, men det är väl tack vare att löpningen legat så mycket på is kombinerat med en mild vinter. Cyklingen är det jag varit mest skraj för inför Kalmar, just för att jag vet hur mycket tid man kan tappa eller vinna där. Nu har jag varit uppe och nosat på lång distans på träning och det känns okej. Jag kan cykla och är inte rädd. Jag köpte en trainer för några veckor sedan och har under min första månad som pappaledig hunnit cykla 18 timmar på den, allt under Runes tupplurar. Det är verkligen bonusträning! På cyklingen tänker jag bra köra på. Långpass på de helger som går och så trainer när Rune sover. Kanske ge mig ut på kortare intervallpass ute när det blir ännu lite ljusare på kvällarna.
Igår blev det en timme på trainern och sen 34 minuter löpning i Pildamsparken. Sprang innervarvet i 5.00-tempo och resten av passet runt 5:30 min/km. Och det bästa av allt: det gjorde inte så jätteont i foten! Var också inne i Lund på en mammafika, men det vara bara en mamma där, resten pappor och barn. Jättetrevligt och kul att låta Rune busa med andra barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
