måndag 11 maj 2009

Lidingö ultra - konsten att bli kompis med backarna

Vaknade tidigt i sängen på Clarion hotell vid Skanstull. Insåg direkt att det inte skulle gå att somna om: jag var laddad så in i helvete och skönt nervös. Ute öste regnet men jag noterade det inte mer än att jag snabbt tänkte tanken att det nog var bra för jag har alltid gillat kombinationen regn och löpning.

Efter en stadig frukost tog jag T-banan till Ropsten. På sätet jämte satt ett gäng löpare och diskuterade ivrigt olika energitaktiker. Jag kände igen den ene av dem som ultralegenden Rune Larsson och kunde höra att han aldrig trott på energigeler och snabba kolhydrater. Hmm, det störde ju mina energiplaner lite, jag hade tänkt basera hela intaget på geler, cola och sportdryck... Bestämde mig dock för att följa regel nummer ett: ändra aldrig planen strax före ett lopp. Och min plan var att vänta lite med sockerinaget och sen proppa i mig så mycket jag kunde. Jag inbillar mig att om man väntar 10-15 km så halkar man efter lite i energi, men i gengäld får man igång fettförbränningen bättre. Har inga belägg för detta, men det funkar som bonus bra för en orolig magen.

Hursom, i Ropsten plockade funbeat-kompisen Sebastian upp mig i sin bil, tillsammans med Henrik från Uppsala. Regnet hade slutat och det började spricka upp.

Framme på Lidingövallen grejade jag med det sista av prylar. På med nummerlappsbältet och så fäste jag en dröse Squeezy-geler i det. Lite lätt jogg och sen en nedbantad version av min vanliga crossfit-uppvärmning med knäböj, overhead knäböj, armhävningar, ryggresningar, situps, mm för att få ryggen varm och rörlig. Toppade detta med en Ibumetin eftersom jag hade lite småont i ryggen.

Precis före startskottet stötte jag på Fredrika och hann snabbt säga hej och snacka lite skit de första trehundra metrarna. På vägen ut från Lidingövallen kände jag sprittande löpglädje och jag kunde inte alls hålla en förnuftig fart utan sprang på i nåt som kändes som strax under 5 min/km. Redan efter några kilometer stötte jag på Johan från Kiruna/Linköping. Vi hade samma taktik, nämligen att gå i alla uppförsbackar redan från start och sen ösa på max nerför och hålla bra fart på platten. Vi höll sen ihop hela loppet förutom sista kilometern eller två.

Det var ont om kilometermarkeringar och vid första milpasseringen visade det sig att vi höll drygt 51 minuter trots att vi gick i backarna. Lite orolig över att farten var hög, men det kändes så bra att jag fortsatte i samma fart. Andra milen kammades hem på 52:47 min.

Banan är rejält kuperad. De långa backarna är en sak, men alla de små rackarna totalsabbar löprytmen. Däremot visade sig taktiken att gå i alla längre backar vara ett smart drag. Jag hade planerat detta för att spara kraft till de plattare partierna, men den stora vinsten var rent psykologisk. Fredrika skrev ett blogginlägg om att besegra backar för ett tag sen. Detta var nåt jag till fullo förstod vitsen med. Problemet är bara att man måste vara stark som fan för att besegra alla Lidingös backar, Aborrebacken två gånger dessutom. Man måste också ha ett enormt backsjälvförtroende, vilket jag saknar just nu. Jag hade ingen aning om var jag stod. Så då återstår ett alternativ om man ionte vill se sig besegrad: att bli kompis med backarna.

Genom att gå i alla backar så blev de mina vänner. Istället för att tänka hur jobbiga de var så tänkte jag "helvete vad platt det är, kan vi få en backe snart så jag får gå lite". I handen hade jag hela tiden en inplastad topografisk beskrivning av banan, så jag hela tiden kunde räkna ner till nästa gångpaus.

Dessutom undrar jag om folk på min nivå tjänar så mycket på att springa i de värsta backarna. Många sprang om mig, men jag tog i kapp dem nerför sen. Då släppte jag alla spärrar och öste på maximalt.

I det här loppet hade jag aldrig några problem med kondisen. Istället hade jag stora problem med kramper. Första gången det högg till i vaden var redan efter 25-30 km. Kramp i vader är dock nåt som går att hantera, men strax efter det kom nåt mer bekymmersamt; krampkänningar i rumpa/högt upp på baksida lår. Det oroade mig ordentligt, men turligt nog bröt det aldrig igenom på riktigt. Sen kom krampen i framsida lår, nere mot insidan av knät. Strax före 39 km-markeringen fick jag stanna och försöka gå, men det gick inte, jag kunde inte ta ett steg. Fan, det som gick så bra. 30 km hade ju passerats på 2:40 och jag hade börjat tro på sub-4:30. Men det gick fan inte att gå ett steg. Försökte stretcha lite, men då krampade det på andra ställen. Provade att jogga igen och det funkade bättre. Efter några stela löpsteg så slutade kramperna helt och jag kunde stylta vidare.

Resten av loppet blev ren nerräkning. Jag visste att jag kunde glömma 4:30, men att jag skulle klara 5h så länge jag inte tvingades bryta pga kramper. Nu handlade det om att ta sig fram så säkert som möjligt, springa med lätta steg, avslappnad fot och inte trycka ifrån det minsta i steget. Jag fällde kroppen överdrivet framåt och försökte imitera de Pose-löpare jag sett på film. Förmodligen såg jag ut som en idiot.

Kramperna kom och gick, emellanåt gick det inte springa alls och ibland gick det hyfsat. Men hur ont det än gjorde så önskade jag aldrig att jag var nån annastans eller att det skulle ta slut. Det finns nåt slags makalös tillfredsställelse i att egotrippa runt i sina egna smärtor och bli hög på jävlar-anamma.

Fler och fler sprang om mig, men det gjorde inte så mycket. Med två kilometer kvar var jag tvungen att springa med nästan helt raka ben och lyfta dem med höftböjarna. Ett otroligt ineffektivt löpsätt, men jag tog mig framåt. När jag såg Lidingövallen kunde jag konstatera att det fanns en mikroskpisk chans på sub-4:50. Jag startade en av världshistoriens fulaste spurter, med spikraka ben och tokhög frekvens. I mål på fyra timmar, fyrtionio minuter och fyrtiosex sekunder! Fantastiskt, det hade jag aldrig trott om mig själv.

Efter massage och ett bad blev det sedan efterfirande ihop med brorsan och ett skönt löpargäng från IF Linnéa. Med massor av löpsnack :)

Mellantider:
0-10 km 51:37
10-20 km 52:47
20-30 km 55:38
30-40 km 1:03:10
42.195 km 3:58:10
40-50 km 1:06:45

Totalt 4:49:56

10 kommentarer:

Bear sa...

Trevlig läsning och bra jobbat! Usch, jag som fick lite krampkänning efter 8 km ;) Förresten, roligt med nytt lingo, "backsjälvförtroende" ska jag komma ihåg :)

Martin Altemark sa...

Superbra jobbat! Med tanke på träningsvolymen är det väl en framgång modell större? Eller hur känner du själv?

Henrik Johansson sa...

Haha, ibland är jag verkligen ute och cyklar...

Av en ren slump hamnade jag på din blogg idag och tänker "hmm, det är ju samma bild som han på funbeat med krampen som jag passerade precis innan mål. Lustigt att hitta honom igen".

Sedan läser jag texten och kommer till "Hursom, i Ropsten plockade funbeat-kompisen Sebastian upp mig i sin bil, tillsammans med Henrik från Uppsala.". Doh! Sebastian skjutsade ju oss både till starten! Var så inne i mitt eget lopp att jag inte kände igen dig på slutet i lördags :-). Funderade över hur det gick för dig och så har jag haft svaret hela tiden...

askan sa...

Bear, krampen kan komma när som helst... men fortsätter du med dina tabator kommer det lösa sig :)

Martin, tack. Jo jag är väldigt nöjd, speciellt som jag kört låg volym i år och egentligen inte sprungit speciellt mycket. Spontant känner jag att upplägget med Crossfit + Crossfit Endurance funkat riktigt bra för kondition och fart, men sen var det ju det här med kramperna... Funderar på att lägga in långpass iute i skogen nån gång i månaden, tycker ju dessutom att det är riktigt skoj.

Henrik,
det var kul att träffas! Grattis till en finfin ultradebut (för det var debut va?). Ja mitt löpsteg var inte mycket att hänga i granen på slutet. Fick iallafall andra löpares sympatier...

Snorkfröken S sa...

Schnyggt jobbat, och härlig berättelse. Jag är imponerad ända ner i tårna!

Och kul att få byta några ord på picnicen också!

Anna (Orka mera) sa...

Grymt bra jobbat! Hade velat se den där snygga spurten, den verkar ha sett kul ut:) Men vad gör väl det med en sån toppentid. Grattis Grattis Grattis!!!

askan sa...

Snorkfröken, tack! Det var kul att ses i lördags. Kul gäng ni verkar vara!

Anna, som tur är så är den spurten hemligstämplad... men vill du testa hur den ser ut så kan du trä en käpp genom vardera byxben, från foten upp till ryggen och sen försöka springa... :)

Cykelmygga sa...

Starkt Anders, verkligen imponerande att bita ihop trots kramp.

Sen är det ju extra utmanande för oss här nere att springa kuperade lopp...

/Svettis

askan sa...

Tack Katarina, sitter just och undrar hur det gick för dig på Göteborgsvarvet idag...

Bear sa...

Vad händer, har du inget fantastiskt pass att delge? Jag sprang faktiskt lite igår och jag skulle faktiskt inte kalla dem junk-miles trots att det gick långsamt ;)