måndag 12 maj 2008

Självrannsakan

Jag har haft en rejäl tankeställarhelg. Min träning är ett problem för mig och min familj. Jag är alldeles för fixerad av min träning och det mår varken jag eller min fru bra av. Det är inte timmarna i sig, för jag lägger den mesta av träningen så det inte "drabbar" nån annan, utan det är mer att det tar för stor del av min fokus. Om vi ska åka och göra nåt kul på helgen så är min första tanke att "hur ska jag lyckas få in ett cykelpass?" och sen blir jag stressad om jag inte hinner det.

Jag har satt upp rätt tuffa mål när det gäller min träning. Jag ville genomföra en triathlon på Ironman-distans och målet var nåt i stil med 1.20 på simningen, 6 timmar på cyklingen och under 4 timmar på löpningen, totalt sub-12. När man tränar med klubben glömmer man lätt bort vilka tuffa mål det är egentligen. Speciellt för mig som nästan bara kunnat träna passen som ligger på udda tider, då de mest hängivna triathleterna dyker upp. De med SM-medaljer runt halsen eller med sub 10-ambitioner. De som springer maran på tre timmar och som tränar 20-30 timmar i veckan. Då är det lätt att bli fartblind. Då är det lätt att glömma att jag är helt ny i den här sporten. I höstas kunde jag crawla 10 meter och för ett år sen började jag så smått cykla mina första träningspass. Men mina mål var för tuffa. Inte att de är orealistiska, men det funkar inte om jag och min familj ska må bra. Jag är inte närvarande, jag är bara en egoist och det vill jag inte.

Så tankarna har gått i helgen. Hur ska jag göra? Jag vill inte lägga ner min träning, för det är ändå det roligaste jag vet. Vad är mitt mål? Jag vill ju träna och tävla, men jag ska inte ha fokus på några högt uppsatta mål. Jag vill inte bli stressad av att jag bara får ihop si och så många mil eller att det gått tre veckor sen sista långpasset. Jag vill att det ska vara skitkul igen. Jag vill träna när jag är sugen och jag vill inte bli stressad när jag måste ställa in. Inte mäta Livet i antal minuter i träningsdagboken. Ibland kommer jag prioritera bort mina kompisar för ett simpass, men jag ska också kunna välja bort ett löppass för att jag hellre rengör ett grillgaller. Kort och gott, jag vill inte känna mig jagad av träningen. Jag har cyklat alldeles för många pass i hagel, minusgrader och mörker i år, bara fö ratt jag känt mig jagad.

Men som sagt, hur ska jag göra? Jag tror att nyckeln är mina målsättningar för jag är grymt målmedveten när det kommer till dem. Och det är ju den målmededvetenheten som är problemet. Så nu skippar jag alla tidsambitioner. Jag ska till Kalmar, men jag skiter i vilken tid jag får och jag skiter t o m i om jag fullföljer eller inte. Målet är att stå på startlinjen utan att kliva över lik.

9 kommentarer:

Cykelmygga sa...

Skitbra Anders!! Det är ju det som är det viktigaste:) Att man garvar under vägen. Att familjen klappar händerna, inte får ont i magen för att vi är nån "annanstans i tankarna" planerandes nästa träningspass...

Sen får man köra järnet när man väl är ute, och i samma stund som man trycker på stopp på pulsuret så slutar man tänka träning!

askan sa...

Så lätt men ändå så svårt... Jag blir lätt så fixerad vid mina mål att jag slukas upp av dem. Då känner ju övriga familjen som om de kom i andra hand...

Benet sa...

Ett av de mest träffsäkra inläggen jag läst på länge i det att jag känner igen mig till 100% i det du skriver. Jag har också familj med (relativt) små barn. Tja, små och små förresten. Den yngsta börjar skolan till hösten. Tjo, vad tiden går.

Jag tycker själv att jag har gjort allt för att försöka minska inverkan på familjen vad gäller min träning, men har ändå dåligt samvete gentemot dem eftersom mitt fokus ligger väldigt ofta på just träningen, även då jag inte tränar. Samtidigt har jag dåligt samvete vad gäller träningen eftersom jag tycker att jag borde kanske lägga in lite fler alternativpass/styrkepass för att bli starkare/snabbare.

Varför är det så? har jag frågat mig ett antal gånger.

För två år sedan, då mitt "nya", sundare, liv började, hade jag som mål att kunna ge mig ut i spåren och springa en halvmil och må som en prins efteråt. Det var allt. Inga tankar på tävlingar, på halvmaror, på helmaror.

Springa en halvmil och må bra kan jag nu. Dock tycker jag att en halvmil är en på tok för kort sträcka... då har man ju knappt hunnit bli varm.... ;-)

Målen flyttas hela tiden fram i takt med att man blir mer tränad och man blir som du skriver lite fartblind. Speciellt då man diskuterar med likasinnade och då gärna med personer som befinner sig i ett par divisioner högre än en själv. Det är säkert en helt naturlig utveckling eftersom det ligger i människans natur att sträva framåt och hela tiden försöka förbättra sig och hitta nya utmaningar/nya lösningar.

I varje fall är jag sådan att jag hela tiden vill ha lite utmaningar för att jag skall tycka att det är intressant.

Det var samma sak då jag började spela golf. Ett ständigt närvarande fokus på sving, stans, bollträff etc och ständig jakt på förbättring och handicapreducering.

Det förändrades dock då jag blev pappa för första gången. Då skiftade fokus en hel del och jag började inse att en slicad drive eller en missad putt inte var hela världen. Det fanns faktiskt annat i livet som var viktigare.

Att hitta balans i sitt liv är riktigt svårt, men förmodligen det viktigaste av allt. Man får försöka göra som cykelmygga skriver, ha en start- och stoppknapp vad gäller träning.

Tack för ett tänkvärt och bra skrivet inlägg!

Benet sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
askan sa...

Tack själv benet för ett tänkvärt inlägg, vi verkar ha liknande situation som du skriver. Det är just det här med att man gör allt man kan för att träningen inte ska inverka på övriga familjen och så tror man naivt att man inte påverkar övriga familjen. Man sticker ut och springer när frun ändå kollar på ett teveprogram man inte själv vill se och det tycker man är smart. Isjälva verket ger det förmodligen känslan av att man sticker så fort tillfället ges... Då undrar alltid ens fru om man hellre vill ut och springa än att vara med familjen. Nej det är en svår balans som jag misslyckats fullständigt med.

Det är ju helt klart som du skriver, att man tar sig an allt svårare utmaningar och att gränserna flyttas fram. Fem kilometer löpning är lagom för en nybörjare, nu är det lagom efter ett långt cykelpass. Man får passa sig där. Samtidigt vill man ju ha drivkraften. Så det handlar mycket om det Katarina (cykelmygga) skriver; att slå av träningen efter passet är slut. Att inte gå och planera nästa pass, att inte gräma sig över missade pass, osv.

tillbakatillutmattning sa...

Riktigt intressant att höra era tankar. Även jag känner igen mig precis i era beskrivningar. Jag har också pusslat med omöjliga tider och väckarklocka på 05.00 för att klara träning i kombination med två barn och fru (och senaste åren också en blogg...).
Ett problem är ju att ju mer man tränar desto större del blir motionen av ens identitet. Inte bara resultaten och målen och vägen dit blir viktiga. En stor del av ens jag och självbild är ju förknippat med motionen. Man får kompisar och vill hänga på till tävlingar och träningar.
När jag fick min första skada var detta en rätt smärtsam upptäckt. Att man var så beroende av träningen, inte bara rent fysiskt.
Det är nog bara att kompromissa och försöka sätta in det hela i ett långsiktigt perspektiv. Snart är barnen större och det blir lättare igen att hitta tiden till både träning och umgänge utan att jaga sig blå.

Hursomhelst mycket intressant att höra er andra träningsintresserade med familjer.

Förresten, en SM-medalj i H50 kanske?

askan sa...

tillbakatillutmattning:
Helt klart blir det en viktig del av ens självbild. Och alla de här bloggarna och träningssajterna (funbeat, puls, jogg, piggelino m fl) gör det ännu lättare att nörda in på sin träning för man träffar likasinnade plus att man kan syssla med sin hobby även hemma i tevesoffan. Det finns massor med positiva grejer med detta, men jag tror också det finns en del negativa. För det är ju helt klart så att träningen tar upp större del av ens liv nu på 2000-talet när man inte bara springer, stretchar och duschar, utan sen sätter sig framför datorn och skriver ner sina upplevelser och sen läser igenom 15 polares träningsdagar.

Appropå medalj i H50: jsg sätter hellre pers på maran när jag är 50 än 35 :)

Cykelmygga sa...

Jag skulle behöva nån som tänkte åt mig:) Man kankse skulle ha en coach som skrev pass vecka för vecka. Då behöver man bara sticka ut och "göra jobbet", skicka in filen och sen få ett nytt upplägg efter hur formen pekar. Lite fånigt kanske när man inte är på elitnivå, men jag tror definitivt tidsbesparande!

askan sa...

Läste om en småbarnspappa som tränade till Vasaloppet tror jag det var. Han sa att han hade inte tid att köra träningspass i onödan, utan hade därför coach. I hans coach-paket ingick även fystester. Finns ju internetcoacher.