Full moon race 2012

Förra helgen gick Full moon race av stapeln. Man springer 50 miles längs Skåneleden och kusten från Haväng till Ystad. Det är en av mina favoritsträckor genom en av de absolut vackraste delarna av Sverige. Man springer på stränder och genom fiskebyar, uppför Stenshuvud och Ale stenar och inne i sandskogen efter Sandhammarens fyr. Eftersom loppet gårpå natten har man pannlampa eller, om man har tur med vädret, så springer man i fullmånens sken. Jag och Leffe sprang det här loppet för två år sedan och eftersom han tvingades kasta in handduken efter fem mil så hade han något slags revansch att utkräva.


Det hela började mycket bra. Jag och Leif mötte Niels i Ystad för en pizza och ett stort glas mjölk. Man känner sig tyvärr inte som Fantomen när man beställer in mjölk en lördagkväll, trots tajtsen.

Niels och Leffe

Sen tog vi en taxi till starten i Haväng. I år var det gott om folk anmälda och hela 21 pers som kom till start, nytt rekord. Efter lite minglande och instruktioner från de löpande arrangörerna Bröderna Hansson gick starten. Jag kände direkt att detta blir ingen promenadseger (eller kanske snarare att detta kommer nog få bli promenadseger snarare än löpseger). Kände att jag fick hög puls och det var tunga steg. Redan efter några kilometer var jag rätt trött. Jag hade dessutom gjort en missbedömning med vädret och tagit på mig långa tights, vilket var alldeles för varmt. Jag svettades som en gris.

Före-loppet-mingel!

Zingo

Leif och jag är laddade!

Stenshuvud nåddes i skymningsljus och vi stannade en kort stund på toppen för att njuta av utsikten och kanske också för att låta oss skrämmas av hur långt vi hade kvar framför oss. Några km efter Stenshuvud kom sedan den lilla byn Vik och loppets höjdpunkt. Rätt var det är stiger man in i en rödvinsdimma som täcker hela vägen. Inne i den sitter ett femtiotal personer och festar, mitt i vägen och vi blir tvungna att kryssa genom festdeltagarna som skriker, applåderar och busvisslar. En kille börjar jaga oss med en bag-in-box. Det är ett satans liv och för en minut kände vi oss som Tour-de-France-cyklister. Denna energikick kunde man leva länge på!

So far, so good. Men sen började saker och ting strula, speciellt min mage. Det händer ibland att magen inte riktigt är med på noterna när man ska springa och ändå lyckas äta saker, men jag har aldrig varit med om så här stora problem. Det började efter en dryg mil och höll sedan på hela vägen. Ont magen och det blir svårt att springa ordentligt, svårt att få i sig energi och man får ta en massa besök i busken hela vägen. Jag minns speciellt ett sånt besök när Leffe frågade mig "hur är läget?". Jag tänkte först att läget var jävligt miserabelt. Sitter en lördagnatt, blöt och ont i magen och skiter på ett vetefält. Insekter över hela kroppen, fem mil kvar och min enda lycka är att jag tog med rikligt med toapapper. Läget var så jävla miserablet att jag började skratta och tänkte istället att fan detta är inte så dumt ändå.

Porslinstoa på campingen utanför Simrishamn!

Vi sprang hela loppet på GPS. Det var extremt dimmigt och helt omöjligt att se vissa av Skåneledens orange markeringar. Pannlampans ljus dog ut på några meter. Jag är grymt impad av de som aldrig sprungit loppet förut men ändå lyckades hitta hela vägen. Då och då dök det dock upp löpare från kanterna som hade sprungit fel.

Färden fortsatte mot Sandhammarens fyr där den enda kontrollen finns. Där stod en bil och väntar med en massa godsaker, men framförallt med Coca Cola som ju är fantastiskt gott när man springer. Speciellt för mig som slutat med läsk och bara dricker det som sportdryck. Eftersom jag var energilåg så tryckte jag i mig flera glas cola och redbull plus en massa annat.

Nu var det bara tre mil kvar och den sista sträckan innehåller flera partier som är omöjliga att springa om man var i det skick vi var. På nåt sätt var det en tröst, att jag visste att vi skulle få gå rätt mycket.

Vi köttade på, genom skogen, över fälten, ner på klapperstensstranden, förbi Ale stenar och rätt var det var tog det stopp. Ett tjugotal biffiga kor hade ställt sig precis där vi skulle springa. Kor är snälla, men fan de kan väl också få en knäpp och attackera? Eller vill de skydda sin kalv? Vi provade olika taktiker och till sist tog vi oss förbi mördarkorna.

Ale stenar en dimmig morgon

Efter en lång tråkig platt asfaltsstäcka var vi äntligen i mål strax över 12 timmar. Så jävla skönt. Speciellt skönt att ta av de dyngsura skorna och får torka fötterna lite. Vi la oss i gräset och somnade snabbt i solen. Det var inte roligt hela vägen den här gången, men det behöver inte alltid vara roligt för att det ska vara kul.

 12 timmars blöta fötter

Det mentala inför TEC

Leif och jag på TEC. Foto Hannu Kallio.

Målgången på TEC var märklig. 100 miles benämns ofta som en milstolpe i folks löparliv, ja en

del beskriver till och med sina liv som förändrade efter att ha klarat den distansen. Men jag kände mig inte överdrivet glad, ok stolt, men mest av allt bara trött, sömnig, mentalt urblåst och trött i benen. Och förbannat ont i trampdynorna. Det var först flera dagar efter som jag överhuvudtaget kunde uppskatta målgången.

Inför TEC 100 miles hade jag medvetet skippat all mental förberedelse. Anledningen var dels att jag pga alla förkylningar i vinter knappt trodde jag skulle ha en rimlig chans på längsta distansen, utan kanske borde sikta på halva. Då ville jag inte gå och ladda för nåt som jag kanske inte tänkte genomföra. Det var först nån vecka före som jag verkligen bestämde mig för 100 miles.

Jag bedömde också chansen för att jag skulle vara frisk på tävlingsdagen till lägre än 50% eftersom jag varit förkyld så mycket på sista tiden.

Sen har jag bestämt mig för att att jag inte vill köra A-races längre, eller iallafall inte just nu. Inte ladda upp en lång tid för ett enda lopp och planera all träning, mental laddning och livet efter det. Jag vill träna det som är kul, träna för allround fitness och sen tävla i det jag känner för. Inte få ångest för att jag hoppat över ett pass som stod i kalendern. Det passar mitt liv som småbarnsförälder bättre.

Det är stor skillnad mot mitt första längre lopp, Ironmandistansen i Kalmar. Då var varenda träningspass sista halvåret med sikte mot Kalmar. Den mentala laddningen fanns där på varenda pass och när loppet väl infann sig så kände jag mig så väl förberedd som det gick. Skillnaden mot nu var dock att jag aldrig genomfört längre tävlingar och visste knappast vad som väntade. En helt ny sensation för mig var att man inte bara mår sämre och sämre, utan att dippar kan följas av lyckorus och krut i benen. Mår du dåligt, oroa dig inte, du kommer må bättre. Om du mår bra, oroa dig inte, du kommer må dåligt.

Målgång Kalmar. Foto morsan

Anyways, det var lite bara lite flumtankar kring loppet. Igår tillbaka i verkligheten på Crossfit Malmö. 10 varv på tid

10 kettlebell ryska svingar 32 kg,

10 chest to bar pullups

10 kettlebell squats

tur man kan skala ner övningarna lite....pullupsband och 24 kg.

Jävlar vad inspirerande det är att träna på Crossfit Malmö. Nu vill jag bli ett monster som alla andra :)

TEC 100 miles - jag klarade det!

TEC bältesspänne som går till alla som fullföljer 100 miles

Det började inte optimalt, när jag satte min mjuka resväska i urin på tågstationen. Om en station är överfull med människor men en bänk är ledig, då är det för bra för att vara sant. Nästa minus var att nån storm blåst på och hindrade mitt tåg från att gå. Semikaos på stationen, och eftersom jag inte litar på SJ i den typen av situationer raggade jag istället upp ett gäng andra drabbade och splittade en hyrbil. Det visade sig vara rätt kul att åka bil i sex timmar med fyra helt främmande människor, alla roliga och trevliga. Hjälpte mig också att fokusera på annat än loppet och jag tror att det var det som gjorde att jag senare kunde senare sova gott hemma hos Frida och Leif. Annars brukar jag ligga sömnlös länge dagen före ett lopp.

Leffe och jag skulle springa ihop och taktiken var klar: vi skulle äta mest av alla. Redan till frukost svullade vi i oss så magen stod i fyra hörn. Räknade ut att jag spräckte 1000 kcal-gränsen och det har jag aldrig lyckats med till frukost förut. Leffe drack grädde så han mådde illa. Detta svullande fortsatte sedan under hela loppet.

Loppet vi skulle springa, TEC 100 miles, går 16 varv på en bana som är drygt en mil. Vid varje varvning finns massor av mat, funktionärer och man kan lämna sina egna prylar och matväska. Jag hade inte så mycket mat- några burkar barnmat, kanelbullar och smörgåsar, men jag hade en jätteväska med extrakläder, extraskor, förstärkningsplagg mm. En stor trygghet för mig som 100 miles -debutant.

Så gick startskottet och vi kutade i väg tillsammans med alla andra förväntansfulla löpare. Redan efter nån kilometer kände jag att det var tunga ben den här dagen. Jag hade också förväntat mig att första 5-6 milen skulle vara de roligaste; pigg och fin, massa kul folk att snacka med och man skulle springa i en fart som var så låg att det inte var det minsta jobbigt. Men istället sprang jag längtade efter 6-7-8 mil, när det börjar bli riktigt jobbigt, när det blir mörkt, när det blir intressant.

Vi tuffade på, de första tre varven gick på 1 h 10 min och vi stannade 2-3 minuter i depån vid varvning. Efter några varv til började varvtiderna närma sig 1h 20 min och framför allt så växte paustiderna. Delvis för att vi hade saker att fixa, som t ex byta strumpor, men en stor del av tiden var onödig om man ser på det ur perspektivet att man ska springa så fort som möjligt.

Så kom natten och det var pannlampa på. Mycket kul! Vi började också gå på den sträcka som låg inne i skogen och vi hittade en fin balans mellan löpning och gång. Helt plötsligt var vi uppe på 100 km, en smått magisk distans för mig som aldrig sprungit längre än 83 km förut. Detta var lite av mitt godkänd-mål, nådde jag bara dit så var jag nöjd. Under hela loppet hade jag till och från tvivlat på om 100 miles verkligen var möjligt. Det är förbannat långt. Efter 100 km kände det som det kunde gå.

Elfte varvet var det jobbigaste. Jag blev väldigt trött och somnade när vi gick i skogen. Studsade in i ett träd och vaknade. Fick verkligen koncentrera mig på att inte sluta ögonen. Pannlampeflimret och alla små grenar gjorde saken ännu jobbigare. Vid varvningen sen svepte jag en stor redbull och en koffeintablett. Vi fick också sällskap av Håkan Zehler som skulle vara vår pacer, dvs en fräsch löpare vars uppgift var att peppa oss och det var han bra på. Kul också med nån ny att snacka med.

Appropå pacer och peppning. Var det några som var duktiga på att ge en hopp så var det funktionärerna. Små vänliga kommentarer kunde göra susen. Minns hur Cecilia sa till oss när vi åt risgrynsgröt: Det syns att ni mår bra, annars hade ni inte kunnat äta så mycket. Det peppade mig enormt att höra att jag såg ut att må bra. En annan kul grej var när Camilla sa åt mig att "jag släpper inte hem dig förrän du sprungit hela distansen". Senare i skogen när jag gick och funderade på att bryta loppet, så kom tankarna "nej just det, Camilla sa ju att jag inte fick gå hem om jag bröt, då är det ju ingen poäng att bryta". Tur man blir ointelligent i vissa lägen :)

Hursop, varven löpte på och vi kände oss rätt ok. Inga större problem med magar, energibrist eller blåsor. På tredje sita varvet sprang vi på som galningar, vet inte var vi fick krafter ifrån. Men rätt var det var small det till i lårmuskeln vid höger knä och sen var det helt kört att springa mer. Inte speciellt kul att behöva gå de sista 25 km, men vad skulle vi göra?

När mållinjen närmade sig hade jag ont i hela kroppen. Värst var det i trampdynorna. Jag hade trott jag skulle slänga mig ner i en målgest av glädje, men jag kände mest lättnad av att det var slut och det är först i dag jag riktigt kan njuta av hur jävla underbart det var att komma i mål. Vi fixade det. Det hade jag nog aldrig trott om jag ska vara ärlig. Sluttid 26:50 nåt.

Några lärdomar jag skriver ner för egna minnets skull eller för nån annan som funderar på loppet.

För min del är det riktig mat som gäller, inte gel eller sportdryck. Jag drack en del sportdryck, men huvudsaken var fast föda som potatis, nudlar, mackor, kanelbullar, pizza. Nackdelen är att jag hittade inte så bra saker att ta med ut på varven utan mest vad jag tycker om att äta i depån. OK, jag hade kanelare och mackor med mig, men det blir lätt att man skippar den sortens energi om man ska springa samtidigt.

Ska jag ha bättre tid så måste jag korta ner totala depåtiden med minst 60 kanske 90 minuter. Vill man däremot bara klara sig runt och inte har ett tidmål, då är det inte fel med lite kvalitetstid i depån. Det ger bra styrka mentalt och man hinner äta ordentligt.

Sammanfattningsvis så är det en grym tävling med högsta möjliga service där man har tänkt på alla eventualiteter. Arrangörerna Jan och Patrick och alla funtionärer gjorde ett hästjobb.

Radiotystnad

Tystnad på bloggen under en lång tid. Det beror på att förkylningarna har avlöst varandra så tätt att jag knappt hunnit göra en armhävning mellan dem. Men om sex dagar får jag ta igen allt slappande, då går TEC 100 miles. Känner mig inte direkt i form för den typen av äventyr, men det är inget att göra åt nu. Jag läste nånstans att 100 miles springer man första halvan med benen, andra halvan med huvudet. Och 50 miles ligger nog inom räckhåll för mina ben, sen får vi se vad huvudet klarar. Det blir spännande hursomhelst.

Björn och Kristina i mål

Jag och Zingo stack ut för att möta upp Björn med pacer Kristina ca 5 km från gaxmålet. De såg sega men glada ut. Björn hade ont överallt under midjan och hade bl a somnat gående... Efter 2 km i långsam gång började han jogga lite och rätt sm det var såg han målet.HAn la på en tokspurt och kom i mål på 51:17 , placerad som 5:a. Fantastiskt! I mål väntaed frugan med en McDonalds-påse

5 km kvar!

MÅL!!!

Hamburgare!!

gax efter ca 30 h

Ägnat dagen åt att kryssa runt i Skåne och leta halvdöingar.

Stefan Samuelsson och Stefan Olsson efter ca 30 h, i Lövestad

Mia är glad men har ont i knät

Mia + en dansk + Iveagh från Irland

Min son var hejarklacksledare i pippidräken och så uffe som tog en löprunda. Sonen är han till vänster :)

Björn och fru vid 11-tiden då han snart sprungit 100 miles. Låg sjua tror jag.

Kristina pacar och fixar Björns blåsor

Ser ju inte jobbigt ut det där med ultra...

Missade fota Pär och Tobbe men de bröt troligen i Brösarp. Fick rapport att en hel del brutit

The Full Moon Race

Leffe och jag redo för start

Förra helgen gick The Full Moon Race 50 miles, från Haväng till Ystad. Loppet går längs kusten och Skåneleden och i mitt tycke kanske den vackraste delen av Sverige.

Efter Jättelångt bestämde Leif och jag att vi skulle springa loppet tillsammans. Så många timmar och på natten dessutom, då känns det skönt att veta att man kommer få sällskap. Träningen inför Fullmånen var inte det bästa, ett kvaddat knä har omöjligjort pass längre än 30 minuter och det var lite av en chansning att ställa upp. Ganska antiklimax om jag skulle få bryta efter 5 km.

Jag och Leffe sammanstrålade med Micke i Ystad för att ta en taxi ut till starten som var vid Skepparegården i Haväng. Jag hade klätt mig i shorts och T-shirt, men fick omdelebart byta om; det blåste snorkallt och regntunga moln började hopa sig. Inför starten sen hade de flesta byltat på sig allt vad de hade i klädväg och jag tror vi alla blev lite tagna på sängen efter de senaste veckornas tropikvärme.

Efter nån social timme med de andra så gick starten och det kändes omedelbart som vi blev tre klungor: ledartrion med Carl, stefan och Jan sedan Barbro, Zingo och Karin och så sist Micke, Leffe, Ross och jag. Förutom Ross som flöt lite hit och dit så var det också dessa konstellationer som höll ihop mestadels under loppet.

Micke fibblar med klockan före start

Efter nån mil platt löpning var vi äntligen framme vid Stenshuvud och det var dags för backar och pannlampor. Vi gick lugnt över berget och ner på andra sidan och sen ner till stranden. Här kom mitt första klantiga misstag. Stranden var helt översvämmad på sina ställen. Tror det var en kombination av högvatten och rejäla vågor som gjorde att vi var tvungna att hoppa från sten till sten. Jag stressade på lite och plask så satt foten några decimeter ner i vatten. Inte den start jag önskat, att få ett sånt här lopp i blöta skor. Det visade sig dock senare att med ett par extra smörja-in-foten-med-vaselin-pauser så funkar det bra att springa långt i blöta skor.

Nästa klantskalle kom några mil senare när både jag och Leffe föll samtidigt och jag satte hela handen, armen och benet i en stor koskit. När jag försökte tvätta handen ren i havet plurrade jag återigen, nu med båda fötterna.

Annars gick loppet fint. Kändes lite i knät ibland men det var under kontroll. Jag hade inte heller några problem med det mentala. Den första egentliga motgången kom väl när vi sprang på den ändlösa stranden mot loppets vätskekontroll vid Sandhammaren. Där väntade mat, godis, vatten och min drop-bag och vi anpassade löpningen efter detta. Därför var det en miss i beräkningen att stationen kom efter 52 km och inte 42 som vi på nåt sätt lyckats inbilla oss. Det var en jobbig strand, som aldrig tog slut, men vi sprang nog vår snabbaste mil där från Skillinge till Sandhammaren. Det var också här natten slog till och jag började känna mig sömnig. Just denna del av loppet var jag inrtesserad av, att se hur min kropp fungerade på natten. Och ja, den funkade riktigt bra. Var lite sömning i nån halvtimma men en redbull botade detta och sen kom natten aldrig tillbaka, så att säga.

Väl framme vid Sandhammaren var alla löpare samlade, utom tätduon som låg en timme före. Janne hade kastat in handduken och låg och huttrade i funktionär-hjälten Kristers bil. Regnet öste nu ner och det var riktigt kallt. Man fryser ju lite extra om natten också plus att 6h 44 minuters löpning lägger sina strån till stacken.

Vi tog en rätt lång paus här, 24 minuter. Jag bytte skor, strumpor, underställströja och t-shirt. Och så på med nytt vaselin igen. Ryggsäcken fylldes med vatten, jag svepte en redbull, en blåbärs Proviva, några tunnbrödrullar med smör och så en näve Ahlgrens bilar. I ryggsäcken med mig ut hade jag sedan en halvliters cola som jag lagt i min drop bag, som jag tänkte spara till sista milen. Leffe som slitit hårt sista milen klagade på ont i ryggen och hälsenorna men jag och Micke fick med honom ut. Efter 100 m stannade han och spydde och valde att kliva av och Micke och jag fortsatte utan honom. Trist men ska man bryta det här loppet är Sandhammaren nästan enda rimliga chansen, för annars får man liksom ta sig själv till Ystad igen.

Micke och jag sprang in i Sandskogen och efter 1 km var mina nya fräscha skor dyngsura av allt blött gräs. Vi joggade på rätt hyfsat ända till klapperstenstranden, sen kom en lång långsam period. Först klapperstenarna, sen backarna vid Ale stenar och sen backarna efter Ale stenar. Fram till hit hade mina knän funkat ok, men i backarna var det stopp. Jag fick halta ner på sidan och vi valde till slut att springa länst ner vid backarna så topparna skulle bli lägre. Ett stort misstag som gjorde att vi fick klättra över 7-8 taggtrådsstängel istället för att gå genom grindarna. Och det var inga dåliga stängsel, dubbla rader med el och taggtråd, fattar inte hur vi lyckades egentligen. På backarna tog 3 km över 45 minuter och det är ingen höjdare.

Pigg och fin efter ca 10 timmar

Fördelen var att vi var fräscha när vi kom ut på asfalten och mitt knä gjorde inte så ont på rakorna så vi kunde springa sista 14 km till målet i hyfsad fart. Vi insåg att håller vi under 7 min/ km kommer vi klara 12 h och det var inga problem. Sluttiden blev 11:44 och 82.5 km och det är jag nöjd med. Det blev ingen fullmåne utan regn och blåst och lite mer av ett äventyr än en njutning. Jag har sprungit stora delar av sträckan i dagsljus och det är nåt jag skulle rekommendera alla medtävlande att prova. Synd att Leffe bröt men han kommer igen. Dessutom har han ju redan klarat distansen förut. Nu ska bara mitt knä läka så är det träning inför Lidingö som gäller J

Jättelångt!

Leffe och jag redo för starten i Norrtälje

Efter en lite hektisk vecka är det dags att kika tillbaka lite på Jättelångt som gick förra helgen. Loppet är en långrökare på 68 km och går genom vackra Roslagen mellan Norrtälje och Grisslehamn. Underlaget är blandad terräng, asfalt och grusvägar.

Inför loppet hade jag i traditionsenlig anda ont i halsen, huvudvärk, ont i ryggen, denguefeber, malaria, avsliten hälsena och krossade knäskålar. Lika laddad som vanligt menade Karina när jag gnällde dagen före loppet.

Före start fanns det gott om tid att snacka med nya och gamla löpkompisar. Micke, Håkan, Maratho-Mia, Zebban, Kristina, Lars-Åke, mfl. Kul att ses!

När startskottet gick sprang hela klungan på cirka 40 personer bakom en Toyota-bil som ledde oss runt i Norrtälje. Ett kul sätt att starta loppet på och det gav en känsla av att vi sprang det här tillsammans. Nackdelen var väl att farten låg runt 5:30 första 5 km, vilket är i saftigaste laget för mig när man har så långt framför sig. När bilen släppte och det var fri fart ut på Roslagsleden så stack alla i väg som kanoner, utom jag, Leif och Håkan och några till. Istället la vi oss sist och joggade på i en fart som verkade rimlig att hålla hela vägen och faktum är att jag och Leif som sprang ihop, vi höll exakt samma fart hela loppet. Det har aldrig hänt förut. Och det kändes som jag kunnat hålla den farten nån mil till.

Loppet hade vätskedepåer utöver det vanliga. Mest imponerande var den på PEKs (en av arrangörerna) veranda. Där fanns allt och lite till och jag som i vanliga fall försöker minimera tiden i depå hade svårt att välja mellan löpning och fortsatt bullkalas.

Loppet flöt på bra, vi klättrade stadigt förbi folk och hade inga direkta dippar. Leffe var lite låg vid nåt tillfälle men fem minuter gångpaus och några mackor var allt som krävdes för att få honom på banan igen.

2 km kvar!

Eftersom jag har en historik av att ofta springa fel på den här typen av lopp la jag och Leif extra krut på uppmärksamheten. Så fort vi inte såg en markering stannade vi upp och kontrollerade. Det visade sig sen att väldigt många hade sprungit omvägar, så det var det väl värt.

Efter 67-68 km och 7h 45 minuter nådde vi målet och där väntade varma filtar, massage och lyxig mat. Som om inte detta vore nog fick man sedan skjuts till duscharna nån kilometer bort. Ett fint slut på ett förstklassigt arrangemang.

Det var kul att springa ihop med Leffe och det funkade kanon. Så pass att vi bestämde att vi springer Full moon race tillsammans om några veckor.

Inte världens skönaste skavsår

Från Asa till Växjö på Sigfridsleden

Starten vi Asa vandrahem.



Soligt väder kokte skallen


Sigfridsleden går på stigar och kalhyggen men en hel del på mindre skogsvägar och grusvägar. Vissa bitar går på asfalt, men det kompenseras av äkta småländskt idyll.




Sampan och Anne mötte upp på cyklar och bjussade på kaffe och macka!


Kartan i handen är ett måste på denna led, eftersom man ibland tvingas retirera när stigen och markeringarna försvinner. Det var bra nära Asa och Växjö och lite sämre däremellan.



Den här vattenposten vid Stockekvarn var efterlängtad. Min hjärna var halvkokt när jag nådde den. Annars finns det gott om hus där man kan fråga efter vatten.






Mycket vackert kring Gasslanda men här var varken stigar eller markeringar nåt att hänga i granen och jag tvingades ta en omväg.



Rätt opålitliga spänger över bäckarna. Me like.



Som ett test körde jag O'hoj som energi. Nackdelen var att jag fick hålla den i handen hela tiden. Den var inte tung, men man såg ju ut som en byfåne.



Gripeberg utanför Växjö. Stormvält skog som bara fått ligga, men stigen är röjd och i kanonskick. Detta var ett riktigt häftigt ställe att springa på. Man kommer nära naturen när man får se vilka krafter som finns i den.






Efter 47 km med O'hoj som huvudsaklig föda så rök den i första bästa papperskorg. Sött och sliskigt, det finns nog bättre sätt att få i sig energi.

Munkastigen trailrun

Munkastigen var en härlig upplevelse! 44 km terräng längs finfina stigar från Olshammar till Laxå i Närke. Massor av kul folk och solen lyste från sin bästa sida.

Dagen började med en massa små missöden som att jag körde iväg med bensinmackskaffet på biltaket och annat, men på nåt sätt höjde det bara förväntningarna inför det som väntade.

Efter att ha snackat lite med nya och gamla bekanta så var det dags för start. Loppet började med lite uppförsbackar och som boende i platta Skåne fick jag upp flåset direkt. Hittade dock en skön rytm och bestämde mig att i dag är inte dagen jag kraschar, jag ska springa om folk på slutet och inte tvärtom som annars är brukligt.

Första delen av loppet går genom rätt teknisk terräng och jag småstukade fötterna flera gånger. Mina klumpiga Nike Air halkade och blev tunga av de blöta stigarna. Men jag kände mig stark i benen så det var bara att trycka på.

Efter 20 km blev jag upphunnen av 2 brittiska tjejer som på nåt sätt lyckades hetsa mig till en djävulskt tempo. Har aldrig sprungit så fort i skogen förut och jag visste naturligtvis att det här barkade åt helvete, men det var en sån magisk löpupplevelse att jag struntade i det och bara köttade på. Efter 4-5 km kamikaze-löpning drog jag i mig en Redbull och strax efter det kraschade magen och jag fick släppa dem. Tur var nog det, annars hade jag förmodligen fortfarande legat och gråtit under en tall nånstans...

Fortsatte i lite lugnare som senare gav utdelning när jag kunde springa om en del folk sista milen. Kom i mål på 4:27 och det får jag vara nöjd med, fick nog ut det mesta av den löpform jag har just nu.

Kul lopp som kan rekommenderas till alla som gillar trail-löpning. Banan är väl utmärkt och enkel att följa. Sista milen lite tråkig, men resten är väldigt vacker. Åk dit nästa år!

Mellantider:
0-1 mil 1:03:10
1-2 mil 59:12
2-3 mil 1:03:59
3-4 mil 1:00:07
Marathonpassering 4:18:38
Mål 4:27:16

Skåneleden

Karta och kompass behövs knappt på den här delen av Skåneleden, men man ser lite hetare ut när man möter folk

Vad gör man när två polare ska ut och orientera i skogen? Hänger med? Jepp, men inte för att orientera. Deras start gick nämligen nära Kullatorpet där magiska Skåneleden passerar. Och eftersom detta var dagen då Heleneholm har sin asfaltsmara passade jag på att köra en terrängmara i egen regi.

Uffe och jag kör krabban före vi delar på oss

Henning med benskydden på

Efter lite fixande med prylarna lämnade jag Henning och Uffe till sin orientering och stack iväg med riktining mot Torup och Malmö. Första 20 km var fantastiska. Varierad och lagom svår terräng. Den här delen är inte speciellt kuperad så man kan hålla hyfsad fart också. Den första delen runt Genarp kände jag igen från Markusloppets vändplats och det var kul att se hur det ser ut här på våren. I början var det också lite lerigt från all snö som smält bort, men det blev aldrig något problem.

Skåneleden

Strax före Glamberga kom jag in på den sträckning som GAX Trans-Scania-löparna kommer springa i början och slutet på sin 246 km långa färd från kust till kust och tillbaka. De kommer få en vacker och inte alltför jobbig start. Slutet blir nog jobbigt för dem oavsett terräng...

Life is good

Efter cirka 30 km landade jag i Torup för vattenpåfyllning, cola och pizza. Satt som en smäck innan jag tog mig an sista och lite tråkiga biten in till Malmö. En härlig runda allt som allt!

Man undrar ändå lite vem som klottrar "Stormakt Polen" på Häckebergas karta

The GAX training pass och Yours truly

Igår var det dags för årets första långrökare: 53.6 km på Skåneleden. Det var GAX-Stefan som hade dragit ihop ett gäng för att springa på "Yours truly"-dagen: ett lopp där folk runtom i världen springer minst 50 km och sen mejlar in sitt resultat.

Det började inte helt bra. Jag bor exakt 350 meter från Södervärn, där starten skulle gå. Jag vaknade också i god tid, lagade ordentlig frukost, skottade tomten, gick med hunden, bytte om... och vips var klockan fem minuter i åtta och jag kunde inte hitta mina vattenflaskor. Efter en snabb spurt var jag framme på Södervärn, men inte fanns där några löpare. En taxichaffis informerade mig om att "jo faktiskt sprang det i väg ett gäng för 5-10 minuter sedan". Jag var lite osäker på hur Skåneleden går genom Malmö, men chansade rätt och kunde komma ikapp gruppen redan i Rosengård.

En annan Anders filmade

I Torup stannade vi och fikade på caféet. Billy's pan pizza och kaffe var nog det som sålde bäst. Ute i Bokskogen var planen att springa två varv på milenslingan med paus på cafét efter varje varv. Milenslingan var helt igensnöad och första varvet tog drygt 90 minuter.

Byfåne

Kroppen kändes bra, fullt med ork, men mina blöta fötter började få lite lättare skavsår här och var. Provade det gamla knepet med torra strumpor och sen plastpåse utanpå och det tillsammans med ett kilo vitt vaselin funkade klockrent. Inga mer problem.

Nästa varv gick nog aningen fortare; nu hade vi ju gamla fotspår att sätta fötterna i. Sista fikan drog ut på tiden, men till slut var det dags för löpning hemåt. Kändes riktigt bra, aldrig några energidippar, bara lite ont i anklar och knän pga det besvärliga underlaget.

Målgång hemma hos Stefan med cola och chips ungefär halv fem på eftermiddagen. En riktigt härlig löpardag!

En något suddig men nöjd Stefan pustar ut på Torups café