Blixthalkelöpning och getups

Äntligen blixthalka ute och läge att få testspringa mina spikdobbade Icebugs Pytho 2 som jag köpte på rea i somras. Fantastiskt grepp, slant inte en millimeter ute på isgatorna. Visserligen sprang jag ganska sakta, men kände mig helt trygg i Icebugsen. Kul också att få jogga lite, det var första gången sen ryggskottet för 10 dagar sedan och det kändes helt ok.

Icebugs Pytho2

Löprundan tog mig till Crossfit Malmös Batcave där jag tänkte köra min getups-dag. Följer lite löst Enter the kettlebells Program Minimum med getups och svingar som huvudövningar.  Efter uppvärmning och träning på handstående dukade jag upp en serie kettlebells och jobbade mig upp till några singlar på 32 kg. Fortsatte sedan med 7 minuter getups på 24 kg och den vikten börjar nästan kännas för lätt nu.

Gick över till teknikträning för snabbare handbyte på snatchen, enligt videon nedan. Tror man tjänar ganska mycket på effektiva handbyten sen när det är dags för nästa Snatch test. Vet inte om det här är effektivaste och smartaste sättet, men det var det enda jag hittade.

Dave Whitley visar snabba och effektiva
 handbyten för kettlebell snatch

Avslutade med lite clean and press 5x 3/3 reps på 20 kg och sen löpning hem. Finfint pass.

Mitt Convict Conditioning-projekt går sakta framåt, med betoning på sakta. Lite så jag börjar undra om 1 pass per vecka och övning verkligen ger så mycket på de lägre progressionsnivåerna. Sist körde jag armhävningar 1x 50 mot vägg och sedan 3 x 25 mot ett bord. Det var rätt jobbigt, men jag kände mig helt återhämtad dagen efter. Två pass per vecka hade nog speedat på utvecklingen lite. Annat var det dock på knee tucks som är första steget på Hanging leg-raise. Mina stela höftböjare är superstela dagen efter och ömmar rejält. Magen är däremot helt opåverkad. Ska gå på djupet med detta tänkte jag, tror att mina höftböjare antingen är roten eller symptom på roten till mycket ondska i min kropp :)

Ny leksak!

I dag var jag inne på Cykelcity i Lund och skaffade mig en ny leksak, en Specialized 29 tums mountainbike. Jag har länge varit avundsjuk på alla de som är ute och lajjar i skogen, så nu var det hög tid att slå till. Första lekstunden är inbokad på lördag med Katarina Cykelmygga i bokskogen. Vi får se hur länge hon står ut med mig som bromskloss...

Har haft lite strul med en vad efter att jag trappade upp volymen och sen farten inför Bromölla marathon. Mina vader är alltid stela och med dålig rörlighet och efter ett tröskelpass lämnade vänstervaden helt enkelt in. Efter en vecka med knappt nån löpning alls så vågade jag mig på en enmilare i dag och det kändes ok, men stelt. Avslutade med 20 minuter så många reps som möjligt Turkish getups med 24 kg kettlebell i trädgården. Riktigt vidrigt. Men jag tror att den här typen av densitetsträning, där man matar på en enda basövning i 15-20 minuter, kan vara kanon för mig just nu när så mycket fokus ligger på uthållighetsgrenar. Väldigt tidseffektivt också. Inspirationen fick jag från den här gamla artikeln av Bryce Lane.

Fyra veckor på Crossfit Malmö och löpånka

Nu har det gått fyra veckor sedan återstarten på Crossfit Malmö och det har varit fyra veckor med konstant ledbruten kropp. Just nu har jag svårt att resa mig upp pga totalkvaddade magmuskler, men annars är det ländrygg och axlar som gnällt mest. Ändå försöker jag ta det lugnt och köra låga vikter. Det känns som jag har långt kvar tills jag är där jag vill vara, mycket att lära och förbättra, men vissa framsteg kan jag redan känna. Den största förändringen var förra veckan på en burpee/pullups/kettlebell-WOD där jag riktigt kände hur jag attackerade burpees på ett mer aggressivt sätt som om den pågående vore den sista, utan tankar på pacing. Kändes kanon!

För att inte belasta kroppen onödigt har jag bestämt mig för att endast ta små korta och enstaka löppass tills jag känner att kroppen anpassat sig till crossfitten igen. Crossfit-träningen är prio 1 trots att jag har ett löpmonster runt hörnet (TEC 100 miles). Eller egentligen inte ”trots”, för jag tror benhårt på crossfit som huvudsaklig träning inför långa lopp. Det är kroppen, snarare än konditionen som avgör om ett blåbär som jag tar mig i mål eller får bryta. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag fick lite smått panik när jag räknade fram att det bara är drygt fyra träningsmånader kvar och jag ligger och harvar på 5-10 km i veckan. Men det gäller att hålla sig till planen och inte fundera alltför mycket just nu utan utvärdera efteråt. Vad är det värsta som kan hända? Att jag bryter efter några mil. Inte hela världen.

TEC - Täby Extreme Challenge

Dags att ta tag i träningen igen!

Min skivstång - en sorglig syn

Efter flera veckors förkylning och stillasittande börjar det bli dags att komma i form igen. Så fort förkylningen helt lämnat kroppen är planen att kila ner på Crossfit Malmö och köpa årskort och sen börja springa lite på luncherna.

Faktum är att det varit dåligt med träning hela sista halvåret. Lidingö klarade jag med hedern i behåll, men det berodde knappast på min nuvarande träningsstatus utan tack vare hyfsat på banken sen de senaste årens träning. Nu känner jag att bankkontot är slut, kanske till och med övertrasserat och är 100% peppad på att köra hårt.

Det stora målet i vinter blir TEC 100, ett jävligt långt lopp mitt i vintern. Jag har än inte bestämt riktigt hur jag ska lägga upp träningen för att klara loppet, men det kommer bli en kombo av löpning och crossfit. Och en viktnedgång, för stod klart under Lidingöloppet att 91 kg inte var nåt kul att släpa på i uppförsbackarna :)

Lidingöloppet

Det finns många besvärliga lopp i Sverige, men frågan är om något samlar så mycket jävlar anamma på samma ställe. En hel ö fylld med löpare som tänker springa långt upp och ner för backarna oavsett väder. Mitt onda knä har saboterat träningen inför Lidingö och jag hade bestämt mig för att se det som ett kul långpass där jag skulle lunka på i skön och behaglig fart. Garmin-klockan fick stanna hemma och jag hade bestämt mig för att gå i alla nerförsbackar så knät skulle klara hela rundan. Men det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen och nån timme före start bestämde jag för att nu är det maximalt som gäller. Att man inte är där man vill i träningen är ingen ursäkt för att inte göra sitt bästa.

Jag åkte ut rätt tidigt och sammanstrålade med kusinen Pernilla. Precis som alla andra gick vi alldeles för sent från Lidingövallen till starten och det blev lite stressigt. Sen ställde jag mig snällt längst bak i min startgrupp, eftersom jag tyckte att jag inte riktigt förtjänade den och inte ville hindra andra. Big mistake. Man ska alltid tränga sig fram lite. Nu blev starten ett enda slagsmål i leran och första kilometern gick på sju minuter.

Men där nånstans kring 1-2 km släppte det lite och det gick att springa skapligt och sen flöt kilometrarna på i ok fart. Efter ungefär en mil började benen kännas ordentligt pigga och jag ökade farten. Efter att mest ha sprungit en massa små pyttiga skogsultror på sista tiden kändes det nästan overkligt att se hur många som masat sig ut i skogen för att heja. Orkestrar, folk med egna vätskekontroller, hejarop, sång.... fantastiskt kul och peppande.

Nånstans efter två mil kände jag att nu börjar det bli tufft. Benen var som olydiga stockar och de återhämtade inte sig efter backarna. Nu var det fokus och vilja som gällde. Och en del gång i de längre backarna. Här kom den stora skillnaden mot ett ultralopp. I en ultra hade jag gått över till survival mode och försökt hitta en fart som gjort att jag klarat mig löpande i mål men inte snabbare. Här är det Lidingö och en bra tid som gäller. Man pushar sig det där lilla extra hela tiden och det var fanimig inte igår. Runt omkring sig har man halta och lytta som gör likadant. Alla ser förstörda ut men ingen gnäller, bara stångar på.

I backarna var körd, lugn jogg eller gång var det som gällde, men på rakorna och nerför försökte jag fortfarande dra på. Kände hur rumpan började närma sig kramptendenser men det var aldrig nån fara. Knät hade gnällt sen starten nästan men blev aldrig värre.

Sista kilometern var nog den snabbaste och jag trillade i mål på 2.43.09. En kvart långsammare än den tid jag hoppades på när jag anmälde mig, men bättre än jag hoppats före start. Intressant att jag nästan tangerar min förra tid på Lidingö, från 2001 då jag sprang på 2:42:57. Eftersom jag väger 5-8 kg mer nu räknar jag årets lopp som rekord :)

Faktaruta

Mellantider
0-5 km, 28:22 min
5-10 km, 26:34 min
10-15 km, 25:59 min
15-20 km, 26:43 min
20-25 km, 27:48 min
25-30 km, 27:40 min

Kläder
kortbyxor och t-shirt, Nike Air Zoom+ Vomero, damasker, Runners store strumpor

Medhavt
En stor Maxim-gel, en Squeezy-gel, 2 salttabletter
Tur jag tog med geler för det fanns inte direkt nåt i energiväg för mig. Läskig blå sportdryck och cola dök inte upp förrän på sista kontrollen.

Transport
T-bana så jag landade i Ropsten ca 2 h före start, ganska lagom

Löparkompisar
MarathonMia hejade hejade hejade högt och ljudligt på alla som sprang, Jumper stod och applåderade och så träffade jag Silvermedalj-Anna (grattis!!) med make efter loppet. Annars ganska ont om kända nyllen.

A slice of heaven

Femton minuter löpning, platt asfalt, långsamt tempo. Kan egentligen inte bli tråkigare, men det var verkligen underbart. Första löpningen sedan knäskadan blommade upp igen under Full moon race. Från och med nu ska jag uppskatta alla löpmetrar, i regn och rusk, i varm sol, snöslask...

Och jag tänker tillbaka på en miserabel löpning i vintras. Vilket jävla lyxproblem det var att tvingas sätta sig och skita bakom en snödriva var femte minut för att kunna springa hem.

Bröllop och löpning på Österlen

Det vackra brudparet

Mina vänner Camilla och Andrew gifte sig utanför Kivik i lördags och det stort kalas. Själv passade jag på att anlända tidigt så det fanns utrymme för en runda på Skåneleden, från Kivik, upp och över Stenshuvud, ner på stranden mot Knäbräckshusen, tillbaka över Hällevik och så in till Kivik igen. Incheckning, snabb dusch, 3 minuter power slapp, knyta slips, på med manchettknapparna och sen var det party :)

Entréstigen till Stenshuvud är mäktig när den omsluter en.

På toppen av Stenshuvud är det alltid fullt ös!

Fika på playan

På vägen tillbaka testade jag för första gången att springa mot Hällevik. Då springer man nedanför berget mot havet, istället för över det. Det går dock inte springa nere på stranden för det är inte sand längre utan stenbumlingar.

Stigen mot Hällevik är såklart inte alls lika kuperad som den över berget, men den är väldigt teknisk med mycket sten.

Ombytt och redo att äntra Andrarum kyrka

Från Asa till Växjö på Sigfridsleden

Starten vi Asa vandrahem.



Soligt väder kokte skallen


Sigfridsleden går på stigar och kalhyggen men en hel del på mindre skogsvägar och grusvägar. Vissa bitar går på asfalt, men det kompenseras av äkta småländskt idyll.




Sampan och Anne mötte upp på cyklar och bjussade på kaffe och macka!


Kartan i handen är ett måste på denna led, eftersom man ibland tvingas retirera när stigen och markeringarna försvinner. Det var bra nära Asa och Växjö och lite sämre däremellan.



Den här vattenposten vid Stockekvarn var efterlängtad. Min hjärna var halvkokt när jag nådde den. Annars finns det gott om hus där man kan fråga efter vatten.






Mycket vackert kring Gasslanda men här var varken stigar eller markeringar nåt att hänga i granen och jag tvingades ta en omväg.



Rätt opålitliga spänger över bäckarna. Me like.



Som ett test körde jag O'hoj som energi. Nackdelen var att jag fick hålla den i handen hela tiden. Den var inte tung, men man såg ju ut som en byfåne.



Gripeberg utanför Växjö. Stormvält skog som bara fått ligga, men stigen är röjd och i kanonskick. Detta var ett riktigt häftigt ställe att springa på. Man kommer nära naturen när man får se vilka krafter som finns i den.






Efter 47 km med O'hoj som huvudsaklig föda så rök den i första bästa papperskorg. Sött och sliskigt, det finns nog bättre sätt att få i sig energi.

Skåneleden

Karta och kompass behövs knappt på den här delen av Skåneleden, men man ser lite hetare ut när man möter folk

Vad gör man när två polare ska ut och orientera i skogen? Hänger med? Jepp, men inte för att orientera. Deras start gick nämligen nära Kullatorpet där magiska Skåneleden passerar. Och eftersom detta var dagen då Heleneholm har sin asfaltsmara passade jag på att köra en terrängmara i egen regi.

Uffe och jag kör krabban före vi delar på oss

Henning med benskydden på

Efter lite fixande med prylarna lämnade jag Henning och Uffe till sin orientering och stack iväg med riktining mot Torup och Malmö. Första 20 km var fantastiska. Varierad och lagom svår terräng. Den här delen är inte speciellt kuperad så man kan hålla hyfsad fart också. Den första delen runt Genarp kände jag igen från Markusloppets vändplats och det var kul att se hur det ser ut här på våren. I början var det också lite lerigt från all snö som smält bort, men det blev aldrig något problem.

Skåneleden

Strax före Glamberga kom jag in på den sträckning som GAX Trans-Scania-löparna kommer springa i början och slutet på sin 246 km långa färd från kust till kust och tillbaka. De kommer få en vacker och inte alltför jobbig start. Slutet blir nog jobbigt för dem oavsett terräng...

Life is good

Efter cirka 30 km landade jag i Torup för vattenpåfyllning, cola och pizza. Satt som en smäck innan jag tog mig an sista och lite tråkiga biten in till Malmö. En härlig runda allt som allt!

Man undrar ändå lite vem som klottrar "Stormakt Polen" på Häckebergas karta

Långpass på GAX-banan

Ända sedan jag fick ställa in GAX har jag varit sugen på att sticka ut och springa en sväng på egen hand. Jag hade ju läst in banan, planerat var man kan fylla på vatten, ja helt enkelt förberett mig så mycket att loppet inte kunde lämna hjärnan. Igår var det dags, en bil ut till Österlen och Haväng tillsammans med Uffe som skulle köra en del mountainbike och sen serva mig med mat och dryck på samma ställe som loppets enda checkpoint vid Sandhammaren.

Framme vid Skeppargården gjorde vi oss iordning och stack ut i det sagolika vädret. Uffe cyklade med första två kilometrarna, men sen vände han och cyklade norrut mot Brösarps backar. Det är egentligen omöjligt att förklara den här löpningen för nån, man måste prova själv. Det finns inget som slår den. Tänk er själva, varierad terräng under fötterna, molnfri himmel, havet till vänster, äppelodlingar till höger. Man känner att det är nåt magiskt redan innan första löpsteget är fullbordat. Och så fortsätter det, så länge man vill, mil efter mil. Det finns några mindre intressanta partier, men de är lätträknade och ofta ganska sköna avbrott för fotleder och höfter.

Marathonpassering, äntligen ultra :)

Till skillnad från den energi-taktiken jag gjort upp för racet så provade jag att köra mer med mat än energi-produkter. Jag tycker mig ha gjort erfarenheten att det mest blir skit när man försöker basera heldagsaktiviteter energi på gel och sportdryck. Man trycker i sig gel på gel och sköljer ner med söta drycker tills det sprutar Vitargo ur öronen. Efter några timmar kommer oundvikligen illamåendet och det är totalstopp. Inte helt sällan åtföljs detta också av en risig mage som kan förstöra det mesta. Därför körde jag med energi som var av det mer matiga hållet och sen hade jag geler när energidipparna kom, då man behöver snabba kickar. Det blev kanelbullar, pannkakor med smör, Runekakor, banan, smörgås, yoghurt, Snickers och sen vatten att skölja ner med. Provade också mineraltabletter för första gången eftersom jag haft en del krampstrul ibland. Min taktik funkade perfekt, inget strul med mage, illamående eller kramper. Fick en eller två dippar men de parerade jag med en gel.

Jag visste att stränderna på Österlen är oändliga, men inte att oändligt är så jävla långt. Stranden på bilden är redan sprungen, men det fanns hela tiden en lika lång till som väntade...

Efter drygt fem mil och en oändligt lång sandlöpning kom jag äntligen fram till Sandhammaren där Uffe väntade med mina pannkakor och lite annat gottis. Jag hade dessutom slut på vatten sen några kilometer så det var ett välbehövligt depåstopp. Jag passade också på att byta t-shirt och strumpor och kunde nöjt konstatera att fötterna var i fint skick trots all sand i skorna. Med lite väl full mage fortsatte jag sedan genom skogen vid Sandhammaren, förbi Löderups strandbad och mot Kåseberga och Ale stenar som fick bli dagens mål. Efter att ha joggat iväg till Uffes bil fick jag totalt ihop 65 km på drygt sju och en halv timme och jag satte nytt peronligt distansrekord. Jag lyckade sdessutom springa bort en två dagar gammalt nackspärr.

En helt underbar löpardag!

Ale stenar

Orienteringspremiär

Det är viktigt med matchande klocka och skor när man orienterar:

Garmin Forerunner 310XT och Vasque Aether Tech

I helgen stack jag, Uffe och Henning ut på en orienteringstävling som ingår i en serie som jobbet anordnar. I bilen ut försökte jag och Henning hetsa Uffe lite eftersom han är gammal rutinerad orienterare och borde spöa oss enkelt. Han försökte ändå snacka ner sig själv med argument som "löparknä" och "avsliten hälsena".

Hur gick det då? Jo, man kan väl säga att jag inte var så bra som jag alltid trott... Det ryktades ett tag om att jag kom sist, men sen visade det sig att jag hade en kille hela tio minuter efter mig. Det var jag rätt nöjd med tills jag fick reda på att det var en halt gubbe som gick hela banan...

Jag gjorde inte så många grova misstag, men jag var långsam på att orientera och kollade ofta på kartan. Roligast var att springa i obanad terräng. Tyvärr var jag lite för dålig på att orientera för att det skulle ge så mycket rent flåsmässigt, men vrister och vader skriker av träningsvärk i dag. Enligt Garmin blev det 8.5 km på 100 minuter så det var ju ingen vidare snittfart. Henning var tio minuter snabbare än mig och Uffe spöade oss båda genom att gå runt på strax under timmen.

Maffetone-formen 2009

För ungefär två år sedan körde jag ett par månader enligt Maffetone. All träning gick i en puls runt 143 och resultatet var förvånande bra. I år har jag kört raka motsatsen till långa långsamma pass och satsat på korta men hårda pass. För att på nåt sätt dokumentera skillnaderna gjorde jag igår ett nytt MAF-test.

Mitt MAF-test går till så att jag värmer upp på en specifik runda, 2.1 km, och springer sedan 3 varv i Pildammsparken på puls 143. Varje varv är ungefär 2.85 km. När man springer på konstant puls så sjunker hastigheten över tiden och det är detta som är itnressant att notera.

Gårdagens resultat blev:

varv 1 -15:43 min, varv 2 - 16:02 min, varv 3 - 16:55 min

Detta kan jämföras med ett MAF-test i oktober 2007 efter min Maffeteone. Då hade jag varvtiderna 15:00, 15:07, 15:21.

1 maj 2008 då jag inte kört specifikt MAF-löpning men ganska mycket cykel och tränat rätt hårt inför Kalmar triathlon:14:30, 15:03, 15:27

1 sep 2008, dvs en månad efter Kalmar triathlon: 14:21, 14:43, 14:50.

Jag kan ganska enkelt konstatera att jag är betydligt sämre på att springa på låg puls nu och att jag dessutom har relativt dålig uthållighet på den pulsen. Mina varvtider är inte bara sämre utan de försämras snabbare också. Nu var inte förutsättningarna helt optimala eftersom jag sprang en halvmara med backträning dagen före och var lite sliten, men det ger ändå en fingervisning. Det var också ovant att springa på puls efter att ha kört utan pulsband i ett år.

Nåja, lite att fundera på nu när jag ska lägga upp träningen inför årets sista mål: Sörmlands ultramarathon och Markusloppet, båda i oktober. Någon renodlad Maffetoneträning blir det inte hursomhelst för jag kommer fortsätta köra crossfit, intervaller och backe, men kanske att jag borde börja köra lite långa långsamma pass också.

En liten smakbit av GAX

Leffe ser ut att trivas

I söndags var jag och Leffe så grymt nyfikna på hur det hade gått för folk på GAX att vi tog bilen till Ystad för att snoka reda på resultaten. Vi hade vissa förhoppningar om en och annan 100 miles-målgång också men de var helt enkelt för snabba för oss; alla hade gått i mål när vi kom fram. Men vi fick träffa 100 miles-finisher Jan-Erik med sina enormt svullna fötter och Kristina som trots hälseneinflammation lyckats med bedriften att gå i mål på 50 miles.

I terapisyfte joggade vi sedan 11 km på GAX-banan. Detta är förmodligen den tråkigaste biten, ut ur Ystad, men den var ändå fantastisk. Istället för att tjura över att jag inte kunde vara med ska jag glädjas åt att den ligger 45 minuters bilavstånd.

Genrep inför GAX

Nya klockan och ryggsäcken, i bakgrunden betar Skåneledens mördarkor

Med 10 dagar kvar till GAX tyckte jag det var dags för det sista lite längre passet och det var också på sin plats att förlägga det ute i terrängen på Skåneleden. Tanken var att det skulel bli lite av ett test för de nya prylar jag skaffat på sista tiden:

Garmin Forerunner 310XT, äntligen har jag en GPS-klocka

Runekakor som energi - har fått en trave av Katarina som hon och Kasper hade över sedan TransAlp. Jepp, vi snackar köpekakor.

Nya hyper-deLux-strumpor som får svetten att lukta sommaräng

Nathan hpl 020 löparryggsäck med vätskesystem (tredje passet med den)

Det börjar medelbra när deLux-strumporna spricker när jag ska ta på mig dem. Detta ska snart visa sig bara vara en av dagens flera motgångar. Eftersom jag inte litar på nya strumpor så hade jag med mig ett par extra och kunde ändå springa i väg.

Jag valde att ta en 15-km-slinga som jag sprungit ett antal gånger och jag känner redan efter hundra meter att det är rekordvarning i dag. Efter fyra kilometer kommer andra motgången; det rinner vatten längs min rygg och det är vätskeblåsan som släppt i limfogen. Tredje passet och den pajjar, det drar ner betyget på denna annars fenomenala ryggsäck.

Nåväl, jag fortsätter utan vatten och tänker att rekordet ska ändå slås. Efter ungefär 6 km kommer då tredje motgången; leden är fylld av kossor.

OK, det är lätt att sitta hemma och vara orädd för kor, men när man tvingas gå på coctailpartyavstånd mellan dem är det inte lika kul. Jag övertalar mig själv att de är snälla, men så reser sig en kossa upp och dumblänger på mig. Går jag för nära hennes kalv? Nej, de är snälla. Men så reser sig en jättetjur upp och nu lägger jag benen på ryggen i motsatt riktning. Tar sen en omväg runt hela fäladen och runt alla elak kreatur och ser mitt banrekord ryka all världens väg.

Men benen och kroppen känns bra. Jag mumsar Runekaka och magen protesterar inte trots att jag saknar vatten. Vädret är fint och den här delen av Skåneleden är otroligt vacker med ängar och åsar. Lite mycket kor bara och på ytterligare ett ställe blir jag hindrad.

Väl tillbaka i Skrylle har jag sprungit rundan plus lite till, 15.5 km på under 90 minuter och det är faktiskt rekord. Men nu känns inte kroppen speciellt bra längre och det gör ont i musklerna. Jag dricker lite på Skryllegårdens toalett och sticker sen ut på 3-km-slingan och nu degenererar kroppen snabbt. Det känns som jag sprungit en marathon och det går riktigt tungt. Dessutom springer jag fel och får springa över 5 km istället för 3.

I mål så kör jag direkt till Dalbys konsumbutik och köper en liter fruktyoghurt som jag halsar, 800 kcal på 20 sekunder borde göra susen. Men det är nåt som inte stämmer, kroppen är sliten nu flera timmar efter och jag mår illa. Känns precis som efter ett långt lopp, inte ett träningspass.

Ganska dåligt genrep med andra ord, både fysiskt och materiellt. Men, dåligt genrep - bra premiär :)

Alla borde ha en Skåneled

Förmiddagslöpning ute på Skåneleden. Rötter, backar, ängar, kor, getter, gyttja, snårigt, igenväxt, fåglar, sol, stigar, stenar... Life is good!

Varmt!

Hmm, var är stigen??

Skåneledens orange markeringar

En sån här dag vill man inte prata tider, men loopen från Skrylle, 16 km, på 1h27 minuter är faktiskt 10 minuter snabbare än sist...

Tårtlöpning

När jag mindre än två timmar före start bestämde mig för att ställa upp i Malmö 10 K, så kunde jag inte låta bli att tänka på det jag läst på Björns blogg några dagar tidigare. I ett inlägg där han skriver om den certifiering han och Martin var på kunde man läsa: "...bra att utsätta sig för påfrestningar i alla möjliga tillstånd...även om jag tyckte den här idén om att med flit äta sig proppmätt och sedan ge sig på typ "Fran" var lite väl magstark". För den oinsatte så är Fran ett av Crossfitvärldens mest ökända och fruktade pass.


Jag hade för länge sen gett upp tanken på att springa Malmö 10 K och istället ta en välbehövlig vilodag. Det har blivit för många lopp på sistone och med all formtoppning och vila före och återhämtning efter ett lopp så förstör det träningen totalt. Så jag satt där i godan ro och tryckte mig proppmätt på tårta, kaffe och bullar när jag helt plötsligt fick idén att ställa upp: Äh vafan, jag ska ju ändå ut och springa i helgen, kan jag lika gärna få ett träningspass med kvalitet. Jag var ändå anmäld genom jobbet.

Med magen full och benen helt urlakade stack jag ner till Pildammsparken. Hann med en snabb uppvärmning innan startskottet small. Speakern hade annonserat att man kunde lika gärna stå långt bak eftersom chip:et på benet reggade tiden från startlijen och jag gjorde ju misstaget att lyssna på det rådet. Det innebar att första tre kilometrarna var det ett evigt kryssande mellan lunkande, joggande och även snudd på gående motionärer.

Öppnade ändå hyggligt fort, passerade 2 km på 8:25 min, men sen saktade jag ner lite och la mig i en klunga för att undvika den värsta motvinden ner mot Västra hamnen. Inne i Västra hamnen går det sen automatiskt lite saktare med alla knixiga kurvor hit och dit som man ska ta så snävt som möjligt. Annars är banan platt och snabb och mycket folk som stod och hejade i det fina vädret.

Tårtbitarna gjorde sig ganska påminda de första kilometrarna och jag kände av att jag druckit alldeles för lite under dagen (1 kopp kaffe till frukost och 2 till tårtan sen några klunkar vatten före start). Benen var också lite sega, antar att det var efter alla miljoner frivändningar i torsdags och kanske att jag inte var helt återställd efter söndagens triathlon. Fast jag ska inte gnälla; det gcik betydligt bättre än väntat. Passerade 5 km på 22:02 och insåg att jag skulle klara under 44 minuter om jag bara drog på lite på slutet. Sista två kilometrarna gick i drygt 4:10 -tempo och kom i mål på 43:51 min. Ingen tid att skriva hem precis, men jag är väldigt nöjd med det som ett bra träningspass och efter förutsättningarna. Med piggare ben, lite mer aggressiv trängning i starten och mindre tårta i magen kanske jag skulle kunna ge mitt PR från år 2000 på 41:23 en match ändå.

Och Björn och Martin, nu kastar jag över utmaningen till er: Jag vill se en Fran efter ett tårtkalas!

Lidingö ultra - konsten att bli kompis med backarna

Vaknade tidigt i sängen på Clarion hotell vid Skanstull. Insåg direkt att det inte skulle gå att somna om: jag var laddad så in i helvete och skönt nervös. Ute öste regnet men jag noterade det inte mer än att jag snabbt tänkte tanken att det nog var bra för jag har alltid gillat kombinationen regn och löpning.

Efter en stadig frukost tog jag T-banan till Ropsten. På sätet jämte satt ett gäng löpare och diskuterade ivrigt olika energitaktiker. Jag kände igen den ene av dem som ultralegenden Rune Larsson och kunde höra att han aldrig trott på energigeler och snabba kolhydrater. Hmm, det störde ju mina energiplaner lite, jag hade tänkt basera hela intaget på geler, cola och sportdryck... Bestämde mig dock för att följa regel nummer ett: ändra aldrig planen strax före ett lopp. Och min plan var att vänta lite med sockerinaget och sen proppa i mig så mycket jag kunde. Jag inbillar mig att om man väntar 10-15 km så halkar man efter lite i energi, men i gengäld får man igång fettförbränningen bättre. Har inga belägg för detta, men det funkar som bonus bra för en orolig magen.

Hursom, i Ropsten plockade funbeat-kompisen Sebastian upp mig i sin bil, tillsammans med Henrik från Uppsala. Regnet hade slutat och det började spricka upp.

Framme på Lidingövallen grejade jag med det sista av prylar. På med nummerlappsbältet och så fäste jag en dröse Squeezy-geler i det. Lite lätt jogg och sen en nedbantad version av min vanliga crossfit-uppvärmning med knäböj, overhead knäböj, armhävningar, ryggresningar, situps, mm för att få ryggen varm och rörlig. Toppade detta med en Ibumetin eftersom jag hade lite småont i ryggen.

Precis före startskottet stötte jag på Fredrika och hann snabbt säga hej och snacka lite skit de första trehundra metrarna. På vägen ut från Lidingövallen kände jag sprittande löpglädje och jag kunde inte alls hålla en förnuftig fart utan sprang på i nåt som kändes som strax under 5 min/km. Redan efter några kilometer stötte jag på Johan från Kiruna/Linköping. Vi hade samma taktik, nämligen att gå i alla uppförsbackar redan från start och sen ösa på max nerför och hålla bra fart på platten. Vi höll sen ihop hela loppet förutom sista kilometern eller två.

Det var ont om kilometermarkeringar och vid första milpasseringen visade det sig att vi höll drygt 51 minuter trots att vi gick i backarna. Lite orolig över att farten var hög, men det kändes så bra att jag fortsatte i samma fart. Andra milen kammades hem på 52:47 min.

Banan är rejält kuperad. De långa backarna är en sak, men alla de små rackarna totalsabbar löprytmen. Däremot visade sig taktiken att gå i alla längre backar vara ett smart drag. Jag hade planerat detta för att spara kraft till de plattare partierna, men den stora vinsten var rent psykologisk. Fredrika skrev ett blogginlägg om att besegra backar för ett tag sen. Detta var nåt jag till fullo förstod vitsen med. Problemet är bara att man måste vara stark som fan för att besegra alla Lidingös backar, Aborrebacken två gånger dessutom. Man måste också ha ett enormt backsjälvförtroende, vilket jag saknar just nu. Jag hade ingen aning om var jag stod. Så då återstår ett alternativ om man ionte vill se sig besegrad: att bli kompis med backarna.

Genom att gå i alla backar så blev de mina vänner. Istället för att tänka hur jobbiga de var så tänkte jag "helvete vad platt det är, kan vi få en backe snart så jag får gå lite". I handen hade jag hela tiden en inplastad topografisk beskrivning av banan, så jag hela tiden kunde räkna ner till nästa gångpaus.

Dessutom undrar jag om folk på min nivå tjänar så mycket på att springa i de värsta backarna. Många sprang om mig, men jag tog i kapp dem nerför sen. Då släppte jag alla spärrar och öste på maximalt.

I det här loppet hade jag aldrig några problem med kondisen. Istället hade jag stora problem med kramper. Första gången det högg till i vaden var redan efter 25-30 km. Kramp i vader är dock nåt som går att hantera, men strax efter det kom nåt mer bekymmersamt; krampkänningar i rumpa/högt upp på baksida lår. Det oroade mig ordentligt, men turligt nog bröt det aldrig igenom på riktigt. Sen kom krampen i framsida lår, nere mot insidan av knät. Strax före 39 km-markeringen fick jag stanna och försöka gå, men det gick inte, jag kunde inte ta ett steg. Fan, det som gick så bra. 30 km hade ju passerats på 2:40 och jag hade börjat tro på sub-4:30. Men det gick fan inte att gå ett steg. Försökte stretcha lite, men då krampade det på andra ställen. Provade att jogga igen och det funkade bättre. Efter några stela löpsteg så slutade kramperna helt och jag kunde stylta vidare.

Resten av loppet blev ren nerräkning. Jag visste att jag kunde glömma 4:30, men att jag skulle klara 5h så länge jag inte tvingades bryta pga kramper. Nu handlade det om att ta sig fram så säkert som möjligt, springa med lätta steg, avslappnad fot och inte trycka ifrån det minsta i steget. Jag fällde kroppen överdrivet framåt och försökte imitera de Pose-löpare jag sett på film. Förmodligen såg jag ut som en idiot.

Kramperna kom och gick, emellanåt gick det inte springa alls och ibland gick det hyfsat. Men hur ont det än gjorde så önskade jag aldrig att jag var nån annastans eller att det skulle ta slut. Det finns nåt slags makalös tillfredsställelse i att egotrippa runt i sina egna smärtor och bli hög på jävlar-anamma.

Fler och fler sprang om mig, men det gjorde inte så mycket. Med två kilometer kvar var jag tvungen att springa med nästan helt raka ben och lyfta dem med höftböjarna. Ett otroligt ineffektivt löpsätt, men jag tog mig framåt. När jag såg Lidingövallen kunde jag konstatera att det fanns en mikroskpisk chans på sub-4:50. Jag startade en av världshistoriens fulaste spurter, med spikraka ben och tokhög frekvens. I mål på fyra timmar, fyrtionio minuter och fyrtiosex sekunder! Fantastiskt, det hade jag aldrig trott om mig själv.

Efter massage och ett bad blev det sedan efterfirande ihop med brorsan och ett skönt löpargäng från IF Linnéa. Med massor av löpsnack :)

Mellantider:
0-10 km 51:37
10-20 km 52:47
20-30 km 55:38
30-40 km 1:03:10
42.195 km 3:58:10
40-50 km 1:06:45

Totalt 4:49:56

Nu jävlar kör vi

Sitter i svärmors kök i Norrköping, helt slut efter en hel dags resande. Funderar lite över loppet nu på lördag, 50 km ute på Lidingö. När man springer ett lopp är det skönt att ha nåt slags mål, gärna tidsmässigt, så man kan slå in på rätt fart från början. Men jag vet faktiskt inte alls var jag står, var löpformen är och speciellt inte hur uthållig jag kommer vara sista två milen.

Så det blir inga tidsmässiga mål, utan det jag kräver av mig själv är att jag ger 100% varenda sekund av loppet. Inget annat är ok. Det är ju för fan tävling. Jag ska få ut maximalt av min kropp på lördag.

Taktiken blir att redan från början gå i varenda lång och brant backe så jag kan springa fort när det är mer platt.

Avslutningsvis några ord som Karin Boye hade skrivit om hon vore ultralöpare:

Njut av smärtan, du har jobbat hårt för den!

Kontrollerad konstant variation

Crossfit brukar beskrivas som "Constantly varied, functional movements executed at high intensity". Just den här constantly varied är en central och viktig faktor i crossfit och det är dessutom en av anledningarna till att det blir så roligt. Svårigheten med detta är att man lätt tappar kurs och bara kör de pass som verkar roliga. Jag har själv hamnat i den fällan där jag kryssar runt på internet och kör ett pass från Crossfit.com ena dagen och så CF Nordic nästa. Fördelen med det är att alla pass blir roliga. Men nackdelen är uppenbar: man tränar allt som oftast det man redan är bäst på, när man egentligen borde träna sina svagheter istället.


För min egen del har det blivit så att jag direkt huggt på pass som innefattat löpning, rodd eller tekniskt enkla övningar som burpees och armhävningar. Jag har undvikit basala styrkeövningar som marklyft, benböj och press. Jag har undvikit svåra men viktiga övningar som t ex overhead-benböj. Jag har konsekvent hoppat över pass med situps eller ryggresningar, eftersom det är tråkigt och jag lätt får ont i ryggen.


Därför bestämde jag mig för två veckor sedan att konsekvent följa crossfit.com's träningspass i 28 dagar och se hur det känns. Jag kommer inte strikt köra 3 dagar träning - 1 dag vila, eftersom jag har annan träning att tänka på, familj, jobb osv. Men jag ska genomföra alla passen innan jag ger mig på nåt annat.


Jag försöker i möjligaste mån köra passen som de är prescribed eller så skalar jag ner vikterna, repetitionerna, tiden eller annat med hjälp av Brand X riktlinjer. Innehåller passet en för svår övning som t ex ryck så kör jag ren teknikträning det passet.


Just nu kommer det en hel del prylar i vägen som stör träningen lite. Det har varit och kommer bli fler tjänsteresor och så är det Lidingö Ultra nästa helg. Veckan som gick blev det knappt nån crossfit, men istället lite löpning i en österrikisk alpdal. Wow, vilken natur! Rena paradiset för den som gillar trail-löpning och långa mastiga backar. Kolla in bilderna och det kommer börja vattnas i munnen till och med på den mest inbitne asfaltsälskaren :)





















Gårdagens crossfit:

Tabata something else
Complete 32 intervals of 20 seconds of work followed by ten seconds of rest where:The first 8 intervals are pull-upsThe second 8 are push-upsThe third 8 intervals are sit-upsand finally,The last 8 intervals are squats.
There is no rest between exercises.


Pullups: 6-5-5-4-3-3-4-3 = 33 reps
Armhävningar: 14-10-10-10-9-9-8-10 = 80 reps
Situps: 7-9-9-8-10-9-8-9 = 69 reps
Benböj: 19-19-19-18-18-18-19-20 = 150 reps
Totalt: 332 reps

Fyra gånger fem är tjugo

Befinner mig i ett vackert Piteå där vintern just verkar förlora kampen mot sommaren. De meterhöga snövallarna krymper för varje dag och solen steker kinderna. I förrgår bestämde jag mig för att prova ett Crossfit Endurance-pass jag lurat på länge: 4*5 km med tre minuters vila, inte maximal löpning men ganska nära. Jag har aldrig sett det dyka upp som dagens pass på CFE's hemsida, men deras coach Carl Borg har vid olika tillfällen rekommenderat det för oss långdistansare.

Vid första anblicken ser det ju enklast möjliga ut, men samtidigt lite udda. Det blir nåt mittimellan långa intervaller och längre distanspass. Den som följer CFE-bloggen vet att passen aldrig överstiger 21.1 km och det endast för de som satsar på Ironman eller ultra. Så med de måtten blir det ju dessutom ett långpass.

Hur var det då? Jo, det kändes ok. Jag var inte riktigt på hugget den där morgonen och det här passet kräver verligen sitt pannben kan jag lova. Jag hade hoppats ligga runt 22:30 min per varv men fick nöja mig med 23:41, 22:52, 23:06, 22:56 min. Mellan varv två och tre tvingades jag slinka hem en sväng för ett toabesök dessutom, så den pausen blev längre. Men passet kändes givande, trots att jag var lite seg. Det blir onekligen hög kvalitet på kilometrarna och det är mentalt ganska utmanande att starta en 5-kilomtersrunda i hyfsat hög fart fyra gånger. Jag kommer inte byta ut alla långpass mot den här varianten, men kanske då och då.

I dag körde jag ett annat CFE-pass, något omgjort för att passa mina förhållanden. 4*780 meter backe, vila 1 minut på toppen, jogga nerför, vila 1 min och så börjar det roliga igen. Fy fan. Jag är verkligen inte van vid att springa så här långa backar. Sista drog jag på maximalt och ville bara lägga mig och gråta i en snödriva efteråt. Tider: 3:28, 3:25, 3:26, 3:17 min.

Jag börjar verkligen gilla de här korta, men grymt intensiva passen. Jag älskar verkligen att tralla runt på långsamma långpass ute i naturen, men det finns en oerhörd tillfredsställelse i att köra hårt också. Man joggar till sin uppmätta bana, kör så det ryker under en kort period och sen tar man närmsta väg hem. Inga träningsminutsjaktsomvägar för att fylla ut träningsdagboken, ingen ångest för att veckans kilometerstapel är för låg, för man har nått syftet med passet. Det är avkopplande för mig som kände mig stressat sliten mellan familj och träning förra året.