Ultrapremiären bokad

De sista veckorna har jag lockats av trail-trenden. Det är ute i terrängen man ska vara, inte på platta cykelbanor eller i stadparker. Jag vill springa i backar och på stigar, bli lerig och få grenar i ansiktet. Förra helgens vandring i Västergötland ökade suget nära max och jag började åter igen tråna efter Markusloppet, ett 50 km långt lopp på Skåneleden som går om tre veckor.

Mina anledningar att inte ställa upp var först rent rationella; jag borde inte sabba min rehab utan ta det lugnt och stilla. Men den typen av argument biter inte längre. Nej nu har det mer varit fegisen i mig. Loppet är långt och det ryktas om backar och jag har faktiskt bara haft ett (1!) enda långpass sen oktober förra året, förutom Kalmar triathlon men där lullar man ju mest runt. Det som fick mig att ändra mig var en gammal podradiointervju med coola ultralöparen Catra Corbett som bl a hunnit med åtta 100 miles-lopp i år. Vafan, om hon klarar det så klarar jag Markusloppet. Visserligen löptränar hon 15-20 mil i veckan, vilket jag kan få ihop en bra cykelvecka, men det är ändå så grymt inspirerande att det finns människor som klarar av den typen av utmaningar. Och de flyttar ens gränser. När man lyssnar på någon som beskriver 100 miles-lopp som vilka lopp som helst, då tappar man snart respekten för långa distanser och att jag ens var lite rädd för 50 km känns då helt plötsligt alldeles futtigt. Så tack Catra, jag har nu anmält mig till min första ultra! Och för första gången i mitt liv så har jag inget tidsmål, jag vill bara ha kul!