Under mina längre triathlon i sommar har jag haft problem med vätskeintaget. Jag har inte druckit för lite, utan snarare för mycket. Under Sövde halv-IM sprang jag runt som en svullen vattenballong och i Kalmar kissade jag minst fem gånger. Jag lyckades också komma ur min största svacka genom att stanna upp drickandet lite.
Jag har försökt läsa på lite om ämnet och fram tills nu har jag bara kunnat läsa de två sanningarna:
-Förlorar du mer än 2% av kroppsvikten så sjunker din presttionsförmåga avsevärt
-Dricker du när du är törstig har du väntat för länge, då är det för sent.
Men så läser jag Joe Friels blogg om just detta ämne där han själv just omvärderat dessa sanningar. Det nya som gäller är "Drick när du är törstig."
Anledningen är att det viktigaste är att undvika hyponatremi, låg natriumhalt, och det beror inte på att man svettas ut natrium, utan för att man häller i sig en massa vätska som späder ut kroppens elektrolyter. Det som försvinner med svettet är en relativt liten del och skulle man inte dricka alls så ökar egentligen saltkoncentrationen i kroppen ju mer man svettas. Sportdrycker med elektrolyter har alldeles för låg nivå för att man ska kunna bälga i sig dem ohämmat, som jag gjorde på cykeln i Kalmar. När salthalten i kroppen blir för hög skickas törstsignaler och först då ska det alltså vara dags att dricka.
Så, om jag frisknar till så jag kan vara med på Markusloppet om två veckor, vilket jag verkligen hoppas, så kommer jag prova det här med att dricka endast när jag är törstig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
mkt intressant inlägg.
har dock inga kloka svar, men kanske några kloka erfarenheter.
innan jag började boxas drack jag ohämmat, tänkte ofta "det är bäst jag dricker på för annars kommer jag få vätskebrist och då är jag såld". resultatet blev just det du beskriver: övervätskad.
så kom boxningen in i bilden. mkt svett blev det. och en coach som reglerade drickat (går inte dricka själv med handskar på).
och nu infördes hårda ransoneringar!
de få slurkar jag fick kändes i början som en föga tröst mot den öken som jag upplevde. men coach upprepade alltid: inte för mkt vatten i magen när du är i ringen, det får du inte vänja dig vid.
och så en dag hade jag tydligen vant mig. dricker gör jag, men myyycket mindre, och bättre mår jag.
vid löpning tar jag aldrig med vätska om det är en mil eller kortare. då dricker jag före och efter.
vid lugn löpning upp till två mil dricker jag typ 2-4 dl utspritt under löpningen.
vid längre eller hårdare löpning dricker jag mera, men alltid i små små slurkar. dricker lite då och då men främst när jag känner törst, och jag bälgar aldrig i mig.
viktigare tror jag är att ha en bra vätske- och saltbalans FÖRE träningen/tävlingen. känner stor skillnad om jag druckit för lite under dagen, det är värre än att dricka lite under tiden...
som sagt, inga sanningar här inte, men detta funkar iaf för mig.
Intressanta erfarenheter. Jag har själv lätt för att övervätska på cykeln, men när jag springer dricker jag nog för lite, iaf på träning (har nästan aldrig vätska med mig). Får väl snöra på mig mina avlagda Twins 14 oz när jag ska ut och cykla :)
Det som var nytt för mig var att saltkoncentrationen stiger i kroppen ju mer man svettas (om ingen vätska eller annat tillförs). OCh jag har alltid trott att det är lugnt med salthalten så länge jag tillför sportdryck med hyfsad salthalt eller kanske salttabletter, men tar man in för mycket vatten så är det omöjligt att hålla balansen.
Det verkar också som det är vanligare att drabbas av natriumbrist än vätskebrist vid t ex Ironman. Friel hänvisar till en undersökning där upp till 30% av deltagarna drabbades.
Frågan är om man vågar lita på kroppens signaler? Känner man verkligen när man är törstig när man är taggad, skittrött eller adrenalinstinn?
jo, det tror jag. jag känner åtminstone alltid att jag är törstig. inbillar jag mig.
och visst är det som du säger med saltet. jag blev urlakad när jag paddlade i somras, trots att jag åt mängder av salt. det var vattnet som var boven, och det var jättesvårt att förstå vad som var fel. drack hur mkt som helst och kändes som jag hade vätskebrist, men problemet var att vattnet bara gick rakt igenom... en obehaglig upplevelse.
isostar i stora mängder blev räddningen.
Man får kanske börja med att öva sig att lyssna på kroppens signaler och lära sig att våga lita på dem. Som det är nu så har jag ett grymt vätske- och speciellt energibehov på cykeln. Jag tar nästan aldrig energi under löpträning men på cykeln känner jag ett sug innan jag ens kommit ur stan. Sitter mycket i huvudet tror jag.
Minns att jag läste om en OS-mara som gick för hur många år sedan som helst. Då sa svensken, vem det nu var, att han tog ett glas vatten vid 35 km och fick håll för han brukade aldrig dricka. Så nog går detatt idrotta med lite mindre vatten.
är nog helt sant! fast på cykel kan man passa på att dricka och äta tycker jag. mkt lättare än när man springer, tycker jag :-)
en Ironman-cykling ska ju vara en "flera timmar lång måltid" :)
Intressant Anders. Jag har gått mot strömmen här flera år och vägrat hinka i mig vätska "för säkerhetsskull" eftersom det gör mig SVAG!! Och neruromuskulärt så är det ju korrekt har det visat sig. Inte ens under halv IM har jag druckit nämnvärt utan jag har klarat mig på ca 1 liter Vitargo.
Jag tror detta är individuellt också och jag skulle vilja koppla det till något så ovetenskapligt som Ayurveda. Vi brinner olika mycket. Eftersom jag är en vata-konstruktion så svettas jag minimalt vid tävling utomhus under svenska normalförhållanden. Är det blåsigt och svalt i luften skulle jag vilja påstå att min vätskeförlust är minimal.
Ja, man känner när man är törstig när man tävlar. Om man vågar lita på kroppen. Men det är också något man måste träna in om man har tränat efter devisen "dricka en gång i kvarten"
Du vet ju själv hur sugen man är på SALT under en lång tävling:) Följ suget:)
Det finns så många normer och allt för mycket "vetande". Följ instinkten, VÅGA följa instinkten!
Come on shrimp:)
Skicka en kommentar