The Full Moon Race

Leffe och jag redo för start

Förra helgen gick The Full Moon Race 50 miles, från Haväng till Ystad. Loppet går längs kusten och Skåneleden och i mitt tycke kanske den vackraste delen av Sverige.

Efter Jättelångt bestämde Leif och jag att vi skulle springa loppet tillsammans. Så många timmar och på natten dessutom, då känns det skönt att veta att man kommer få sällskap. Träningen inför Fullmånen var inte det bästa, ett kvaddat knä har omöjligjort pass längre än 30 minuter och det var lite av en chansning att ställa upp. Ganska antiklimax om jag skulle få bryta efter 5 km.

Jag och Leffe sammanstrålade med Micke i Ystad för att ta en taxi ut till starten som var vid Skepparegården i Haväng. Jag hade klätt mig i shorts och T-shirt, men fick omdelebart byta om; det blåste snorkallt och regntunga moln började hopa sig. Inför starten sen hade de flesta byltat på sig allt vad de hade i klädväg och jag tror vi alla blev lite tagna på sängen efter de senaste veckornas tropikvärme.

Efter nån social timme med de andra så gick starten och det kändes omedelbart som vi blev tre klungor: ledartrion med Carl, stefan och Jan sedan Barbro, Zingo och Karin och så sist Micke, Leffe, Ross och jag. Förutom Ross som flöt lite hit och dit så var det också dessa konstellationer som höll ihop mestadels under loppet.

Micke fibblar med klockan före start

Efter nån mil platt löpning var vi äntligen framme vid Stenshuvud och det var dags för backar och pannlampor. Vi gick lugnt över berget och ner på andra sidan och sen ner till stranden. Här kom mitt första klantiga misstag. Stranden var helt översvämmad på sina ställen. Tror det var en kombination av högvatten och rejäla vågor som gjorde att vi var tvungna att hoppa från sten till sten. Jag stressade på lite och plask så satt foten några decimeter ner i vatten. Inte den start jag önskat, att få ett sånt här lopp i blöta skor. Det visade sig dock senare att med ett par extra smörja-in-foten-med-vaselin-pauser så funkar det bra att springa långt i blöta skor.

Nästa klantskalle kom några mil senare när både jag och Leffe föll samtidigt och jag satte hela handen, armen och benet i en stor koskit. När jag försökte tvätta handen ren i havet plurrade jag återigen, nu med båda fötterna.

Annars gick loppet fint. Kändes lite i knät ibland men det var under kontroll. Jag hade inte heller några problem med det mentala. Den första egentliga motgången kom väl när vi sprang på den ändlösa stranden mot loppets vätskekontroll vid Sandhammaren. Där väntade mat, godis, vatten och min drop-bag och vi anpassade löpningen efter detta. Därför var det en miss i beräkningen att stationen kom efter 52 km och inte 42 som vi på nåt sätt lyckats inbilla oss. Det var en jobbig strand, som aldrig tog slut, men vi sprang nog vår snabbaste mil där från Skillinge till Sandhammaren. Det var också här natten slog till och jag började känna mig sömnig. Just denna del av loppet var jag inrtesserad av, att se hur min kropp fungerade på natten. Och ja, den funkade riktigt bra. Var lite sömning i nån halvtimma men en redbull botade detta och sen kom natten aldrig tillbaka, så att säga.

Väl framme vid Sandhammaren var alla löpare samlade, utom tätduon som låg en timme före. Janne hade kastat in handduken och låg och huttrade i funktionär-hjälten Kristers bil. Regnet öste nu ner och det var riktigt kallt. Man fryser ju lite extra om natten också plus att 6h 44 minuters löpning lägger sina strån till stacken.

Vi tog en rätt lång paus här, 24 minuter. Jag bytte skor, strumpor, underställströja och t-shirt. Och så på med nytt vaselin igen. Ryggsäcken fylldes med vatten, jag svepte en redbull, en blåbärs Proviva, några tunnbrödrullar med smör och så en näve Ahlgrens bilar. I ryggsäcken med mig ut hade jag sedan en halvliters cola som jag lagt i min drop bag, som jag tänkte spara till sista milen. Leffe som slitit hårt sista milen klagade på ont i ryggen och hälsenorna men jag och Micke fick med honom ut. Efter 100 m stannade han och spydde och valde att kliva av och Micke och jag fortsatte utan honom. Trist men ska man bryta det här loppet är Sandhammaren nästan enda rimliga chansen, för annars får man liksom ta sig själv till Ystad igen.

Micke och jag sprang in i Sandskogen och efter 1 km var mina nya fräscha skor dyngsura av allt blött gräs. Vi joggade på rätt hyfsat ända till klapperstenstranden, sen kom en lång långsam period. Först klapperstenarna, sen backarna vid Ale stenar och sen backarna efter Ale stenar. Fram till hit hade mina knän funkat ok, men i backarna var det stopp. Jag fick halta ner på sidan och vi valde till slut att springa länst ner vid backarna så topparna skulle bli lägre. Ett stort misstag som gjorde att vi fick klättra över 7-8 taggtrådsstängel istället för att gå genom grindarna. Och det var inga dåliga stängsel, dubbla rader med el och taggtråd, fattar inte hur vi lyckades egentligen. På backarna tog 3 km över 45 minuter och det är ingen höjdare.

Pigg och fin efter ca 10 timmar

Fördelen var att vi var fräscha när vi kom ut på asfalten och mitt knä gjorde inte så ont på rakorna så vi kunde springa sista 14 km till målet i hyfsad fart. Vi insåg att håller vi under 7 min/ km kommer vi klara 12 h och det var inga problem. Sluttiden blev 11:44 och 82.5 km och det är jag nöjd med. Det blev ingen fullmåne utan regn och blåst och lite mer av ett äventyr än en njutning. Jag har sprungit stora delar av sträckan i dagsljus och det är nåt jag skulle rekommendera alla medtävlande att prova. Synd att Leffe bröt men han kommer igen. Dessutom har han ju redan klarat distansen förut. Nu ska bara mitt knä läka så är det träning inför Lidingö som gäller J