Irriterad

Nu i dagarna har det varit full rörelse kring Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars artikel om att jämställda män förstör passionen. De menar att i dag tillåts inte män att vara biologiska varelser, utan de har tappat sin manliga identitet. Jag kan förstå att en del tycker det är osexigt när en kille går med babysele. Det är inget konstogt i sig. När män bryter könsroller upplevs det alltid som något osexigt om vi utgår från gängse norm för manligt och manlighet. Naturligtvis är det deras rättighet att tycka så, men före man basunerar ut sina åsikter så bör man kanske fundera lite på vem som finns till för vem egentligen. Nya lagar och värderingar har gjort det möjligt för män att vara med sina barn på villkor som liknar dem för kvinnor. Kvinnor har större möjligheter att kombinera familj med ett aktiv liv och arbete, på villkor som alltmer liknar dem som män alltid haft. Att vara med mitt barn är viktigare för mig än att tillfredställa Zandéns och Gyllenhammars uppfattningar om hur män bör vara. Jag vet att det alltid kommer att finns reaktionära personer som tycker det osexigt med män som vyssjar ett barn och kvinnor som spelar fotboll, men de finns inte till för er skull. Jag är inte med mitt barn för att jag tvingats in i den rollen, utanför att jag vill. Jag känner inte heller att jag förlorat min identitet, utan att den byggts på. Och jag har inget behov av att luta mig mot en kollektiv manlig identitet, utan föredrar en egen personlig med de komponenter som är jag.