Nya cykeln stannade hemma

Äntligen har jag köpt en ny cykel, en Fondriest Mega Plus! Jag var och hämtade den hos Martin på Bikepro i fredags efter de sista ändringarna. Men man blir ju nervös av alla justeringsmöjligheter som finns, saker och ting kan röras i alla möjliga leder. Jag blir också nervös för hur min trasiga rygg ska klara att cykla i "riktig" cyklistställning. Hittills har jag kört på en gammal rostig Nishiki från 80-talet som gnisslar och gnäller och dessutom är i fel storlek, och på den har jag suttit nästan upprätt. Men jag får väl ta det så lugnt och köra korta pass på trainern för att vänja kroppen vid nya sittställningen och så jag kan hitta saker som kan ställas om.

Ny sittställning var en av anledningarna till att nya cykeln fick stanna hemma igår när det var dags för långpass. Hemma ja, där verkade de flesta vara för det var bara jag och Therese som dök på klubbens träning. Den stora anledningen var att Heleneholm anordnade hel- och halvmarathon och de flesta var med som löpare eller funktionärer. Sen skulle också en del till Køge på duathlon i dag och sen fanns det nog en del som tyckte vädret var lite trist, inga namn nämnda;)

Therese hade tunga ben så vi tog det väldigt lugnt, hade en snittpuls på 122 första fem milen och när vi skiljdes åt i Dalby var mina ben hur pigga och sugna som helst. Tänkte köra 3*10 minuter i hårt tempo men benen vägrade pausa så det blev 1*60 minuter istället. Mellan Kyrkheddinge och Genarp fick jag en riktig cykelmotsvarighet till Runner's high och drog på allt jag hade och det kändes som jag flög fram. Men säg den lycka som är för evig, till slut får alltid betala priset för såna fartutflykter. Från Genarp är det cirka tre mil kvar och här är inte Skåne helt platt ändå. Värst var Klågerup, en by som praktiskt taget är en lång jävla uppförsbacke, iallafall när man är trött. Fram till dit hade jag kört på hårt och var fullkomligt slut, men reptilhjärnan fick för sig att jag skulle kräma ur det sista uppför den backen. Resten var en skön plåga till Malmö.

Kollade min pulsmätare när jag kom hem. Första 54 km låg jag som sagt på 122 och sen andra halvan på 148. Så högt i puls har jag aldrig klarat att cykla så länge på förut. Jag tänker att jag redan nu måste börja laborera lite för att hitta rätt puls att köra på i Kalmar. Eller kanske man skulle träna Maffetone-likt även på cykeln. Just nu ligger snittpulsen rätt bra när jag cyklar, men kollar man kurvan går pulsen som en jojo upp och ner. Skulle behöva hitta en puls där jag orkar ligga stabilt länge, utan utflykter upp och ner. Kollar man på yppersta Ironman-eliten så har de en enorm förmåga att få ut hög effekt på låg puls. Eftersom de inte behöver bry sig om tempoväxlingar som en linjecyklist, så har de specialiserat sin kropp och energiprocesserna för lång och stabil 18-milacykling där det ska finnas krafter kvar till marathonloppet som följer. Normann Stadler, tvåfaldig Hawaii-champ, klarar att pressa ur sig upp mot makalösa 400 Watt och ändå ligga kvar på en puls i 130. Ökar han lite till så skenar hans puls, men eftersom han inte behöver bry sig om eventuella ryck så är det inget problem. Nu har ju inte jag samma ambitioner som Normann, men själva principen för lågpuslträning gäller ju för elit såväl som blåbär. Nå, det ska jag klura lite på.


Nya godbiten!