Från Asa till Växjö på Sigfridsleden

Starten vi Asa vandrahem.



Soligt väder kokte skallen


Sigfridsleden går på stigar och kalhyggen men en hel del på mindre skogsvägar och grusvägar. Vissa bitar går på asfalt, men det kompenseras av äkta småländskt idyll.




Sampan och Anne mötte upp på cyklar och bjussade på kaffe och macka!


Kartan i handen är ett måste på denna led, eftersom man ibland tvingas retirera när stigen och markeringarna försvinner. Det var bra nära Asa och Växjö och lite sämre däremellan.



Den här vattenposten vid Stockekvarn var efterlängtad. Min hjärna var halvkokt när jag nådde den. Annars finns det gott om hus där man kan fråga efter vatten.






Mycket vackert kring Gasslanda men här var varken stigar eller markeringar nåt att hänga i granen och jag tvingades ta en omväg.



Rätt opålitliga spänger över bäckarna. Me like.



Som ett test körde jag O'hoj som energi. Nackdelen var att jag fick hålla den i handen hela tiden. Den var inte tung, men man såg ju ut som en byfåne.



Gripeberg utanför Växjö. Stormvält skog som bara fått ligga, men stigen är röjd och i kanonskick. Detta var ett riktigt häftigt ställe att springa på. Man kommer nära naturen när man får se vilka krafter som finns i den.






Efter 47 km med O'hoj som huvudsaklig föda så rök den i första bästa papperskorg. Sött och sliskigt, det finns nog bättre sätt att få i sig energi.

Min källare, mitt gym

Lördag kväll, fest med kompisarna? Film och chipsmys i soffan? Nej, tunga knäböj i källaren, inklämd mellan värmepannan, cirkelsågen och halvfulla målarburkar.

-

Runt om i Sverige står det massor av dåliga samveten i form av motionscyklar som fungerar som tvättställningar, pilatesbollar med pyspunka och roddmaskiner inskjutna under nån säng, innanför bakmaskinen. Jag har själv varit rädd att jag ska bli en av dem som samlar på mig massa träningsprylar som sen får stå och rosta, men tvärtom har min hemmaträning blivit basen i min träning.

Min källare är inte direkt optimal som träningslokal. Det är lågt i tak så lyft över huvudet som ryck, stöt eller kettlebell-svingar får man köra utomhus eller i hallen. Det är också lite trångt och man får liksom passa in sig så man inte smäller i nåt. Det blir också väldigt varmt från värmepannan, men det är säkert bra och uppmjukande för musklerna.

Jag har egentligen bara basutrustningen, men med det kommer man långt: En skivstång med totalt 140 kg vikter, romerska ringar, två kettlebells och en cykeltrainer. Pullups kör jag i trappan eller i en balk utomhus. Skulle gärna haft en bra plyobox att köra hopp på och en Concept-2 roddmaskin, annars har jag det mesta jag behöver.

Jag gillar min källare.

Järn och betong, en oslagbar kombination

Kettlebells, Kurt Kinetic cykeltrainer och sopsortering

Munkastigen trailrun

Munkastigen var en härlig upplevelse! 44 km terräng längs finfina stigar från Olshammar till Laxå i Närke. Massor av kul folk och solen lyste från sin bästa sida.

Dagen började med en massa små missöden som att jag körde iväg med bensinmackskaffet på biltaket och annat, men på nåt sätt höjde det bara förväntningarna inför det som väntade.

Efter att ha snackat lite med nya och gamla bekanta så var det dags för start. Loppet började med lite uppförsbackar och som boende i platta Skåne fick jag upp flåset direkt. Hittade dock en skön rytm och bestämde mig att i dag är inte dagen jag kraschar, jag ska springa om folk på slutet och inte tvärtom som annars är brukligt.

Första delen av loppet går genom rätt teknisk terräng och jag småstukade fötterna flera gånger. Mina klumpiga Nike Air halkade och blev tunga av de blöta stigarna. Men jag kände mig stark i benen så det var bara att trycka på.

Efter 20 km blev jag upphunnen av 2 brittiska tjejer som på nåt sätt lyckades hetsa mig till en djävulskt tempo. Har aldrig sprungit så fort i skogen förut och jag visste naturligtvis att det här barkade åt helvete, men det var en sån magisk löpupplevelse att jag struntade i det och bara köttade på. Efter 4-5 km kamikaze-löpning drog jag i mig en Redbull och strax efter det kraschade magen och jag fick släppa dem. Tur var nog det, annars hade jag förmodligen fortfarande legat och gråtit under en tall nånstans...

Fortsatte i lite lugnare som senare gav utdelning när jag kunde springa om en del folk sista milen. Kom i mål på 4:27 och det får jag vara nöjd med, fick nog ut det mesta av den löpform jag har just nu.

Kul lopp som kan rekommenderas till alla som gillar trail-löpning. Banan är väl utmärkt och enkel att följa. Sista milen lite tråkig, men resten är väldigt vacker. Åk dit nästa år!

Mellantider:
0-1 mil 1:03:10
1-2 mil 59:12
2-3 mil 1:03:59
3-4 mil 1:00:07
Marathonpassering 4:18:38
Mål 4:27:16

Skåneleden

Karta och kompass behövs knappt på den här delen av Skåneleden, men man ser lite hetare ut när man möter folk

Vad gör man när två polare ska ut och orientera i skogen? Hänger med? Jepp, men inte för att orientera. Deras start gick nämligen nära Kullatorpet där magiska Skåneleden passerar. Och eftersom detta var dagen då Heleneholm har sin asfaltsmara passade jag på att köra en terrängmara i egen regi.

Uffe och jag kör krabban före vi delar på oss

Henning med benskydden på

Efter lite fixande med prylarna lämnade jag Henning och Uffe till sin orientering och stack iväg med riktining mot Torup och Malmö. Första 20 km var fantastiska. Varierad och lagom svår terräng. Den här delen är inte speciellt kuperad så man kan hålla hyfsad fart också. Den första delen runt Genarp kände jag igen från Markusloppets vändplats och det var kul att se hur det ser ut här på våren. I början var det också lite lerigt från all snö som smält bort, men det blev aldrig något problem.

Skåneleden

Strax före Glamberga kom jag in på den sträckning som GAX Trans-Scania-löparna kommer springa i början och slutet på sin 246 km långa färd från kust till kust och tillbaka. De kommer få en vacker och inte alltför jobbig start. Slutet blir nog jobbigt för dem oavsett terräng...

Life is good

Efter cirka 30 km landade jag i Torup för vattenpåfyllning, cola och pizza. Satt som en smäck innan jag tog mig an sista och lite tråkiga biten in till Malmö. En härlig runda allt som allt!

Man undrar ändå lite vem som klottrar "Stormakt Polen" på Häckebergas karta

Barfota

Barefoot Ken Bob

Så har även jag fastnat för det här med barfotalöpning. Jag har länge avfärdat det av olika anledningar, t ex så har jag haft rygg- och hälproblem som jag trott ska bli värre, men främst för att jag är lite allergisk mot allt som motiveras med att det är naturligt. Det verkade också så meckigt att springa barfota när man bor i stan, bland hundskit och krossat glas.

Men när jag hängde med Stefan på GAX ultraträningspass i januari blev jag impad av en kille, Jim, som sprang alla fem milen i helt odämpade retroskor. Sån löpare vill jag också bli när jag blir stor, tänkte jag. Och så började jag surfa runt lite på nätet och snart växte en strategi fram: jag börjar med helt barfota löpning för att sedan övergå till minimalistisk löpning i t ex Vibram fivefingers eller liknande och sen klarar jag nog att springa ultra i coola retroskor. Med sen menar jag om ett år, eller två år, eller tre... spelar ingen roll, det får ta den tid det tar att fixa tillbaka fötterna till den form de förtjänar. Under tiden blir ju skorna bara mer och mer retro...

Ju mer jag läste om barfotalöpning desto mer blev jag övertygad om att det kan hjälpa mig med de problem jag haft med rygg, hamstrings och hälsporre. Det finns tusentals löpare som vittnar i forum eller på bloggar om hur de blivit av med löparbesvär som det tidigare trott varit kroniska. Och det finns också vetenskap som backar upp det.

Vad jag förstod så är den största faran att man går ut för hårt. I sin entusiasm kör man långt och fort redan från början och sen förstör man sina stackars fötter eller vader. Ett annat råd man brukar kunna läsa i löpartidningar är att köra på gräs eller i sand, något som barfotalegenden Barfefoot Ken Bob inte rekommenderar. Mjuka underlag tränar upp fötterna, men är lika förlåtande mot klumpig teknik som ett par dämpade skor, menar han. Istället bör man börja på hårt underlag som asfalt, då får man maximal feedback från fötterna.

De första passen jag körde var bara på 200 meter, men redan efter ett par steg kände jag att det var min grej. Underbart. Nu har jag sakta trappat upp det och ligger på respektabla 800 meter...
Det här projektet passar mig perfekt nu med ett spädbarn och minimalt med tid för löpning. Det är bara att ta skorna på kvällsrundan med hunden och jogga några hundra meter så har man gjort dagens pass.

Så var man tvåbarnsfarsa!

Igår kom vi hem med lille Ragnar från BB. Eller liten och liten, drygt 4.7 kg vägde han. Än så länge verkar han vara en rätt lugn och harmonisk person som fokuserar mycket på återhämtning i form av mat och sömn. Rune var överlycklig när han äntligen fick träffa sin lillebror. De sista veckorna har han gått runt och skanderat olika ramsor som "Kom ut bebisen" mot Karinas mage.

Välkommen hem , Ragnar!

YES!

Tre repetitioner på 130 kg innebär nytt pers i marklyft med 15 kg! Man pressar sig så mycket mer när man tränar i grupp. Den som inte provat Crossfit Malmö, stick dit och kör gratis introduktionspass på onsdag eller söndag.