Markusloppet och den bästa löpardagen

Solen lyste i kapp med de fallna höstlöven när Skåne visade upp sina allra vackraste sidor i lördags. Äntligen dags för Markusloppet och ultrapremiären. Det var ingen picknick, men kul var det, hell yes! Så kul att jag sprang en mil extra.

Det började så där halvbra på morgonen. Sonen som varit familjens väckarklocka sista 16 månaderna valde att sova över och det blev lite småstressigt. Jag upptäckte också att jag inte hade nån sportdryck utan fick köpa cola på vägen. Framme vid starten bytte jag snabbt om inne på Skryllegården och hann precis ut till arrangörernas genomgång av banan, 50 km längs Skåneleden. Efter att ha lyckats lokalisera Maria och Hans från funbeat och snackat lite skit med dem så brann startskottet av.

Folk rusade i väg som de vore jagade av bålgetingar. Full fart. Själv la jag mig i nåt som kändes som 6 min/km-fart och det kändes perfekt. Efter några kilometer på Skrylles milspår så svängde Skåneleden av och ut på en massa spänger och jag började undra om inte mina skor, Asics gel fountation aka asfalts-tråkmåns-platå-skor med passform som gummistövlar, skulle orsaka nån allvarligare fotledsfraktur för det var rätt halt på sina håll. Men det gick bra. Här nånstans träffade jag på Thomas som verkade springa i lagom fart och vi hade sen följe hela loppet. Efter nån kilometer till inne i skogen kom vi ut på en äng och sprang upp på en ås. Här kom vårt första misstag och vi irrade runt några minuter och letade orange markeringar. Faktiskt hade vi ingen aning om var vi var, men så såg vi Maria komma springande längst uppe på åsen och vi lyckades hitta tillbaka till banan. Löpningen gick sen genom Torna Hällestad och upp och ner för lite branter. Solen lyste och det var helt magnifik löpning. Ibland var det lite svårt att hitta rätt, men lite småmissar får man räkna med, det ingår på nåt sätt.

Vid en av dessa småmissar stötte vi på en dansk kille som tydligen sprungit ordentligt fel. Efter ett tag dök även Maria upp och vi letade tillsammans. När vi åter var på rätt spår så satte den frustrerade dansken full fart och vi hängde på. Snart fick jag lektion 1: lita aldrig på nån annan, kontrollera hela tiden banan själv. Vid 8.8 km finns en trevägskorsning för Skåneleden. Vi hakade på dansken som svängde höger och allt verkade stämma enligt beskrivningen. Vi höll en riktigt hög fart och löpningen kändes lätt. Efter 20 minuter började ana oråd, tyckte nåt kändes fel. Ändå fortsatte vi tio minuter till innan jag fattade att vi var fel ute. Jag ringde tävlingsledaren Markus och vi kunde konstatera att vi sprungit ungefär 5 km fel från skylten. Dansken försvann rakt fram, på väg mot Skrylle och starten. Well, det var inte mer att göra än att vända och att direkt omprogrammera hjärnan: nu var det ett sex-milslopp istället, inget annat. Inte ens fundera på att vi skulle ha sprungit en mil i onödan.

Efter att ha kommit tillbaka på banan så började det kännas i kroppen. Höftböjarna gjorde lite ont, hamstrings gnällde och det kändes lite i ryggen. En ibuprofen satt som en keps och de värsta krämporna försvann. Och det var nog bra det, för nu började den riktigt kuperade delen över Rommeleåsen. Här mötte vi också ledarskaran som redan varit och vänt och var tillbaka mot en tid strax över fyra timmar. Skönt att se att även de gick i de brutala uppförs- och nerförsbackarna på åsen.

När vi sprungit tre timmar började jag känna yrsel och lite illamående. Jag hade ju bara druckit en liter vätska och den började ta slut, eftersom jag planerat för 23 km till den enda vätskestationen, inte 33. Jag fick några klunkar Vitargo ur Thomas camelbak och efter några minuter var jag på banan igen. Det är viktigt att komma ihåg vid längre uthållighetslopp att det inte bara blir värre och värre, utan att toppar och dalar kommer om varandra.

Banan gick längs ett vackert och varierat landskap; bokskog, granskog, ängar, stigar, åsar med vackra vyer och till och med lite asfalt. Det blev aldrig tråkigt utan var hela tiden underbar löpning, till och med 2-km-snutten på asfalt.

Efter tre timmar och fyrtio minuter kom vi till vätskestationen där det var uppdukat med godis, cola och KLADDKAKA!!! Jag drog i mig minst fyra bitar av den, ljuvligt, men inte klockrent för löpningen sen :) Efter vätskan var det nån kilomter eller två till vändpunkten och sne var det bara att räkna ner. Vi vände vid exakt 4 timmar och om vi klarade hemvägen på 3 timmar skulle vi fixa maxgränsen. Det skulle också innebära bonusen att jag skulle kunna få ut mina kläder ut Skryllegården, som stänger klockan 17. Så nu var det full rulle hem, men det gick inte alls lika lätt längre. Vi bestämde oss tidigt för att gå i alla backar och springa på platten och utför. Lårmusklerna hade fått ordentligt med stryk av alla nerförsbackar och krampade ikapp med ena vaden, dock var det hela tiden under kontroll.

När vi närmade oss trevägskorsningen där vi sprungit fel så var det 55 minuter kvar till maxtiden och 8.8 km. Det kunde gå! Om vi inte sprungit samma fel håll igen. Hur dum får man vara? Den här gången märkte vi det snabbare och det blev bara nån dryg km fel, men så himla klantigt. Sista 7-8 km gick väldigt sakta och det fanns inte mycket krut kvar i benen. Vi kom absolut sist, de andra hade haft prisutdelning och åkt hem, men att passera mållinjen vid 7h25 min till applåderna av de två entusiastiska arrangörerna Markus och Pär var en helt underbar avslutning på en helt sagolik löpardag.

Hur gick det med mina grejer då? Jo, jag hann ikapp receptionisten, övertalade henne att gå tillbaka och låsa upp så jag kunde plocka ut mina prylar. Det blev ingen bastu, men sex grymt härliga mil istället.

Faktaruta
Kläder: Craft underställströja, T-shirt, långa tights, Craft löparkalsonger med vindfront, Brooks löparstrumpor, Asics Gel Foundation, gaiters. Nu var det fint väder, men hade det blivit sämre hade jag nog frusit, kan vara bra att ta med en vindväst eller liknande.

Energi och vätska: Startade med 4*30 cl flaskor. Tre flaskor med cola och en med vatten. Fyllde på 3 flaskor cola vid vändningen och en flaska vatten. Drog en 300 kcal gel och 3 stycken 65 kcal-geler. Sen ca 50 cl cola vid vätskestationen plus 2 dl Vitargo av Thomas. Plus kladdkaka.

Erfarenheter: Vätskebälte kan vara lite skvimpigt, men det gick rätt bra. Skulle haft en flaska till med vatten, det är bra med valmöjligheter när man mår illa.
Det hade varit bra med terrängskor.
Lita aldrig på andra, de kan vara trötta, stressade eller annat. Orientera själv även om du springer i grupp.

Slutkläm: Underbart lopp, prova det alla som har möjlighet.