KMD Challenge Copenhagen

Så var min andra Ironman, KMD Challenge Copenhagen, genomförd! Det blev en ganska tuff resa den här gången och jag undrade flera gånger vad i helvete jag höll på med.

Loppet går på en väldigt fin bana. Simningen sker inne i en lagun utmed Amager strand i sydöstra Köpenhamn och det är inga vågor att tala om. Cyklingen går genom hela Köpenhamn på avspärrade gator, norrut mot Strandvägen där man fortsätter upp till Nivå innan man skär in landet. Efter att ha cyklat inåt i landet bär det söderut och sen drar man den rundan ett varv till innan man återvänder till Köpenhamn. Mycket vacker bana. Löpningen är sedan nåt i hästväg tycker jag. Den går på en fyravarvsbana från Slottet, genom Nyhavn, förbi Amalienborg och Lilla Sjöjungfrun ut mot Langeliniekajen. Stora delar är det packat med vrålande danskar och man känner sig som en världsmästare där man staplar fram.

Det började med tidig morgon, steg upp 03:50 efter bara 2-3 timmars sömn. Tryckte i mig en rejäl frukost förstärkt med lite Gainomax innan jag tog en taxi till Triangelns station. Cykeln och löpargrejerna var incheckade dagen före, men det blir ändå en del att släpa på. Lite nervös när högtalarna annonserar ut: ”Öresundståg mot Köpenhamn och Helsingör står still, det finns ingen prognos ”. Men det löste sig till slut och jag kunde via Metron ta mig ut till Amager strand där det rådde full aktivitet.

Cyklarna uppställda i T1

Påsar med cykelprylar ligger upplagda efter ens nummer. 

Än så länge ganska tunt med påsar, men det blev rätt många till slut.

Själva loppet:

Simningen

Det var wave-start som gällde och min grupp startade 7.35. Underbart när man står och väntar vid vattenbrynet och flera hundra våtdräktsklädda triathleter frustar och pustar och är ivriga på att få komma iväg på sin långa och hårda dag. När starten gick drog jag mig utanför fältet för att slippa värsta slagsmålet och även om jag fick längre runt första bojen var det skönt att direkt komma in andningen. Jag tog det sedan medvetet väldigt lugnt, eftersom jag misstänkte att min klena simträning skulle göra att jag inte orkade sista kilometern.

Efter första bojen blev det ett evigt slagsmål, tyckte det var stimmig simning jämfört med andra lopp jag varit med i. Fick en fet spark i ansiktet så min googles flög av lite och började ta in vatten, men det störde aldrig riktigt. Körde tvåtakt och följde fötter, tog det lugnt och betade av meter för meter utan att anstränga mig.

Efter vändningen började helt plötsligt navigera uselt och så var det resten av loppet. Kom alldeles för långt upp på stranden och slog hela tiden i handen i botten. Drog mig in i fältet igen, men hamnade snett direkt. Detta är nåt jag måste öva på.

Helt plötsligt är det bara några hundra meter kvar till mål och jag inser att jag inte alls kommer ta slut, utan tvärtom har jag simmat alldeles för sakta. Lägger på en liten spurt sista 200, men kan gå upp ur vattnet mer eller mindre oberörd på 1:10, vilket var 5-10 minuter snabbare än förväntat. Hade utan problem kunnat simma minst 5 min fortare.

Tid 1:10:17

T1

Om simningen var bra så var min första växling rena katastrofen. Tar min påse med prylar och går in i tältet. Där är det trångt som fan och ganska besvärligt att få av våtdräkten. Sen tar allt lång tid och jag glömmer dessutom att lämna in min påse och får springa tillbaka med den.  Totalt tar det nästan 8 min vilket är i alla fall fyra minuter mer än jag räknat med.

Tid  07:40min

Cyklingen

Cyklingen går enkelt och jag cruisar ut ur Köpenhamn i rätt bra fart, utan större ansträngning. Tyvärr har jag fått nån mini-nackspärr från simningen och har lite ont att ligga i bågen. Gissar att jag endast ligger 20% i bågen under loppet pga det. Efter sex sju mil går det fortfarande enkelt att ligga i farter betydligt högre än förväntat och jag undrar om jag kanske kör för fort, men jag gör inget åt det. Det här med farthållningen på cykeln är enligt mig den viktigaste och svåraste delen för att lyckas med sin Ironman. Att lägga upp sin cykling så att de arton milen går så snabbt som möjligt kan vara svårt, men att lägga upp det så att cyklingen plus löpningen tillsammans går så fort som möjligt, det är riktigt riktigt svårt och förmodligen det som flest misslyckas med. Jag var inget undantag, utan efter en 10-12 mil börjar det bli segt i benen och farten sjunker successivt.  Efter 16 mil cirka kommer jag för andra gången till de lite längre backarna och jag känner att fan det kommer bli en riktigt tuff löpning sen. Benen har inte så mycket mer att ge.

Huvudanledningen till att benen tog slut var säkert för hög fart, men också att jag hade svårt att få i mig energi. Rätt tidigt började jag bli ordentligt risig i magen och fick ta det lugnt med geler och sportdryck. Energy bars var inte att tänka på. Totalt på 18 mils cykling tror jag att jag fick i mig två påsar Vitargo, tre geler och en banan, vilket är alldeles för lite.

Sista kilometrarna går inne i Köpenhamn, förbi Nyhavn och mot växlingen vid slottet. Där trycker jag på lite extra för att jag ser att jag åtminstone kan slå min cykeltid från Kalmar. Jag lyckas med minsta möjliga marginal, tror jag är en knapp minut snabbare.

Tid  5:53:57

T2

I andra växlingen har jag bra fokus. Snabbt byte och sen mot toaletterna. Där väntar långa köer till de ynka tre bajamajorna. Efter ett par minuters köande ger jag upp och springer ut istället. Ganska antiklimax eftersom jag varit skitnödig i minst fyra timmar, men det är bara att bita ihop.

 Tid 05:10

Löpningen

Ute på banan blev jag nästan chockad av ljudnivån och lyfts fram i hög fart de första kilometrarna. Sedan slås jag av hur varmt det är. Helt vindstilla och stekande sol och kroppen mår inte alls bra. Efter fem sex kilometer finns en vätskestation med gott om bajamajor. Jag häller i mig två glas cola, två glas redbull och sen lite sportdryck och dränker mig vatten. Sedan hoppar jag in på min efterlängtade bajamaja och sitter minst fem minuter därinne i skuggan. Detta gjorde susen och jag mår helt ok och fortsätter, bromsar in min fart lite så jag ska hamna i 6 min/km. Tyvärr bråkar magen med mig hela loppet och det blir en del ofrivilliga depåstopp.

De sista 30 km var ingen dans på rosor. Dålig mage, energibrist, överhettad, kramper och mår fruktansvärt illa. Så kan man nog sammanfatta situationen. Jag får fäkta bort tankar om att bryta. I normala fall brukar det räcka med att bara slå bort dem, men här får jag konstant aktivt argumentera med mig själv varför jag ska fortsätta och varför jag inte ska ta gångpauser eller bryta. Som tur är har min kusin Pernilla åkt över för att titta och heja. När man är miserabel är det ett otroligt lyft och väldigt peppande. Dessutom kan man ju inte bryta när nån gjort sig besväret att komma och kolla. Mitt i misären försöker jag dock tycka att detta ändå är ganska kul och emellanåt kommer ju små mikrotoppar där nån minut känns riktig trevlig.

Ut på sista varvet, rätt risig men ser ju ändå lite småglad ut. Foto: Pernilla

Jag inser att mitt mål att slå Kalmartiden är kört, men jag har fortfarande viss chans på sub-12 timmar. Den gränsen är sedan det jag jobbar mot de sista 15 km och jag minimerar tiden vid vätskestationerna, skippar de flesta bajamajorna och försöker pinna på lite. På slutet är jag rätt risig, mår riktigt illa, men tack vare självsadistiskt psyke och den fantastiska publiken lyckas jag ta mig i mål strax under tolv timmar. Direkt vid målgång blir jag alldeles rörd och behöver vara själv lite med mina tankar. Jag klarade ungefär den tid jag trott, men sättet jag genomförde sista 1-2 timmarna på gjorde mig väldigt stolt över mig själv, även om de gick betydligt långsammare än planerat. Trots att jag mådde fruktansvärt illa så var det en fantastisk och lite översvallande känsla.

Tid 4:40:18

Totalt 11:57:21

Ska jag köra en ironman igen, och det ska jag säkert om några år, så vill jag vara mer tränad. Det var inte superfestligt att lufsa runt en mara när kroppen stänger ner avdelning efter avdelning. Ska jag ställa upp igen får det bli sub-11 som mål. Utan enorm erfarenhet och kunskap om sin kapacitet så är det väldigt svårt att sätta rätt fart på cyklingen. Därför ska jag hålla igen nästa gång och hellre cykla en kvart för sakta. Den kvarten är nämligen väldigt lätt att förlora fem gånger om på löpningen.

Det var inte kul hela vägen, men var en häftig upplevelse och ett fint arrangemang som jag verkligen kan rekommendera.

 Så här i OS-tider måste man ju bita i medaljen! Rätt obegriplig grej, det där medaljbitandet.