Kalmar trithlon (long version)

Kalmar triathlon 11.41.32

Klockan ringde 05.40 efter en god natts sömn. Drog i mig fil med russin och havrefras, ett glas apelsinjuice, en kopp kaffe och en Risifrutti. Blandade min sportdryck och stack sedan bort till tävlingsområdet.

Direkt när jag kom dit kände jag att detta inte var vilket lördag som helst, stämningen var helt magisk. Jag snackade lite med klubbkompisarna som hade höga förväntningar. Jag hade gott om tid och hann snacka lite med folk jag känner innan jag tog en sista klunk vatten och stack ner till simstarten. Drog åt våtdräkten och stack ut och provsimmade lite. Den satt perfekt, men så hade jag också slösat en hel burk vaselin över kroppen :) Tyvärr funkade inte mina googles lika bra, utan de immade igen, men det blev aldrig nåt större problem under simningen. Jag stod ganska långt fram vid starten, hade kanske 50-100 man framför mig och 500 i ryggen. Såg att Stina stod precis bakom och skulle önska lycka till, men då gick starten.

Simningen 1.12.40
Det blev ett skönt slagsmål första 200 metrarna, men jag valde den mjuka linjen och simmade jämte största kalabaliken. När jag väl kom ut halvvägs till första bojen minns jag att jag tänkte att nästa varv ska jag simma med ”the pack” så man slipper ta vågorna själv, men nu kändes det skönt att slippa stångas. Hela första varvet gick kanon, träffade bojerna hyfsat och kunde simma utan att behöva ta i speciellt mycket.

Det är ändå lite nervöst att gå upp för varvning för man har ingen aning om tiden, men jag blev positivt överraskad, 34 minuter. Fattar inte hur jag som är så dålig på att simma inomhus kan simma hyffsat ute. Våtdräkten är min Stålmannen-mantel :) Peppad av den fina tiden så drog jag på extra på andra varvet, men tyvärr navigerade jag uselt. Kom helt fel flera gånger och på fel sida om en kanot. Ofta simmade jag rakt in i andra för jag låg på tvärsen och jag hade svårt att hitta bojerna. Sista 2-300 metrarna kände jag att det började bli lite sämre tryck i armarna också, men det var aldrig någon fara. Jag sprang upp ur vattnet på 1.12.40 enligt min egen klocka, drog i mig två glas vatten och joggade lugnt upp till växlingsplatsen.


Cyklingen 5.54.39
Nu hade jag bara en sak i huvudet: få ner pulsen. Tog en långsam växling på över 3 minuter och cyklade sedan lugnt ut. Efter bara 500 meter så var det nåt asshole framför som slängde av en massa tejp som for rakt in i mina bromsar. Det var bara att stanna och pilla loss det. När jag började cykla sen så börja nåt klonka och jag trodde växlen hade pajjat. Efter ett nytt stopp och undersökning visade det sig bara vara pumpen som hamnat snett och slog mot pedalen. Inget långt stopp, drygt en minut, men ändå lite irriterande.

Hursomhelst, positiva känslor, njuta av den bra simningen, fokus på puls och energiplanen. Jag bromsade egentligen hela först varvet och jag lyckades med planen att hålla runt 145 i puls. Trots det gick det varvet snabbast, men det var nog för att förhållandena var som bäst då, plus att jag orkade ligga i tempobågen nästan hela varvet. Magen krånglade lite, men det visade sig bara vara kissnödighet så det var ju lätt avhjälpt. Totalt kissade jag hela FEM gånger under cyklingen, vilket tyder på att jag tog in för mycket vätska.

Det är lite roligt när man simmar snabbare än sin totala triathlonförmåga, för man blir omcyklad av sjukt många på feta tempohojar. Normalt är det inte kul att bli omkörd, men i det här fallet sätter jag varje tempocykel på mitt kick-ass-simmar-konto. Efter ett tag slutar dock tempohojarna komma och istället kommer dyra linjehojar och helt plötsligt är det strumpor i skorna. Det är cyklisterna, de som inte kan simma men som cyklar såinåttahelvete istället. De tar jag på löpningen tänkte jag…

Nackdelen med att bli omcyklad av så många är att vid varje omkörning är det mitt ansvar att falla bak. Enligt reglerna måste jag hålla minst tio meter till framförvarande cykel. Därför är det svårt att hitta nån rytm när kanske 100 cyklar passerar på första timmen.

Sen flöt det på, första varvet gick på 1.54 och var snabbare än planen, andra gick lite långsammare men kändes fint, energiplanen med gel och sportdryck funkade bra. Några kilometer ut på andra varvet blåste Stina om mig och jag kunde räkna ut att hon cyklade riktigt fort.

Så kom första riktiga dippen, efter 12 mils cykling och jag hade just vänt ut igen för sista rundan och Sara hade just passerat mig. Det var motvind, jag mådde illa och magen strulade. Den rundan handlade bara om damage control så jag så snabbt som möjligt skulle kunna komma tillbaka till min mat- och vätskeplan. Jag skippade sportdrycken och åt en bulle, slog av på tempot och sen helt plötsligt hade jag grymt tryck i benen igen. Cyklingen ut tog hela 1.05, medan vägen tillbaka gick på 57 trots att jag tog det lugnt och stretchade hela sista milen. Så det svänger fort…

Kroppen kändes fin på cyklingen förutom nacken som krampade en del på slutet. Jag hade ändrat cykelinställning dagen innan för att slippa använda hamstrings så mycket och det funkade kanon. Nackdelarna var ett sämre rundtramp och ovan cykelposition, men jag får ändå vara nöjd.

Löpningen 4.27.41
Efter ytterligare en långsam växling sprang jag ut på ok ben, men med grymt ont i ryggen. Det tog nästan halva loppet innan det släppte och jag var lite orolig ett tag. Vid 2 km konstaterade jag att jag höll 5.10-tempo och jag slog av för att försöka hitta planerat 6.00-tempo. Det funkade rätt bra, men vid ca 12-14 m kom en stor svacka och jag mådde riktigt skit. Det enda jag kunde tänka var ”aldrig gå, fortsätt spring, det kommer vända uppåt igen”. Jag skippade också nån vätskestation för att få bort illamåendet och sen tryckte jag i mig gel med koffein. Efter 20-30 min var jag back in business och varken energi eller humör var nåt problem längre. Vid varje varv stod mina föräldrar och lagkompisar och oändligt antal kända och okända människor och hejade. Väsby-Niclas var en av dem som hejade bäst, tack för det! Helt underbart!

Min vadskada gjorde sig tyvärr påmind redan från början och vid 20 km krampade det så fort jag tog ett löpsteg. Därför fick jag lunka resten i ett ganska mediokert tempo och jag fick springa med tårna uppåt så att vaderna hela tiden hölls sträckta. Det var ett ganska oskönt sätt att springa på, men det långsamma tempot gjorde att jag mådde toppen i övrigt och kunde verkligen njuta av tävlingen. Jag kunde också enkelt pumpa i mig gel och cola utan att må illa.

Det är roligt med vändbana för man ser alla sina kompisar. Stina och Larsson var på väg mot kanontider, det kunde jag tidigt konstatera. Jag kunde också se att Karin och sen också Kalle båda hade krafter kvar att klara sig i mål. Sara såg också ut att hålla sig löpande så att komma ikapp henne var bara att glömma. Jag kunde också se att min klubbkompis Nicklas skulle klara sitt gamla pers.

Sista 7 km från vändpunkten var underbara, jag njöt av varje steg och när målrakan kom började jag rysa. Magin från morgonen fanns där igen och jag började lite när jag kom över mållinjen. Morsan hängde på mig en blomma och sen gick jag direkt och började hinka Vitargo.

Jag är så glad att jag inte pushade mig mer så jag kunde njuta av min första målgång. Hela Järnmannen är ju en lång hushållning med kroppens resurser. Energi, vätska, salt, humör, mage, psyke, muskler – allt kräver ständig fokus och börjar nåt strula måste man ta tag i det direkt, annars hamnar man efter med energin eller nåt annat viktigt. Det känns som man ska bromsa lagom för att orka hela vägen och jag hade god marginal. Den marginalen kan man sen låta krympa med erfarenheter.

Jag fick i mig ordentligt med energi.
Cykling:
2.2 liter egen sportdryck – 570 kcal
7 geler – 700 kcal (tappade tyvärr en… annars hade jag tryckt i mig en till)
1 Gainomax 240 kcal
3 bananer
Halv bulle

Löpning
0.5 liter egen sportdryck 130 cal
6 Squeezy geler – 390 kcal (tror jag)
3 andra geler 300 kcal
Ca 1 liter cola 400 kcal

Att ta sig i mål var så klart det roligaste på hela helgen, men hela helgen var underbar. Det var jättekul att träffa forumkompisar och andra triathlonkompisar. En del har jag aldrig träffat förut som Kalle, Karin och Sara, men de var precis så trevliga som jag trott. På kvällen efter loppet gick jag ut med mina föräldrar och åt, sen stack jag bort till en restaurang där Heleneholm höll till. Det var jättekul att träffa de andra. Gladast var nog Tessan som plockade hem guldet på ett helt fenomenalt sätt.

Sen finns det massor av fina minne från löpningen. Sprang och snackade med en skön lirare från Luleå och sen en SCTare som också gjorde IM-debut. Och varje gång man mötte en klubbkompis eller annan kompis var det peppning peppning, alla hjälps åt. Och sen världens bästa langning av HTT-kompisarna, både på cyklingen och på löpningen.

Överhuvudtaget var det en underbar helg!