KMD Challenge Copenhagen

Så var min andra Ironman, KMD Challenge Copenhagen, genomförd! Det blev en ganska tuff resa den här gången och jag undrade flera gånger vad i helvete jag höll på med.

Loppet går på en väldigt fin bana. Simningen sker inne i en lagun utmed Amager strand i sydöstra Köpenhamn och det är inga vågor att tala om. Cyklingen går genom hela Köpenhamn på avspärrade gator, norrut mot Strandvägen där man fortsätter upp till Nivå innan man skär in landet. Efter att ha cyklat inåt i landet bär det söderut och sen drar man den rundan ett varv till innan man återvänder till Köpenhamn. Mycket vacker bana. Löpningen är sedan nåt i hästväg tycker jag. Den går på en fyravarvsbana från Slottet, genom Nyhavn, förbi Amalienborg och Lilla Sjöjungfrun ut mot Langeliniekajen. Stora delar är det packat med vrålande danskar och man känner sig som en världsmästare där man staplar fram.

Det började med tidig morgon, steg upp 03:50 efter bara 2-3 timmars sömn. Tryckte i mig en rejäl frukost förstärkt med lite Gainomax innan jag tog en taxi till Triangelns station. Cykeln och löpargrejerna var incheckade dagen före, men det blir ändå en del att släpa på. Lite nervös när högtalarna annonserar ut: ”Öresundståg mot Köpenhamn och Helsingör står still, det finns ingen prognos ”. Men det löste sig till slut och jag kunde via Metron ta mig ut till Amager strand där det rådde full aktivitet.

Cyklarna uppställda i T1

Påsar med cykelprylar ligger upplagda efter ens nummer. 

Än så länge ganska tunt med påsar, men det blev rätt många till slut.

Själva loppet:

Simningen

Det var wave-start som gällde och min grupp startade 7.35. Underbart när man står och väntar vid vattenbrynet och flera hundra våtdräktsklädda triathleter frustar och pustar och är ivriga på att få komma iväg på sin långa och hårda dag. När starten gick drog jag mig utanför fältet för att slippa värsta slagsmålet och även om jag fick längre runt första bojen var det skönt att direkt komma in andningen. Jag tog det sedan medvetet väldigt lugnt, eftersom jag misstänkte att min klena simträning skulle göra att jag inte orkade sista kilometern.

Efter första bojen blev det ett evigt slagsmål, tyckte det var stimmig simning jämfört med andra lopp jag varit med i. Fick en fet spark i ansiktet så min googles flög av lite och började ta in vatten, men det störde aldrig riktigt. Körde tvåtakt och följde fötter, tog det lugnt och betade av meter för meter utan att anstränga mig.

Efter vändningen började helt plötsligt navigera uselt och så var det resten av loppet. Kom alldeles för långt upp på stranden och slog hela tiden i handen i botten. Drog mig in i fältet igen, men hamnade snett direkt. Detta är nåt jag måste öva på.

Helt plötsligt är det bara några hundra meter kvar till mål och jag inser att jag inte alls kommer ta slut, utan tvärtom har jag simmat alldeles för sakta. Lägger på en liten spurt sista 200, men kan gå upp ur vattnet mer eller mindre oberörd på 1:10, vilket var 5-10 minuter snabbare än förväntat. Hade utan problem kunnat simma minst 5 min fortare.

Tid 1:10:17

T1

Om simningen var bra så var min första växling rena katastrofen. Tar min påse med prylar och går in i tältet. Där är det trångt som fan och ganska besvärligt att få av våtdräkten. Sen tar allt lång tid och jag glömmer dessutom att lämna in min påse och får springa tillbaka med den.  Totalt tar det nästan 8 min vilket är i alla fall fyra minuter mer än jag räknat med.

Tid  07:40min

Cyklingen

Cyklingen går enkelt och jag cruisar ut ur Köpenhamn i rätt bra fart, utan större ansträngning. Tyvärr har jag fått nån mini-nackspärr från simningen och har lite ont att ligga i bågen. Gissar att jag endast ligger 20% i bågen under loppet pga det. Efter sex sju mil går det fortfarande enkelt att ligga i farter betydligt högre än förväntat och jag undrar om jag kanske kör för fort, men jag gör inget åt det. Det här med farthållningen på cykeln är enligt mig den viktigaste och svåraste delen för att lyckas med sin Ironman. Att lägga upp sin cykling så att de arton milen går så snabbt som möjligt kan vara svårt, men att lägga upp det så att cyklingen plus löpningen tillsammans går så fort som möjligt, det är riktigt riktigt svårt och förmodligen det som flest misslyckas med. Jag var inget undantag, utan efter en 10-12 mil börjar det bli segt i benen och farten sjunker successivt.  Efter 16 mil cirka kommer jag för andra gången till de lite längre backarna och jag känner att fan det kommer bli en riktigt tuff löpning sen. Benen har inte så mycket mer att ge.

Huvudanledningen till att benen tog slut var säkert för hög fart, men också att jag hade svårt att få i mig energi. Rätt tidigt började jag bli ordentligt risig i magen och fick ta det lugnt med geler och sportdryck. Energy bars var inte att tänka på. Totalt på 18 mils cykling tror jag att jag fick i mig två påsar Vitargo, tre geler och en banan, vilket är alldeles för lite.

Sista kilometrarna går inne i Köpenhamn, förbi Nyhavn och mot växlingen vid slottet. Där trycker jag på lite extra för att jag ser att jag åtminstone kan slå min cykeltid från Kalmar. Jag lyckas med minsta möjliga marginal, tror jag är en knapp minut snabbare.

Tid  5:53:57

T2

I andra växlingen har jag bra fokus. Snabbt byte och sen mot toaletterna. Där väntar långa köer till de ynka tre bajamajorna. Efter ett par minuters köande ger jag upp och springer ut istället. Ganska antiklimax eftersom jag varit skitnödig i minst fyra timmar, men det är bara att bita ihop.

 Tid 05:10

Löpningen

Ute på banan blev jag nästan chockad av ljudnivån och lyfts fram i hög fart de första kilometrarna. Sedan slås jag av hur varmt det är. Helt vindstilla och stekande sol och kroppen mår inte alls bra. Efter fem sex kilometer finns en vätskestation med gott om bajamajor. Jag häller i mig två glas cola, två glas redbull och sen lite sportdryck och dränker mig vatten. Sedan hoppar jag in på min efterlängtade bajamaja och sitter minst fem minuter därinne i skuggan. Detta gjorde susen och jag mår helt ok och fortsätter, bromsar in min fart lite så jag ska hamna i 6 min/km. Tyvärr bråkar magen med mig hela loppet och det blir en del ofrivilliga depåstopp.

De sista 30 km var ingen dans på rosor. Dålig mage, energibrist, överhettad, kramper och mår fruktansvärt illa. Så kan man nog sammanfatta situationen. Jag får fäkta bort tankar om att bryta. I normala fall brukar det räcka med att bara slå bort dem, men här får jag konstant aktivt argumentera med mig själv varför jag ska fortsätta och varför jag inte ska ta gångpauser eller bryta. Som tur är har min kusin Pernilla åkt över för att titta och heja. När man är miserabel är det ett otroligt lyft och väldigt peppande. Dessutom kan man ju inte bryta när nån gjort sig besväret att komma och kolla. Mitt i misären försöker jag dock tycka att detta ändå är ganska kul och emellanåt kommer ju små mikrotoppar där nån minut känns riktig trevlig.

Ut på sista varvet, rätt risig men ser ju ändå lite småglad ut. Foto: Pernilla

Jag inser att mitt mål att slå Kalmartiden är kört, men jag har fortfarande viss chans på sub-12 timmar. Den gränsen är sedan det jag jobbar mot de sista 15 km och jag minimerar tiden vid vätskestationerna, skippar de flesta bajamajorna och försöker pinna på lite. På slutet är jag rätt risig, mår riktigt illa, men tack vare självsadistiskt psyke och den fantastiska publiken lyckas jag ta mig i mål strax under tolv timmar. Direkt vid målgång blir jag alldeles rörd och behöver vara själv lite med mina tankar. Jag klarade ungefär den tid jag trott, men sättet jag genomförde sista 1-2 timmarna på gjorde mig väldigt stolt över mig själv, även om de gick betydligt långsammare än planerat. Trots att jag mådde fruktansvärt illa så var det en fantastisk och lite översvallande känsla.

Tid 4:40:18

Totalt 11:57:21

Ska jag köra en ironman igen, och det ska jag säkert om några år, så vill jag vara mer tränad. Det var inte superfestligt att lufsa runt en mara när kroppen stänger ner avdelning efter avdelning. Ska jag ställa upp igen får det bli sub-11 som mål. Utan enorm erfarenhet och kunskap om sin kapacitet så är det väldigt svårt att sätta rätt fart på cyklingen. Därför ska jag hålla igen nästa gång och hellre cykla en kvart för sakta. Den kvarten är nämligen väldigt lätt att förlora fem gånger om på löpningen.

Det var inte kul hela vägen, men var en häftig upplevelse och ett fint arrangemang som jag verkligen kan rekommendera.

 Så här i OS-tider måste man ju bita i medaljen! Rätt obegriplig grej, det där medaljbitandet.

Copenhagen Challenge och Kalmar triathlon

För nästan exakt fyra år sedan, klockan sex på morgonen, stod jag och två andra killar i triathlonmundering och pissade rätt ut i Kalmarsund. Jag minns diskussionen.

-Det är iallafall fint väder, sa den ene, smått skräckslagen inför vad som väntade.
-Ja, sa den andra.
-Det är en vacker dag att dö på, sa jag.

Med två dagar kvar till min andra Ironman-tävling, Challenge Copenhagen, blir det hela tiden så att jag jämför mig och mäter mig mot hur jag var inför Kalmar 2008.

Simformen: jag har försökt träna ikapp de senaste årens uteblivna simning de sista veckorna och fokuserat på simning i öppet vatten med våtdräkt. Inte en enda längd teknik eller fart, bara uthållighet, navigering och att öka distansen. Med facit i hand känner jag mig lite långsammare än sist, men framförallt har jag sämre uthållighet. Men det känns tillräckligt bra för att det inte ska gå åt pipan. Hoppas på 1.20 jämfört med 1.12 i Kalmar. Kommer simma all-out, ingen pacing.

Cykelformen: här är det tvärtom, känner mig stark uthållighetsmässigt men saknar kanske lite snabbhet och tryck i pedalerna. Men på det hela ligger jag nog lika med 2008, fast jag har nya snabbare hjul (Sram S60). I Kalmar cyklade jag på 5.54, siktar runt 6h i Köpenhamn.

Löpningen: sämre form än 2008. Då fixade jag slätmara under 3.30, nu skulle jag tippa att jag ligger 20 min sämre. I gengäld är jag betydligt mer erfaren när det gäller att hålla på och motionera länge. Kalmar var min första 10+ timmarstävling, ja första 4+ timmarstävling till och med. I Kalmar hade jag dessutom en hälseneskada. Då sprang jag på 4.27 tror jag, nu hoppas jag det går lite fortare, ska försöka hålla 6 min/km, men allt beror ju på hur cyklingen gått.

Målet är under 12 h, går det bra hade det varit kul att slå 11.41 från Kalmar... men det kan gå precis hur som helst och det känns lite läskigt. Och kul :)

Full moon race 2012

Förra helgen gick Full moon race av stapeln. Man springer 50 miles längs Skåneleden och kusten från Haväng till Ystad. Det är en av mina favoritsträckor genom en av de absolut vackraste delarna av Sverige. Man springer på stränder och genom fiskebyar, uppför Stenshuvud och Ale stenar och inne i sandskogen efter Sandhammarens fyr. Eftersom loppet gårpå natten har man pannlampa eller, om man har tur med vädret, så springer man i fullmånens sken. Jag och Leffe sprang det här loppet för två år sedan och eftersom han tvingades kasta in handduken efter fem mil så hade han något slags revansch att utkräva.


Det hela började mycket bra. Jag och Leif mötte Niels i Ystad för en pizza och ett stort glas mjölk. Man känner sig tyvärr inte som Fantomen när man beställer in mjölk en lördagkväll, trots tajtsen.

Niels och Leffe

Sen tog vi en taxi till starten i Haväng. I år var det gott om folk anmälda och hela 21 pers som kom till start, nytt rekord. Efter lite minglande och instruktioner från de löpande arrangörerna Bröderna Hansson gick starten. Jag kände direkt att detta blir ingen promenadseger (eller kanske snarare att detta kommer nog få bli promenadseger snarare än löpseger). Kände att jag fick hög puls och det var tunga steg. Redan efter några kilometer var jag rätt trött. Jag hade dessutom gjort en missbedömning med vädret och tagit på mig långa tights, vilket var alldeles för varmt. Jag svettades som en gris.

Före-loppet-mingel!

Zingo

Leif och jag är laddade!

Stenshuvud nåddes i skymningsljus och vi stannade en kort stund på toppen för att njuta av utsikten och kanske också för att låta oss skrämmas av hur långt vi hade kvar framför oss. Några km efter Stenshuvud kom sedan den lilla byn Vik och loppets höjdpunkt. Rätt var det är stiger man in i en rödvinsdimma som täcker hela vägen. Inne i den sitter ett femtiotal personer och festar, mitt i vägen och vi blir tvungna att kryssa genom festdeltagarna som skriker, applåderar och busvisslar. En kille börjar jaga oss med en bag-in-box. Det är ett satans liv och för en minut kände vi oss som Tour-de-France-cyklister. Denna energikick kunde man leva länge på!

So far, so good. Men sen började saker och ting strula, speciellt min mage. Det händer ibland att magen inte riktigt är med på noterna när man ska springa och ändå lyckas äta saker, men jag har aldrig varit med om så här stora problem. Det började efter en dryg mil och höll sedan på hela vägen. Ont magen och det blir svårt att springa ordentligt, svårt att få i sig energi och man får ta en massa besök i busken hela vägen. Jag minns speciellt ett sånt besök när Leffe frågade mig "hur är läget?". Jag tänkte först att läget var jävligt miserabelt. Sitter en lördagnatt, blöt och ont i magen och skiter på ett vetefält. Insekter över hela kroppen, fem mil kvar och min enda lycka är att jag tog med rikligt med toapapper. Läget var så jävla miserablet att jag började skratta och tänkte istället att fan detta är inte så dumt ändå.

Porslinstoa på campingen utanför Simrishamn!

Vi sprang hela loppet på GPS. Det var extremt dimmigt och helt omöjligt att se vissa av Skåneledens orange markeringar. Pannlampans ljus dog ut på några meter. Jag är grymt impad av de som aldrig sprungit loppet förut men ändå lyckades hitta hela vägen. Då och då dök det dock upp löpare från kanterna som hade sprungit fel.

Färden fortsatte mot Sandhammarens fyr där den enda kontrollen finns. Där stod en bil och väntar med en massa godsaker, men framförallt med Coca Cola som ju är fantastiskt gott när man springer. Speciellt för mig som slutat med läsk och bara dricker det som sportdryck. Eftersom jag var energilåg så tryckte jag i mig flera glas cola och redbull plus en massa annat.

Nu var det bara tre mil kvar och den sista sträckan innehåller flera partier som är omöjliga att springa om man var i det skick vi var. På nåt sätt var det en tröst, att jag visste att vi skulle få gå rätt mycket.

Vi köttade på, genom skogen, över fälten, ner på klapperstensstranden, förbi Ale stenar och rätt var det var tog det stopp. Ett tjugotal biffiga kor hade ställt sig precis där vi skulle springa. Kor är snälla, men fan de kan väl också få en knäpp och attackera? Eller vill de skydda sin kalv? Vi provade olika taktiker och till sist tog vi oss förbi mördarkorna.

Ale stenar en dimmig morgon

Efter en lång tråkig platt asfaltsstäcka var vi äntligen i mål strax över 12 timmar. Så jävla skönt. Speciellt skönt att ta av de dyngsura skorna och får torka fötterna lite. Vi la oss i gräset och somnade snabbt i solen. Det var inte roligt hela vägen den här gången, men det behöver inte alltid vara roligt för att det ska vara kul.

 12 timmars blöta fötter

Vätternrundan 2012

Taggad inför start!

Äntligen dags för min första Vätternrunda och också mitt första cykellopp. Målet med loppet var egentligen att bli sporrad att cykla mer i vardagen, speciellt mellan Malmö och Lund när jag ska till och från jobbet. Jag vet av erfarenhet att långa lopp blir lite lättare om man har ett realistiskt tidmål, så man startar i rätt fart, men i det här fallet hade jag verkligen ingen aning, så jag siktade på 10 timmar för det kändes som en lite magisk gräns.

Jag åkte upp tillsammans med kollegor och det stora samtalsämnet före loppet var klädvalet; skoskydd på eller av? Jacka? Väst? Det skulle ju börja regna nån gång strax efter start och teorierna var olika. Det var extra lurigt eftersom det var en härlig solig sommarkväll och det kändes omöjligt att det skulle börja regna några timmar senare. Till slut valde jag kortärmat med lösärmar och vindväst och det visade sig vara rätt lagom.

Starten gick 03:54 och jag hade letat upp ett gäng från Dalby som skulle sikta på under 10 timmar. Jag fick ett vitt snöre att sätta i hjälmen så vi lättare skulle känna igen varandra och så bar det i väg. Nästan direkt hakade vi på en snabb stor klunga som hela tiden växte. Kändes smått livsfarligt att ligga i den, folk halkade hit och dit och flaskor flög längs marken så jag försökte lägga mig längst ut till höger så jag iallafall skulle kunna köra av vägen om nåt hände.Det blev inte bättre av att det snart började ösregna. Men milen flöt på ganska snabbt iallafall. Nånstans i en lång nerförsbacke krashade sedan några och jag som låg sist kom långt efter klungan och fick maxcykla i 5-10 minuter för att komma ikapp. När jag sen kommit ikapp tappade jag kedjan i en uppförsbacke, fick stanna och sen började en ny ikappkörning. De tog ordentligt på krafterna. Överhuvudtaget gick den här stora klungan på kanske 100 personer väldigt ryckigt och det var slapp åkning blandat med hård cykling. Detta gjorde att mina ben var helt slut strax efter Jönköping och jag fick gå ner på damage control. Tjugo mil kvar kändes rätt deppigt i det läget när man ligger i knapp styrfart i väggrenen och ser andra svischa förbi. Men jag visste att fick jag bara vila lite så skulle det nog ordna upp sig. Efter ett tag orkade jag ta hjul på två tyska killar och lotsade mig fram till Fagerhult där jag gick i depå efter cirka 13-14 mil.

I depån började frysa rejält och jag var inte ensam. Ett stort lager på flera hundra cyklar stod bakom skylten för Cyklister som brutit. Jag hällde i mig två blåbärssoppa, en kaffe, åt två bullar och en banan. Fyllde sen på flaskorna med vatten och skakade ihop en Vitargo sportdryck. I depån träffade jag på en kille med vitt band och Dalby-tröja som undrade om vi skulle slå följe och försöka hitta en klunga. Gärna det, bara vi sticker nu innan jag fryser ihjäl var mitt svar. Sen öste vi på järnet och blev snabbt varma. Efter nån mil eller två hittade vi också fina disciplinerade klungor att haka på och helt plötsligt var det ju riktigt skoj att cykla i ösregnet.

Jag bestämde mig för att skippa alla depåer. Där fanns inget för mig att hämta, jag hade energi och dryck med mig och jag har erfarenheten från tidigare lopp att depåer oftast sabbar mer än de gör nytta om man har ett tidsmål.

Efter lite snabb körning i olika fina klungor tog det roliga tog slut när det var kanske tio mil kvar och det började komma backar igen. Då fick jag sota för att jag kört för hårt första delen av loppet och jag pallade inte hänga med klungorna. Resten av loppet körde jag mer eller mindre själv eller ihop med nån enstaka cyklist. Jag kände att jag hade god marginal till sub-10 så jag låg på en intensitet där jag inte riskerade nåt som t ex kramp eller energibrist. Med nån mil kvar insåg jag att jag hade mikroskopisk chans på under 9:40 så jag hakade på ett riktigt snabbt gäng och drog ut de sista av mina krafter. Nöjd och stolt kunde jag passera mållinjen på 9:39.

Loppet var både en positiv och negativ upplevelse. Det var trist att köra slut på mig så att jag inte hade kraft de sista 10 milen, men det är bara att lära sig av det, att ta det lugnare nästa gång. Det var också ett betydligt farligare lopp än jag väntat, många klungor innehåller en svans av livsfarliga cyklister som var all over the place. Men det finns en fantastisk känsla i att cykla långt och emellanåt få trycka på ordentligt så mjölkssyran sprutar, för att sen känna hur kroppen återhämtar sig. Förmodligen är det inte så man ska cykla, men kul är det...

Målet med Vätternrundan var som sagt att peppa mig att vardagscykla mer och jag kan helt klart konstatera att man kommer hyfsat långt med detta som grund. Blir det fler gånger fler gånger ska jag lägga till lite långpass och sen måste jag träna backkörning mer, där var jag sämre än de flesta. Men på det hela taget är jag mycket nöjd med min Vätterndebut!

Nöjd med medaljen runt halsen!

Valborgsträning

                                      Svajiga Stockpressar

Strålande sol är alltid välkommet på min styrketräningsdag, eftersom jag kör nästan all styrka utomhus i trädgården. Passet var hämtat och modifierat från Infinite Intensity, styrkepass 4, och det var lite fokus på explosiv styrka.

Ryck, 4x5 reps
Push press med stock, 4x5 reps

Complex pairs:
---
Enarms armhävning 4x5 reps per arm
Skivstångsstöt 4x5 reps
---
Utfallssteg 40 kg, 4x5 reps per sida
Utfallsstegshopp 4x5 kg per sida
---

Sen ett helröjigt Valborgsfirande med 700 vilda ungar!

Vätternrundan

Ska traktorn lyfta?

Sedan förra veckan är jag lycklig ägare till en startplats i årets Vätternrunda. Jag har varit lite sugen på någon utmaning och när  min kollega Gunnar frågade om jag ville köpa hans plats var det bara att slå till. Egentligen är jag ingen vidare cyklist, har knappt luftat racern de sista åren, men det kändes som en kul utmaning. Dessutom en fin sporre att motiver mig att ta cykeln till jobbet även kalla och regniga morgnar.

Träningsmässigt ligger jag väl inte helt ultimat till, men jag har iallafall fått ihop en 80-90 mil genom jobbpendling. Detta är uppdelat på 20 km-rundor så prio nu är fler mil och längre rundor. Förra veckan steg jag upp tidigt en morgon och körde två timmar före jobbet. Jag var halvdöd när jag rullade in på Lunds kullerstensgator. Vätternrundan, hur ska detta sluta...var min tanke. Kände mig som en tung traktor.

Men i dag var det andra bullar. Långpass ut mot Häckeberga och Skurup och starka ben i backarna. Det gick kanske inte överdrivet fort, men fick ihop drygt tio fina mil och hade fortfarande krafter kvar att vara med ungarna att hoppa studsmatta hos grannen. Och bäst av allt; fyra timmar i sadeln utan en enda paus, det trodde jag aldrig ryggen eller nacken skulle palla. Kanonfin peppning inför de kommande veckorna!

Nystart och nytt träningsupplägg

Nu kör vi!

2011 var inget lyckat år rent träningsmässigt. En hel hop skador gjorde tillsammans med en del tjänsteresor och flytt till nytt hus gjorde att ursäkterna oftast vägde tyngre än viljan att träna. Tanken var i och för sig redan från början att 2011 skulle bli ett mellanår, men det urartade fullständigt och jag tappade en hel del kondition, gick upp mot 93-94 kg och kände mig allmänt slö. Hur som helst, sen två veckor tillbaka har jag kört i gång igen.

Jag har kommit fram till att jag gärna vill följa nåt slags schema. Behöver inte vara superstrikt, men det är skönt att veta hur man ska lägga upp veckan. För några veckor sedan åkte jag på tjänsteresa och den enda bok jag kunde hitta i flyttröran var Ross Enamaits ”Infinite Intensity” som jag köpte för några år sedan. Jag plockade med den och läste om den. Blev grymt peppad och sen några veckor tillbaka följer jag hans träningsfilosofi och har hans 50 dagars ”sample program” som bas. Jag följer det, men anpassar det efter mitt upplägg och min utrustning. Har mejlat lite med honom och fått tips hur jag kan använda det till ultralöpning. Funkar bra hittills.

Förenklat utryckt går det ut på att jag kör ett ”Warrior challenge”-pass per vecka. Det är klassiska spyfyspass a la cirkelträning. Oftast runt 20 min långa som sedan avslutas med en finisher, t ex Farmers walk. Sedan följer ett pass korta intervaller som avslutas med core-träning, de core-pass han föreslår är bland de bästa jag varit med om och väldigt varierade. Den tredje dagen är styrkedag, varannan gång tungt, varannan explosivt. Enkla övningar. Fjärde dagen är General Physical Preparedness  som syftar till att öka arbetsförmågan, konditionen mm. Rätt korta pass, ofta med många burpees :) Detta kryddar jag sen med extra löpning och lite strongmanträning.

Jag har satt upp vissa långsiktiga och vissa kortsiktiga mål och tänka börja logga träningen och framstegen (förhoppningsvis) på bloggen. Det överhängande målet är dock att komma i form igen, både vad gäller allmänfysik och kondition.

Kortsiktiga mål dvs detta året och inom parentes status då renoveringsprojektet började:

-Gå ner under 85 kg (93.5)

- Komma igång med långsdistanslöpning igen

- 10 strikta pullups (3)

- 1 strikt Handstående armhävning (noll)

- Sub 44 min på 10 km (ingen aning)

- Bli en jävel på hopprep (klarar ca 15 raka double unders en bra dag)

Långsiktiga, typ nästa år:

-Slå mitt pers på milen, 41:20

-Slå mitt marathonpers, 3:26

-Sub 24h på 100 miles