Vätternrundan 2012

Taggad inför start!

Äntligen dags för min första Vätternrunda och också mitt första cykellopp. Målet med loppet var egentligen att bli sporrad att cykla mer i vardagen, speciellt mellan Malmö och Lund när jag ska till och från jobbet. Jag vet av erfarenhet att långa lopp blir lite lättare om man har ett realistiskt tidmål, så man startar i rätt fart, men i det här fallet hade jag verkligen ingen aning, så jag siktade på 10 timmar för det kändes som en lite magisk gräns.

Jag åkte upp tillsammans med kollegor och det stora samtalsämnet före loppet var klädvalet; skoskydd på eller av? Jacka? Väst? Det skulle ju börja regna nån gång strax efter start och teorierna var olika. Det var extra lurigt eftersom det var en härlig solig sommarkväll och det kändes omöjligt att det skulle börja regna några timmar senare. Till slut valde jag kortärmat med lösärmar och vindväst och det visade sig vara rätt lagom.

Starten gick 03:54 och jag hade letat upp ett gäng från Dalby som skulle sikta på under 10 timmar. Jag fick ett vitt snöre att sätta i hjälmen så vi lättare skulle känna igen varandra och så bar det i väg. Nästan direkt hakade vi på en snabb stor klunga som hela tiden växte. Kändes smått livsfarligt att ligga i den, folk halkade hit och dit och flaskor flög längs marken så jag försökte lägga mig längst ut till höger så jag iallafall skulle kunna köra av vägen om nåt hände.Det blev inte bättre av att det snart började ösregna. Men milen flöt på ganska snabbt iallafall. Nånstans i en lång nerförsbacke krashade sedan några och jag som låg sist kom långt efter klungan och fick maxcykla i 5-10 minuter för att komma ikapp. När jag sen kommit ikapp tappade jag kedjan i en uppförsbacke, fick stanna och sen började en ny ikappkörning. De tog ordentligt på krafterna. Överhuvudtaget gick den här stora klungan på kanske 100 personer väldigt ryckigt och det var slapp åkning blandat med hård cykling. Detta gjorde att mina ben var helt slut strax efter Jönköping och jag fick gå ner på damage control. Tjugo mil kvar kändes rätt deppigt i det läget när man ligger i knapp styrfart i väggrenen och ser andra svischa förbi. Men jag visste att fick jag bara vila lite så skulle det nog ordna upp sig. Efter ett tag orkade jag ta hjul på två tyska killar och lotsade mig fram till Fagerhult där jag gick i depå efter cirka 13-14 mil.

I depån började frysa rejält och jag var inte ensam. Ett stort lager på flera hundra cyklar stod bakom skylten för Cyklister som brutit. Jag hällde i mig två blåbärssoppa, en kaffe, åt två bullar och en banan. Fyllde sen på flaskorna med vatten och skakade ihop en Vitargo sportdryck. I depån träffade jag på en kille med vitt band och Dalby-tröja som undrade om vi skulle slå följe och försöka hitta en klunga. Gärna det, bara vi sticker nu innan jag fryser ihjäl var mitt svar. Sen öste vi på järnet och blev snabbt varma. Efter nån mil eller två hittade vi också fina disciplinerade klungor att haka på och helt plötsligt var det ju riktigt skoj att cykla i ösregnet.

Jag bestämde mig för att skippa alla depåer. Där fanns inget för mig att hämta, jag hade energi och dryck med mig och jag har erfarenheten från tidigare lopp att depåer oftast sabbar mer än de gör nytta om man har ett tidsmål.

Efter lite snabb körning i olika fina klungor tog det roliga tog slut när det var kanske tio mil kvar och det började komma backar igen. Då fick jag sota för att jag kört för hårt första delen av loppet och jag pallade inte hänga med klungorna. Resten av loppet körde jag mer eller mindre själv eller ihop med nån enstaka cyklist. Jag kände att jag hade god marginal till sub-10 så jag låg på en intensitet där jag inte riskerade nåt som t ex kramp eller energibrist. Med nån mil kvar insåg jag att jag hade mikroskopisk chans på under 9:40 så jag hakade på ett riktigt snabbt gäng och drog ut de sista av mina krafter. Nöjd och stolt kunde jag passera mållinjen på 9:39.

Loppet var både en positiv och negativ upplevelse. Det var trist att köra slut på mig så att jag inte hade kraft de sista 10 milen, men det är bara att lära sig av det, att ta det lugnare nästa gång. Det var också ett betydligt farligare lopp än jag väntat, många klungor innehåller en svans av livsfarliga cyklister som var all over the place. Men det finns en fantastisk känsla i att cykla långt och emellanåt få trycka på ordentligt så mjölkssyran sprutar, för att sen känna hur kroppen återhämtar sig. Förmodligen är det inte så man ska cykla, men kul är det...

Målet med Vätternrundan var som sagt att peppa mig att vardagscykla mer och jag kan helt klart konstatera att man kommer hyfsat långt med detta som grund. Blir det fler gånger fler gånger ska jag lägga till lite långpass och sen måste jag träna backkörning mer, där var jag sämre än de flesta. Men på det hela taget är jag mycket nöjd med min Vätterndebut!

Nöjd med medaljen runt halsen!

Valborgsträning

                                      Svajiga Stockpressar

Strålande sol är alltid välkommet på min styrketräningsdag, eftersom jag kör nästan all styrka utomhus i trädgården. Passet var hämtat och modifierat från Infinite Intensity, styrkepass 4, och det var lite fokus på explosiv styrka.

Ryck, 4x5 reps
Push press med stock, 4x5 reps

Complex pairs:
---
Enarms armhävning 4x5 reps per arm
Skivstångsstöt 4x5 reps
---
Utfallssteg 40 kg, 4x5 reps per sida
Utfallsstegshopp 4x5 kg per sida
---

Sen ett helröjigt Valborgsfirande med 700 vilda ungar!

Vätternrundan

Ska traktorn lyfta?

Sedan förra veckan är jag lycklig ägare till en startplats i årets Vätternrunda. Jag har varit lite sugen på någon utmaning och när  min kollega Gunnar frågade om jag ville köpa hans plats var det bara att slå till. Egentligen är jag ingen vidare cyklist, har knappt luftat racern de sista åren, men det kändes som en kul utmaning. Dessutom en fin sporre att motiver mig att ta cykeln till jobbet även kalla och regniga morgnar.

Träningsmässigt ligger jag väl inte helt ultimat till, men jag har iallafall fått ihop en 80-90 mil genom jobbpendling. Detta är uppdelat på 20 km-rundor så prio nu är fler mil och längre rundor. Förra veckan steg jag upp tidigt en morgon och körde två timmar före jobbet. Jag var halvdöd när jag rullade in på Lunds kullerstensgator. Vätternrundan, hur ska detta sluta...var min tanke. Kände mig som en tung traktor.

Men i dag var det andra bullar. Långpass ut mot Häckeberga och Skurup och starka ben i backarna. Det gick kanske inte överdrivet fort, men fick ihop drygt tio fina mil och hade fortfarande krafter kvar att vara med ungarna att hoppa studsmatta hos grannen. Och bäst av allt; fyra timmar i sadeln utan en enda paus, det trodde jag aldrig ryggen eller nacken skulle palla. Kanonfin peppning inför de kommande veckorna!

Nystart och nytt träningsupplägg

Nu kör vi!

2011 var inget lyckat år rent träningsmässigt. En hel hop skador gjorde tillsammans med en del tjänsteresor och flytt till nytt hus gjorde att ursäkterna oftast vägde tyngre än viljan att träna. Tanken var i och för sig redan från början att 2011 skulle bli ett mellanår, men det urartade fullständigt och jag tappade en hel del kondition, gick upp mot 93-94 kg och kände mig allmänt slö. Hur som helst, sen två veckor tillbaka har jag kört i gång igen.

Jag har kommit fram till att jag gärna vill följa nåt slags schema. Behöver inte vara superstrikt, men det är skönt att veta hur man ska lägga upp veckan. För några veckor sedan åkte jag på tjänsteresa och den enda bok jag kunde hitta i flyttröran var Ross Enamaits ”Infinite Intensity” som jag köpte för några år sedan. Jag plockade med den och läste om den. Blev grymt peppad och sen några veckor tillbaka följer jag hans träningsfilosofi och har hans 50 dagars ”sample program” som bas. Jag följer det, men anpassar det efter mitt upplägg och min utrustning. Har mejlat lite med honom och fått tips hur jag kan använda det till ultralöpning. Funkar bra hittills.

Förenklat utryckt går det ut på att jag kör ett ”Warrior challenge”-pass per vecka. Det är klassiska spyfyspass a la cirkelträning. Oftast runt 20 min långa som sedan avslutas med en finisher, t ex Farmers walk. Sedan följer ett pass korta intervaller som avslutas med core-träning, de core-pass han föreslår är bland de bästa jag varit med om och väldigt varierade. Den tredje dagen är styrkedag, varannan gång tungt, varannan explosivt. Enkla övningar. Fjärde dagen är General Physical Preparedness  som syftar till att öka arbetsförmågan, konditionen mm. Rätt korta pass, ofta med många burpees :) Detta kryddar jag sen med extra löpning och lite strongmanträning.

Jag har satt upp vissa långsiktiga och vissa kortsiktiga mål och tänka börja logga träningen och framstegen (förhoppningsvis) på bloggen. Det överhängande målet är dock att komma i form igen, både vad gäller allmänfysik och kondition.

Kortsiktiga mål dvs detta året och inom parentes status då renoveringsprojektet började:

-Gå ner under 85 kg (93.5)

- Komma igång med långsdistanslöpning igen

- 10 strikta pullups (3)

- 1 strikt Handstående armhävning (noll)

- Sub 44 min på 10 km (ingen aning)

- Bli en jävel på hopprep (klarar ca 15 raka double unders en bra dag)

Långsiktiga, typ nästa år:

-Slå mitt pers på milen, 41:20

-Slå mitt marathonpers, 3:26

-Sub 24h på 100 miles

Det mentala inför TEC

Leif och jag på TEC. Foto Hannu Kallio.

Målgången på TEC var märklig. 100 miles benämns ofta som en milstolpe i folks löparliv, ja en

del beskriver till och med sina liv som förändrade efter att ha klarat den distansen. Men jag kände mig inte överdrivet glad, ok stolt, men mest av allt bara trött, sömnig, mentalt urblåst och trött i benen. Och förbannat ont i trampdynorna. Det var först flera dagar efter som jag överhuvudtaget kunde uppskatta målgången.

Inför TEC 100 miles hade jag medvetet skippat all mental förberedelse. Anledningen var dels att jag pga alla förkylningar i vinter knappt trodde jag skulle ha en rimlig chans på längsta distansen, utan kanske borde sikta på halva. Då ville jag inte gå och ladda för nåt som jag kanske inte tänkte genomföra. Det var först nån vecka före som jag verkligen bestämde mig för 100 miles.

Jag bedömde också chansen för att jag skulle vara frisk på tävlingsdagen till lägre än 50% eftersom jag varit förkyld så mycket på sista tiden.

Sen har jag bestämt mig för att att jag inte vill köra A-races längre, eller iallafall inte just nu. Inte ladda upp en lång tid för ett enda lopp och planera all träning, mental laddning och livet efter det. Jag vill träna det som är kul, träna för allround fitness och sen tävla i det jag känner för. Inte få ångest för att jag hoppat över ett pass som stod i kalendern. Det passar mitt liv som småbarnsförälder bättre.

Det är stor skillnad mot mitt första längre lopp, Ironmandistansen i Kalmar. Då var varenda träningspass sista halvåret med sikte mot Kalmar. Den mentala laddningen fanns där på varenda pass och när loppet väl infann sig så kände jag mig så väl förberedd som det gick. Skillnaden mot nu var dock att jag aldrig genomfört längre tävlingar och visste knappast vad som väntade. En helt ny sensation för mig var att man inte bara mår sämre och sämre, utan att dippar kan följas av lyckorus och krut i benen. Mår du dåligt, oroa dig inte, du kommer må bättre. Om du mår bra, oroa dig inte, du kommer må dåligt.

Målgång Kalmar. Foto morsan

Anyways, det var lite bara lite flumtankar kring loppet. Igår tillbaka i verkligheten på Crossfit Malmö. 10 varv på tid

10 kettlebell ryska svingar 32 kg,

10 chest to bar pullups

10 kettlebell squats

tur man kan skala ner övningarna lite....pullupsband och 24 kg.

Jävlar vad inspirerande det är att träna på Crossfit Malmö. Nu vill jag bli ett monster som alla andra :)

TEC 100 miles - jag klarade det!

TEC bältesspänne som går till alla som fullföljer 100 miles

Det började inte optimalt, när jag satte min mjuka resväska i urin på tågstationen. Om en station är överfull med människor men en bänk är ledig, då är det för bra för att vara sant. Nästa minus var att nån storm blåst på och hindrade mitt tåg från att gå. Semikaos på stationen, och eftersom jag inte litar på SJ i den typen av situationer raggade jag istället upp ett gäng andra drabbade och splittade en hyrbil. Det visade sig vara rätt kul att åka bil i sex timmar med fyra helt främmande människor, alla roliga och trevliga. Hjälpte mig också att fokusera på annat än loppet och jag tror att det var det som gjorde att jag senare kunde senare sova gott hemma hos Frida och Leif. Annars brukar jag ligga sömnlös länge dagen före ett lopp.

Leffe och jag skulle springa ihop och taktiken var klar: vi skulle äta mest av alla. Redan till frukost svullade vi i oss så magen stod i fyra hörn. Räknade ut att jag spräckte 1000 kcal-gränsen och det har jag aldrig lyckats med till frukost förut. Leffe drack grädde så han mådde illa. Detta svullande fortsatte sedan under hela loppet.

Loppet vi skulle springa, TEC 100 miles, går 16 varv på en bana som är drygt en mil. Vid varje varvning finns massor av mat, funktionärer och man kan lämna sina egna prylar och matväska. Jag hade inte så mycket mat- några burkar barnmat, kanelbullar och smörgåsar, men jag hade en jätteväska med extrakläder, extraskor, förstärkningsplagg mm. En stor trygghet för mig som 100 miles -debutant.

Så gick startskottet och vi kutade i väg tillsammans med alla andra förväntansfulla löpare. Redan efter nån kilometer kände jag att det var tunga ben den här dagen. Jag hade också förväntat mig att första 5-6 milen skulle vara de roligaste; pigg och fin, massa kul folk att snacka med och man skulle springa i en fart som var så låg att det inte var det minsta jobbigt. Men istället sprang jag längtade efter 6-7-8 mil, när det börjar bli riktigt jobbigt, när det blir mörkt, när det blir intressant.

Vi tuffade på, de första tre varven gick på 1 h 10 min och vi stannade 2-3 minuter i depån vid varvning. Efter några varv til började varvtiderna närma sig 1h 20 min och framför allt så växte paustiderna. Delvis för att vi hade saker att fixa, som t ex byta strumpor, men en stor del av tiden var onödig om man ser på det ur perspektivet att man ska springa så fort som möjligt.

Så kom natten och det var pannlampa på. Mycket kul! Vi började också gå på den sträcka som låg inne i skogen och vi hittade en fin balans mellan löpning och gång. Helt plötsligt var vi uppe på 100 km, en smått magisk distans för mig som aldrig sprungit längre än 83 km förut. Detta var lite av mitt godkänd-mål, nådde jag bara dit så var jag nöjd. Under hela loppet hade jag till och från tvivlat på om 100 miles verkligen var möjligt. Det är förbannat långt. Efter 100 km kände det som det kunde gå.

Elfte varvet var det jobbigaste. Jag blev väldigt trött och somnade när vi gick i skogen. Studsade in i ett träd och vaknade. Fick verkligen koncentrera mig på att inte sluta ögonen. Pannlampeflimret och alla små grenar gjorde saken ännu jobbigare. Vid varvningen sen svepte jag en stor redbull och en koffeintablett. Vi fick också sällskap av Håkan Zehler som skulle vara vår pacer, dvs en fräsch löpare vars uppgift var att peppa oss och det var han bra på. Kul också med nån ny att snacka med.

Appropå pacer och peppning. Var det några som var duktiga på att ge en hopp så var det funktionärerna. Små vänliga kommentarer kunde göra susen. Minns hur Cecilia sa till oss när vi åt risgrynsgröt: Det syns att ni mår bra, annars hade ni inte kunnat äta så mycket. Det peppade mig enormt att höra att jag såg ut att må bra. En annan kul grej var när Camilla sa åt mig att "jag släpper inte hem dig förrän du sprungit hela distansen". Senare i skogen när jag gick och funderade på att bryta loppet, så kom tankarna "nej just det, Camilla sa ju att jag inte fick gå hem om jag bröt, då är det ju ingen poäng att bryta". Tur man blir ointelligent i vissa lägen :)

Hursop, varven löpte på och vi kände oss rätt ok. Inga större problem med magar, energibrist eller blåsor. På tredje sita varvet sprang vi på som galningar, vet inte var vi fick krafter ifrån. Men rätt var det var small det till i lårmuskeln vid höger knä och sen var det helt kört att springa mer. Inte speciellt kul att behöva gå de sista 25 km, men vad skulle vi göra?

När mållinjen närmade sig hade jag ont i hela kroppen. Värst var det i trampdynorna. Jag hade trott jag skulle slänga mig ner i en målgest av glädje, men jag kände mest lättnad av att det var slut och det är först i dag jag riktigt kan njuta av hur jävla underbart det var att komma i mål. Vi fixade det. Det hade jag nog aldrig trott om jag ska vara ärlig. Sluttid 26:50 nåt.

Några lärdomar jag skriver ner för egna minnets skull eller för nån annan som funderar på loppet.

För min del är det riktig mat som gäller, inte gel eller sportdryck. Jag drack en del sportdryck, men huvudsaken var fast föda som potatis, nudlar, mackor, kanelbullar, pizza. Nackdelen är att jag hittade inte så bra saker att ta med ut på varven utan mest vad jag tycker om att äta i depån. OK, jag hade kanelare och mackor med mig, men det blir lätt att man skippar den sortens energi om man ska springa samtidigt.

Ska jag ha bättre tid så måste jag korta ner totala depåtiden med minst 60 kanske 90 minuter. Vill man däremot bara klara sig runt och inte har ett tidmål, då är det inte fel med lite kvalitetstid i depån. Det ger bra styrka mentalt och man hinner äta ordentligt.

Sammanfattningsvis så är det en grym tävling med högsta möjliga service där man har tänkt på alla eventualiteter. Arrangörerna Jan och Patrick och alla funtionärer gjorde ett hästjobb.

Radiotystnad

Tystnad på bloggen under en lång tid. Det beror på att förkylningarna har avlöst varandra så tätt att jag knappt hunnit göra en armhävning mellan dem. Men om sex dagar får jag ta igen allt slappande, då går TEC 100 miles. Känner mig inte direkt i form för den typen av äventyr, men det är inget att göra åt nu. Jag läste nånstans att 100 miles springer man första halvan med benen, andra halvan med huvudet. Och 50 miles ligger nog inom räckhåll för mina ben, sen får vi se vad huvudet klarar. Det blir spännande hursomhelst.