Seg comeback

Så har det äntligen hänt; förkylningen har lättast något och jag har hamnat i åtminstone delvis träningsbart skick. Så jag borde varit överlycklig igårkväll när jag skulle ge mig ut på en kortare löptur, men nope, det kändes motigt och skitsegt att ge mig ut. Klockan var visserligen halv tio på kvällen efter en dag i 110 knyck, det blåste skånska vindar, var kallt och duggregnade. Dessutom hade jag en nyäten Vegetable Special utan paprika i magen. Men det var inte de här omständigheterna som gjorde det segt, utan träningsuppehållet. Förra hösten var jag i mitt livs löpform och var kanonpeppad på att ge mig ut på ensamma kvällspass i en mörk Pildammspark. Regn och vind gav bara extra krydda och jävlaranamma. Men nu har den ofrivilliga vilan från träning gått över kullen där man inte längre blir mer och mer sugen ju längre tid som går, utan mer och mer bekväm i soffan. Och ju sämre formen blir, desto svårare är det att tycka löpningen är rolig. När jag väl kom ut till slut så var det inte speciellt kul, tyvärr. Det var ganska segt, lunkade runt och rapade vitlök, billig ost och mjöldeg. Så nu gäller det att bita ihop, löpkul är bland det bästa som finns, men det kommer fanimig inte gratis. Och sällan med en pizza i magen.