Skåneleden

Karta och kompass behövs knappt på den här delen av Skåneleden, men man ser lite hetare ut när man möter folk

Vad gör man när två polare ska ut och orientera i skogen? Hänger med? Jepp, men inte för att orientera. Deras start gick nämligen nära Kullatorpet där magiska Skåneleden passerar. Och eftersom detta var dagen då Heleneholm har sin asfaltsmara passade jag på att köra en terrängmara i egen regi.

Uffe och jag kör krabban före vi delar på oss

Henning med benskydden på

Efter lite fixande med prylarna lämnade jag Henning och Uffe till sin orientering och stack iväg med riktining mot Torup och Malmö. Första 20 km var fantastiska. Varierad och lagom svår terräng. Den här delen är inte speciellt kuperad så man kan hålla hyfsad fart också. Den första delen runt Genarp kände jag igen från Markusloppets vändplats och det var kul att se hur det ser ut här på våren. I början var det också lite lerigt från all snö som smält bort, men det blev aldrig något problem.

Skåneleden

Strax före Glamberga kom jag in på den sträckning som GAX Trans-Scania-löparna kommer springa i början och slutet på sin 246 km långa färd från kust till kust och tillbaka. De kommer få en vacker och inte alltför jobbig start. Slutet blir nog jobbigt för dem oavsett terräng...

Life is good

Efter cirka 30 km landade jag i Torup för vattenpåfyllning, cola och pizza. Satt som en smäck innan jag tog mig an sista och lite tråkiga biten in till Malmö. En härlig runda allt som allt!

Man undrar ändå lite vem som klottrar "Stormakt Polen" på Häckebergas karta

Barfota

Barefoot Ken Bob

Så har även jag fastnat för det här med barfotalöpning. Jag har länge avfärdat det av olika anledningar, t ex så har jag haft rygg- och hälproblem som jag trott ska bli värre, men främst för att jag är lite allergisk mot allt som motiveras med att det är naturligt. Det verkade också så meckigt att springa barfota när man bor i stan, bland hundskit och krossat glas.

Men när jag hängde med Stefan på GAX ultraträningspass i januari blev jag impad av en kille, Jim, som sprang alla fem milen i helt odämpade retroskor. Sån löpare vill jag också bli när jag blir stor, tänkte jag. Och så började jag surfa runt lite på nätet och snart växte en strategi fram: jag börjar med helt barfota löpning för att sedan övergå till minimalistisk löpning i t ex Vibram fivefingers eller liknande och sen klarar jag nog att springa ultra i coola retroskor. Med sen menar jag om ett år, eller två år, eller tre... spelar ingen roll, det får ta den tid det tar att fixa tillbaka fötterna till den form de förtjänar. Under tiden blir ju skorna bara mer och mer retro...

Ju mer jag läste om barfotalöpning desto mer blev jag övertygad om att det kan hjälpa mig med de problem jag haft med rygg, hamstrings och hälsporre. Det finns tusentals löpare som vittnar i forum eller på bloggar om hur de blivit av med löparbesvär som det tidigare trott varit kroniska. Och det finns också vetenskap som backar upp det.

Vad jag förstod så är den största faran att man går ut för hårt. I sin entusiasm kör man långt och fort redan från början och sen förstör man sina stackars fötter eller vader. Ett annat råd man brukar kunna läsa i löpartidningar är att köra på gräs eller i sand, något som barfotalegenden Barfefoot Ken Bob inte rekommenderar. Mjuka underlag tränar upp fötterna, men är lika förlåtande mot klumpig teknik som ett par dämpade skor, menar han. Istället bör man börja på hårt underlag som asfalt, då får man maximal feedback från fötterna.

De första passen jag körde var bara på 200 meter, men redan efter ett par steg kände jag att det var min grej. Underbart. Nu har jag sakta trappat upp det och ligger på respektabla 800 meter...
Det här projektet passar mig perfekt nu med ett spädbarn och minimalt med tid för löpning. Det är bara att ta skorna på kvällsrundan med hunden och jogga några hundra meter så har man gjort dagens pass.

Så var man tvåbarnsfarsa!

Igår kom vi hem med lille Ragnar från BB. Eller liten och liten, drygt 4.7 kg vägde han. Än så länge verkar han vara en rätt lugn och harmonisk person som fokuserar mycket på återhämtning i form av mat och sömn. Rune var överlycklig när han äntligen fick träffa sin lillebror. De sista veckorna har han gått runt och skanderat olika ramsor som "Kom ut bebisen" mot Karinas mage.

Välkommen hem , Ragnar!

YES!

Tre repetitioner på 130 kg innebär nytt pers i marklyft med 15 kg! Man pressar sig så mycket mer när man tränar i grupp. Den som inte provat Crossfit Malmö, stick dit och kör gratis introduktionspass på onsdag eller söndag.

Crossfit Malmö!

Andy, Gabbe och Erik (fotot snott från CF Malmös hemsida)

Att jag är tunnhårig visste jag, men inte att jag ser ut som en idiot... (fotot snott från CF Malmös hemsida)

I onsdags var jag nere i Västra hamnen för intropass på nyöppnade Crossfit Malmö tillsammans med brorsan Erik och kusinerna Gabriel och Andreas. De två danska instruktörerna Jess och Lars gick igenom teorin bakom crossfit och så övade vi lite på några basövningar som air squat, box jump, kettlebell swing och burpees. Mycket lärorikt att få lite feedback och tekniktips, eftersom jag annars tränar ensam.

Efter teknikdelen var det dags för dagens pass, enkelt men sadistisk:

Så många varv som möjligt på 10 minuter

-5 burpees

-10 kettlebell swing (körde 16 kg)

-15 knäböj

Resultat: 8 varv (9?, tappade räkningen) + 5 burpees + 10 KB swing + 1 knäböj = spöade brorsan och kusinerna

Vilken skillnad att köra i grupp, i ett crossfitgym med två tränare som peppar en! Intensiteten blir så mycket högre och det var klart den största lärdomen jag tar med mig från passet; att ha känt på nästa intensitetsnivå.

Som avslutning körde vi 6 *ca 20 meter utfallsstegsgång med en viktplatta på raka armar över huvudet. Jobbigt, svettigt och roligt - jag kommer definitivt tillbaka.

The GAX training pass och Yours truly

Igår var det dags för årets första långrökare: 53.6 km på Skåneleden. Det var GAX-Stefan som hade dragit ihop ett gäng för att springa på "Yours truly"-dagen: ett lopp där folk runtom i världen springer minst 50 km och sen mejlar in sitt resultat.

Det började inte helt bra. Jag bor exakt 350 meter från Södervärn, där starten skulle gå. Jag vaknade också i god tid, lagade ordentlig frukost, skottade tomten, gick med hunden, bytte om... och vips var klockan fem minuter i åtta och jag kunde inte hitta mina vattenflaskor. Efter en snabb spurt var jag framme på Södervärn, men inte fanns där några löpare. En taxichaffis informerade mig om att "jo faktiskt sprang det i väg ett gäng för 5-10 minuter sedan". Jag var lite osäker på hur Skåneleden går genom Malmö, men chansade rätt och kunde komma ikapp gruppen redan i Rosengård.

En annan Anders filmade

I Torup stannade vi och fikade på caféet. Billy's pan pizza och kaffe var nog det som sålde bäst. Ute i Bokskogen var planen att springa två varv på milenslingan med paus på cafét efter varje varv. Milenslingan var helt igensnöad och första varvet tog drygt 90 minuter.

Byfåne

Kroppen kändes bra, fullt med ork, men mina blöta fötter började få lite lättare skavsår här och var. Provade det gamla knepet med torra strumpor och sen plastpåse utanpå och det tillsammans med ett kilo vitt vaselin funkade klockrent. Inga mer problem.

Nästa varv gick nog aningen fortare; nu hade vi ju gamla fotspår att sätta fötterna i. Sista fikan drog ut på tiden, men till slut var det dags för löpning hemåt. Kändes riktigt bra, aldrig några energidippar, bara lite ont i anklar och knän pga det besvärliga underlaget.

Målgång hemma hos Stefan med cola och chips ungefär halv fem på eftermiddagen. En riktigt härlig löpardag!

En något suddig men nöjd Stefan pustar ut på Torups café

Norrbottnisk realityträning

Dagens morgonpass

Jag hamnade i diskussioner en gång om att uthållighet inte var nån vidare praktisk nyttig egenskap jämfört med t ex styrka. Att man oftare har nytta av att kunna lyfta nåt tungt upp på en hylla än man behöver segjobba i några timmar. Välkommen till Norbotten i december säger jag bara. Igår skottade jag en timme på morgonen, en på eftermiddagen och en på kvällen och sen var det bara att börja om i dag. Jag som trodde jag var hyfsat stark i de berömda core-musklerna är i dag så öm i sidan att jag har svårt att äta Romerska bågar i nedsjunken position i soffan.

Det är underbart att skotta snö när man har gott om tid och slipper stressa. I Skåne löser man oftast det bestyret med en kökskvast, men här blir det till en rejäl vardagsmotion. Och vilken skön gemenskap det blir, har redan lärt känna en massa skottande grannar. Snacket blir också rena storfiskesnacket, ungefär som efter en triathlon eller en ultra: "Jo, jag skottade ju fem timmar igår och sen kom plogen och slängde upp allt igen så var det bara att börja om...".

God jul!