Barefoot Ken Bob Så har även jag fastnat för det här med barfotalöpning. Jag har länge avfärdat det av olika anledningar, t ex så har jag haft rygg- och hälproblem som jag trott ska bli värre, men främst för att jag är lite allergisk mot allt som motiveras med att det är naturligt. Det verkade också så meckigt att springa barfota när man bor i stan, bland hundskit och krossat glas.
Men när jag hängde med Stefan på GAX ultraträningspass i januari blev jag impad av en kille, Jim, som sprang alla fem milen i helt odämpade retroskor. Sån löpare vill jag också bli när jag blir stor, tänkte jag. Och så började jag surfa runt lite på nätet och snart växte en strategi fram: jag börjar med helt barfota löpning för att sedan övergå till minimalistisk löpning i t ex Vibram fivefingers eller liknande och sen klarar jag nog att springa ultra i coola retroskor. Med sen menar jag om ett år, eller två år, eller tre... spelar ingen roll, det får ta den tid det tar att fixa tillbaka fötterna till den form de förtjänar. Under tiden blir ju skorna bara mer och mer retro...
Ju mer jag läste om barfotalöpning desto mer blev jag övertygad om att det kan hjälpa mig med de problem jag haft med rygg, hamstrings och hälsporre. Det finns tusentals löpare som vittnar i forum eller på bloggar om hur de blivit av med löparbesvär som det tidigare trott varit kroniska. Och det finns också vetenskap som backar upp det.
Vad jag förstod så är den största faran att man går ut för hårt. I sin entusiasm kör man långt och fort redan från början och sen förstör man sina stackars fötter eller vader. Ett annat råd man brukar kunna läsa i löpartidningar är att köra på gräs eller i sand, något som barfotalegenden Barfefoot Ken Bob inte rekommenderar. Mjuka underlag tränar upp fötterna, men är lika förlåtande mot klumpig teknik som ett par dämpade skor, menar han. Istället bör man börja på hårt underlag som asfalt, då får man maximal feedback från fötterna.
De första passen jag körde var bara på 200 meter, men redan efter ett par steg kände jag att det var min grej. Underbart. Nu har jag sakta trappat upp det och ligger på respektabla 800 meter...
Det här projektet passar mig perfekt nu med ett spädbarn och minimalt med tid för löpning. Det är bara att ta skorna på kvällsrundan med hunden och jogga några hundra meter så har man gjort dagens pass.
6 kommentarer:
Jag har funderat länge på ett par Vibram fivefingers men tycker det är läskigt med saker mellan tårna... Får se om jag vågar ta steget!
Jag känner att barfota- (Fivefingers) löpning är skönt, men upplever hallalujastämningen på tex Funbeats barfotaforum lite påfrestande. För mig är mina Fivefingers ingen sko, utan ett träningsredskap. Som en skivstång eller en balansbräda. Barfota är inget mål. Jag gillar skor.
Anna,
jag har inte själv provat fivefingers men jag ska nog köpa ett par. Tror det är ett måste, just nu funkar mina korta rundor barfota i stan, men om det blir längre behövs ett skydd. Tror jag...
nerkond,
helt klart finns det en hallelujastämning, ungefär som den kring Maffetone för några år sedan. För mig lockade främst att bli se om det kan hjälpa mot vissa besvär jag har, men när jag provade så var det så kul att nu är det nog mest löpglädjen som lockar. Tycker det verkar så kul att springa utan skor i skog och mark.
De jag har läst mig till är man ska öka 10% varje vecka när du använder Vibram Fivefingers. Det finns en bra bok där det står lite om naturlig löpning:
Born to run:
http://books.google.com/books?id=9cEEuHpfWuQC&dq=Born+to+run+MCdougall&hl=sv&source=gbs_book_other_versions
Det är skitkul träning, förgyller löpningen helt klart. Och vem vill inte springa i snygga retroskor! :D
Staffan,
10% låter nog som en vettig upptrappning. Jag har kört ca 100 m ökning per pass. Jag har läst den boken, man blir rätt sugen på att springa :)
Fredrika,
du är en av de stora inspirtörerna som lockat med barfota/minimalistisk löpning så jag tackar för det.
Skicka en kommentar