Vilken mardröm

Natten till onsdagen fick min son ett krampanfall och förlorade medvetandet. Det var det absolut obehagligaste jag varit med om i hela mitt liv. I ambulansens larmrapport stod det att de var på plats fem minuter efter de tagit emot larmet, men de fem minuterna kändes som fem timmar. Jag hann till och med ringa upp 112 igen och undra var i helvete ambulansen tagit vägen. På barnakuten lyckades de häva kramperna och den lille plutten blev skickad vidare till IVA för att sova medicinerna av sig. Det är inte lätt att hålla ihop sig när ens lilla barn ligger på en stor bår med defibrillatorplattor på bröst och rygg och slangar här och där. Usch va hemskt det var, det skulle jag inte önska min värsta ovän. När han vaknade till några timmar senare så var han leden och sur, men efter en flaska välling så var han nästan som vanligt: fullt ös och ville dra och rycka i allt han kom åt. Det är hårt jobb att ha en aktiv bebis på observation när man ska ha elektroder och annat fäst på hans kropp. Vi åkte sen vidare till barnavdelningen där han blev inlagd. Efter undersökningar med EEG och annat så har han nu kommit hem. Eftersom man inte hittade några fel och han har återhämtat sig fort, så räknar man med att det var en ovanligt lång feberkramp.

Mitt i det jobbiga är det en välsignelse att ha essentiella oviktigheter som träning att syssla med. Egentligen hade jag planerat en mastodonthelg med över 20 timmars träning och fokus på mängdträning cykel. Istället fick det bli några löprundor i vad som kändes som ren terapi. Finns inget som renar skallen och ger ny ork så bra som löpning.


Kram till vår vän V som var läkare på barnakuten när vi kom in. Evigt tacksamma.