Vätternrundan

Ska traktorn lyfta?

Sedan förra veckan är jag lycklig ägare till en startplats i årets Vätternrunda. Jag har varit lite sugen på någon utmaning och när  min kollega Gunnar frågade om jag ville köpa hans plats var det bara att slå till. Egentligen är jag ingen vidare cyklist, har knappt luftat racern de sista åren, men det kändes som en kul utmaning. Dessutom en fin sporre att motiver mig att ta cykeln till jobbet även kalla och regniga morgnar.

Träningsmässigt ligger jag väl inte helt ultimat till, men jag har iallafall fått ihop en 80-90 mil genom jobbpendling. Detta är uppdelat på 20 km-rundor så prio nu är fler mil och längre rundor. Förra veckan steg jag upp tidigt en morgon och körde två timmar före jobbet. Jag var halvdöd när jag rullade in på Lunds kullerstensgator. Vätternrundan, hur ska detta sluta...var min tanke. Kände mig som en tung traktor.

Men i dag var det andra bullar. Långpass ut mot Häckeberga och Skurup och starka ben i backarna. Det gick kanske inte överdrivet fort, men fick ihop drygt tio fina mil och hade fortfarande krafter kvar att vara med ungarna att hoppa studsmatta hos grannen. Och bäst av allt; fyra timmar i sadeln utan en enda paus, det trodde jag aldrig ryggen eller nacken skulle palla. Kanonfin peppning inför de kommande veckorna!

Nya cykeln stannade hemma

Äntligen har jag köpt en ny cykel, en Fondriest Mega Plus! Jag var och hämtade den hos Martin på Bikepro i fredags efter de sista ändringarna. Men man blir ju nervös av alla justeringsmöjligheter som finns, saker och ting kan röras i alla möjliga leder. Jag blir också nervös för hur min trasiga rygg ska klara att cykla i "riktig" cyklistställning. Hittills har jag kört på en gammal rostig Nishiki från 80-talet som gnisslar och gnäller och dessutom är i fel storlek, och på den har jag suttit nästan upprätt. Men jag får väl ta det så lugnt och köra korta pass på trainern för att vänja kroppen vid nya sittställningen och så jag kan hitta saker som kan ställas om.

Ny sittställning var en av anledningarna till att nya cykeln fick stanna hemma igår när det var dags för långpass. Hemma ja, där verkade de flesta vara för det var bara jag och Therese som dök på klubbens träning. Den stora anledningen var att Heleneholm anordnade hel- och halvmarathon och de flesta var med som löpare eller funktionärer. Sen skulle också en del till Køge på duathlon i dag och sen fanns det nog en del som tyckte vädret var lite trist, inga namn nämnda;)

Therese hade tunga ben så vi tog det väldigt lugnt, hade en snittpuls på 122 första fem milen och när vi skiljdes åt i Dalby var mina ben hur pigga och sugna som helst. Tänkte köra 3*10 minuter i hårt tempo men benen vägrade pausa så det blev 1*60 minuter istället. Mellan Kyrkheddinge och Genarp fick jag en riktig cykelmotsvarighet till Runner's high och drog på allt jag hade och det kändes som jag flög fram. Men säg den lycka som är för evig, till slut får alltid betala priset för såna fartutflykter. Från Genarp är det cirka tre mil kvar och här är inte Skåne helt platt ändå. Värst var Klågerup, en by som praktiskt taget är en lång jävla uppförsbacke, iallafall när man är trött. Fram till dit hade jag kört på hårt och var fullkomligt slut, men reptilhjärnan fick för sig att jag skulle kräma ur det sista uppför den backen. Resten var en skön plåga till Malmö.

Kollade min pulsmätare när jag kom hem. Första 54 km låg jag som sagt på 122 och sen andra halvan på 148. Så högt i puls har jag aldrig klarat att cykla så länge på förut. Jag tänker att jag redan nu måste börja laborera lite för att hitta rätt puls att köra på i Kalmar. Eller kanske man skulle träna Maffetone-likt även på cykeln. Just nu ligger snittpulsen rätt bra när jag cyklar, men kollar man kurvan går pulsen som en jojo upp och ner. Skulle behöva hitta en puls där jag orkar ligga stabilt länge, utan utflykter upp och ner. Kollar man på yppersta Ironman-eliten så har de en enorm förmåga att få ut hög effekt på låg puls. Eftersom de inte behöver bry sig om tempoväxlingar som en linjecyklist, så har de specialiserat sin kropp och energiprocesserna för lång och stabil 18-milacykling där det ska finnas krafter kvar till marathonloppet som följer. Normann Stadler, tvåfaldig Hawaii-champ, klarar att pressa ur sig upp mot makalösa 400 Watt och ändå ligga kvar på en puls i 130. Ökar han lite till så skenar hans puls, men eftersom han inte behöver bry sig om eventuella ryck så är det inget problem. Nu har ju inte jag samma ambitioner som Normann, men själva principen för lågpuslträning gäller ju för elit såväl som blåbär. Nå, det ska jag klura lite på.


Nya godbiten!

Japanska delar på en italienare

I dag har jag äntligen köpt en ny cykel. Det blev en Fondriest Mega Plus som fick en uppsättning Shimano 105 trots att jag blivit varnad för att jag kommer bli utskrattad om jag har Shimano på en italienare. Vad är det med folk och cyklar egentligen? Vettigt folk blir som besatta när det kommer till deras kelgrisar. Varför måste man ha Campagnolo bara för att man har en italiensk ram? Snacka om att Campa lyckats med sin marknadsföring. Nåja, det var skönt att äntligen komma till skott och uppgradera mig lite. Även om det är en (med cyklisters mått) billig cykel så kommer den förmodligen rulla bättre än den rostiga 80-talsracer jag cyklat på hittills. Cykeln ska vara färdigmonterad redan i veckan så förhoppningsvis kan det bli ett längre premiärpass till helgen. Jag kompletterade med en clip-on aero-båge och så ett par vita triathlonskor.

I kväll var det ofokuserad simning. Man ska aldrig åka till en egenträning utan ett program.Man ska aldrig tänka att "jag kör lite spontant" för det blir bara skit av det. Och så lökar man sig för mycket. Men jag bestämde mig för att maxa på 100 meter så jag la upp apsset efter det. Femhundra uppvärmning, lite glidcrawl, lite skovelsim och några snabba 50 längder. Sen jäklar, jag drog på allt jag hade och efter 50 meter sprutade mjölksyran ur öronen och sen var det pannben och plåga hela vägen efter vändningen. Men jag har aldrig simmat så fort förut. Tror jag. Jag hade nämligen inte startat klockan. Grymt snöpligt, speciellt som resten av passet blev rätt tungt efter den maxningen. Klantskalle.

Igår körde jag ytterligare ett MAF-pass i Norrköpning innan vi åkte hem. Det blev 9.1 km på 140 i medelpuls, 47:30 min. Jag måste verkligen stämma av detta med ett riktigt MAF-test, men det verkar som jag är i bra aerob form. Det var en bra avslutning på en annars dålig träningsvecka.