måndag 16 juli 2012

Full moon race 2012

Förra helgen gick Full moon race av stapeln. Man springer 50 miles längs Skåneleden och kusten från Haväng till Ystad. Det är en av mina favoritsträckor genom en av de absolut vackraste delarna av Sverige. Man springer på stränder och genom fiskebyar, uppför Stenshuvud och Ale stenar och inne i sandskogen efter Sandhammarens fyr. Eftersom loppet gårpå natten har man pannlampa eller, om man har tur med vädret, så springer man i fullmånens sken. Jag och Leffe sprang det här loppet för två år sedan och eftersom han tvingades kasta in handduken efter fem mil så hade han något slags revansch att utkräva.


Det hela började mycket bra. Jag och Leif mötte Niels i Ystad för en pizza och ett stort glas mjölk. Man känner sig tyvärr inte som Fantomen när man beställer in mjölk en lördagkväll, trots tajtsen.
Niels och Leffe

Sen tog vi en taxi till starten i Haväng. I år var det gott om folk anmälda och hela 21 pers som kom till start, nytt rekord. Efter lite minglande och instruktioner från de löpande arrangörerna Bröderna Hansson gick starten. Jag kände direkt att detta blir ingen promenadseger (eller kanske snarare att detta kommer nog få bli promenadseger snarare än löpseger). Kände att jag fick hög puls och det var tunga steg. Redan efter några kilometer var jag rätt trött. Jag hade dessutom gjort en missbedömning med vädret och tagit på mig långa tights, vilket var alldeles för varmt. Jag svettades som en gris.

Före-loppet-mingel!

Zingo
Leif och jag är laddade!

Stenshuvud nåddes i skymningsljus och vi stannade en kort stund på toppen för att njuta av utsikten och kanske också för att låta oss skrämmas av hur långt vi hade kvar framför oss. Några km efter Stenshuvud kom sedan den lilla byn Vik och loppets höjdpunkt. Rätt var det är stiger man in i en rödvinsdimma som täcker hela vägen. Inne i den sitter ett femtiotal personer och festar, mitt i vägen och vi blir tvungna att kryssa genom festdeltagarna som skriker, applåderar och busvisslar. En kille börjar jaga oss med en bag-in-box. Det är ett satans liv och för en minut kände vi oss som Tour-de-France-cyklister. Denna energikick kunde man leva länge på!

So far, so good. Men sen började saker och ting strula, speciellt min mage. Det händer ibland att magen inte riktigt är med på noterna när man ska springa och ändå lyckas äta saker, men jag har aldrig varit med om så här stora problem. Det började efter en dryg mil och höll sedan på hela vägen. Ont magen och det blir svårt att springa ordentligt, svårt att få i sig energi och man får ta en massa besök i busken hela vägen. Jag minns speciellt ett sånt besök när Leffe frågade mig "hur är läget?". Jag tänkte först att läget var jävligt miserabelt. Sitter en lördagnatt, blöt och ont i magen och skiter på ett vetefält. Insekter över hela kroppen, fem mil kvar och min enda lycka är att jag tog med rikligt med toapapper. Läget var så jävla miserablet att jag började skratta och tänkte istället att fan detta är inte så dumt ändå.
Porslinstoa på campingen utanför Simrishamn!

Vi sprang hela loppet på GPS. Det var extremt dimmigt och helt omöjligt att se vissa av Skåneledens orange markeringar. Pannlampans ljus dog ut på några meter. Jag är grymt impad av de som aldrig sprungit loppet förut men ändå lyckades hitta hela vägen. Då och då dök det dock upp löpare från kanterna som hade sprungit fel.

Färden fortsatte mot Sandhammarens fyr där den enda kontrollen finns. Där stod en bil och väntar med en massa godsaker, men framförallt med Coca Cola som ju är fantastiskt gott när man springer. Speciellt för mig som slutat med läsk och bara dricker det som sportdryck. Eftersom jag var energilåg så tryckte jag i mig flera glas cola och redbull plus en massa annat.

Nu var det bara tre mil kvar och den sista sträckan innehåller flera partier som är omöjliga att springa om man var i det skick vi var. På nåt sätt var det en tröst, att jag visste att vi skulle få gå rätt mycket.

Vi köttade på, genom skogen, över fälten, ner på klapperstensstranden, förbi Ale stenar och rätt var det var tog det stopp. Ett tjugotal biffiga kor hade ställt sig precis där vi skulle springa. Kor är snälla, men fan de kan väl också få en knäpp och attackera? Eller vill de skydda sin kalv? Vi provade olika taktiker och till sist tog vi oss förbi mördarkorna.
Ale stenar en dimmig morgon

Efter en lång tråkig platt asfaltsstäcka var vi äntligen i mål strax över 12 timmar. Så jävla skönt. Speciellt skönt att ta av de dyngsura skorna och får torka fötterna lite. Vi la oss i gräset och somnade snabbt i solen. Det var inte roligt hela vägen den här gången, men det behöver inte alltid vara roligt för att det ska vara kul.



 12 timmars blöta fötter




6 kommentarer:

Mikael Forsström sa...

Bra kämpat med dimman och magen! Jag inser att jag haft tur som fått springa ett FMR i fullmånens sken.

Olof Hagander sa...

"det behöver inte alltid vara roligt för att det ska vara kul." Jag lånar dina bevingade ord och instämmer. Bra kämpat.

Camilla sa...

Underbart! Jag är faktiskt lite avis på den dimmiga utmaningen. Kul läsning.

askan sa...

Micke, tack! Vi såg faktiskt månen vid ett tillfälle, men sen försvann den in i dimman. Sandhammarens fyr var inte ens synlig förrän nån kilometer ifrån.

Olof, det var länge sen! På nåt sätt blir ju det mesta kul ändå på nåt sätt :)

Camilla, tänkte på er som sprang 100 miles här och hade 13 mil bakom er vid Sandhammaren. Ni måste sprungit i nån sorts dimma då också :)

Snorkkis sa...

Full moon race vill jag också springa en dag. Men då ska det vara vackert väder och inga insekter... Jag har ju missat att du börjat blogga igen - vad kul att jag hittade dig nu. Bra jobbat!

askan sa...

Snorkkis, KLART du ska springa Full moon, det är ett sagolikt lopp oavsett väder. Och oavsett mage :)