Vätternrundan 2012

Taggad inför start!

Äntligen dags för min första Vätternrunda och också mitt första cykellopp. Målet med loppet var egentligen att bli sporrad att cykla mer i vardagen, speciellt mellan Malmö och Lund när jag ska till och från jobbet. Jag vet av erfarenhet att långa lopp blir lite lättare om man har ett realistiskt tidmål, så man startar i rätt fart, men i det här fallet hade jag verkligen ingen aning, så jag siktade på 10 timmar för det kändes som en lite magisk gräns.

Jag åkte upp tillsammans med kollegor och det stora samtalsämnet före loppet var klädvalet; skoskydd på eller av? Jacka? Väst? Det skulle ju börja regna nån gång strax efter start och teorierna var olika. Det var extra lurigt eftersom det var en härlig solig sommarkväll och det kändes omöjligt att det skulle börja regna några timmar senare. Till slut valde jag kortärmat med lösärmar och vindväst och det visade sig vara rätt lagom.

Starten gick 03:54 och jag hade letat upp ett gäng från Dalby som skulle sikta på under 10 timmar. Jag fick ett vitt snöre att sätta i hjälmen så vi lättare skulle känna igen varandra och så bar det i väg. Nästan direkt hakade vi på en snabb stor klunga som hela tiden växte. Kändes smått livsfarligt att ligga i den, folk halkade hit och dit och flaskor flög längs marken så jag försökte lägga mig längst ut till höger så jag iallafall skulle kunna köra av vägen om nåt hände.Det blev inte bättre av att det snart började ösregna. Men milen flöt på ganska snabbt iallafall. Nånstans i en lång nerförsbacke krashade sedan några och jag som låg sist kom långt efter klungan och fick maxcykla i 5-10 minuter för att komma ikapp. När jag sen kommit ikapp tappade jag kedjan i en uppförsbacke, fick stanna och sen började en ny ikappkörning. De tog ordentligt på krafterna. Överhuvudtaget gick den här stora klungan på kanske 100 personer väldigt ryckigt och det var slapp åkning blandat med hård cykling. Detta gjorde att mina ben var helt slut strax efter Jönköping och jag fick gå ner på damage control. Tjugo mil kvar kändes rätt deppigt i det läget när man ligger i knapp styrfart i väggrenen och ser andra svischa förbi. Men jag visste att fick jag bara vila lite så skulle det nog ordna upp sig. Efter ett tag orkade jag ta hjul på två tyska killar och lotsade mig fram till Fagerhult där jag gick i depå efter cirka 13-14 mil.

I depån började frysa rejält och jag var inte ensam. Ett stort lager på flera hundra cyklar stod bakom skylten för Cyklister som brutit. Jag hällde i mig två blåbärssoppa, en kaffe, åt två bullar och en banan. Fyllde sen på flaskorna med vatten och skakade ihop en Vitargo sportdryck. I depån träffade jag på en kille med vitt band och Dalby-tröja som undrade om vi skulle slå följe och försöka hitta en klunga. Gärna det, bara vi sticker nu innan jag fryser ihjäl var mitt svar. Sen öste vi på järnet och blev snabbt varma. Efter nån mil eller två hittade vi också fina disciplinerade klungor att haka på och helt plötsligt var det ju riktigt skoj att cykla i ösregnet.

Jag bestämde mig för att skippa alla depåer. Där fanns inget för mig att hämta, jag hade energi och dryck med mig och jag har erfarenheten från tidigare lopp att depåer oftast sabbar mer än de gör nytta om man har ett tidsmål.

Efter lite snabb körning i olika fina klungor tog det roliga tog slut när det var kanske tio mil kvar och det började komma backar igen. Då fick jag sota för att jag kört för hårt första delen av loppet och jag pallade inte hänga med klungorna. Resten av loppet körde jag mer eller mindre själv eller ihop med nån enstaka cyklist. Jag kände att jag hade god marginal till sub-10 så jag låg på en intensitet där jag inte riskerade nåt som t ex kramp eller energibrist. Med nån mil kvar insåg jag att jag hade mikroskopisk chans på under 9:40 så jag hakade på ett riktigt snabbt gäng och drog ut de sista av mina krafter. Nöjd och stolt kunde jag passera mållinjen på 9:39.

Loppet var både en positiv och negativ upplevelse. Det var trist att köra slut på mig så att jag inte hade kraft de sista 10 milen, men det är bara att lära sig av det, att ta det lugnare nästa gång. Det var också ett betydligt farligare lopp än jag väntat, många klungor innehåller en svans av livsfarliga cyklister som var all over the place. Men det finns en fantastisk känsla i att cykla långt och emellanåt få trycka på ordentligt så mjölkssyran sprutar, för att sen känna hur kroppen återhämtar sig. Förmodligen är det inte så man ska cykla, men kul är det...

Målet med Vätternrundan var som sagt att peppa mig att vardagscykla mer och jag kan helt klart konstatera att man kommer hyfsat långt med detta som grund. Blir det fler gånger fler gånger ska jag lägga till lite långpass och sen måste jag träna backkörning mer, där var jag sämre än de flesta. Men på det hela taget är jag mycket nöjd med min Vätterndebut!

Nöjd med medaljen runt halsen!