tisdag 14 april 2009

Fyra gånger fem är tjugo

Befinner mig i ett vackert Piteå där vintern just verkar förlora kampen mot sommaren. De meterhöga snövallarna krymper för varje dag och solen steker kinderna. I förrgår bestämde jag mig för att prova ett Crossfit Endurance-pass jag lurat på länge: 4*5 km med tre minuters vila, inte maximal löpning men ganska nära. Jag har aldrig sett det dyka upp som dagens pass på CFE's hemsida, men deras coach Carl Borg har vid olika tillfällen rekommenderat det för oss långdistansare.

Vid första anblicken ser det ju enklast möjliga ut, men samtidigt lite udda. Det blir nåt mittimellan långa intervaller och längre distanspass. Den som följer CFE-bloggen vet att passen aldrig överstiger 21.1 km och det endast för de som satsar på Ironman eller ultra. Så med de måtten blir det ju dessutom ett långpass.

Hur var det då? Jo, det kändes ok. Jag var inte riktigt på hugget den där morgonen och det här passet kräver verligen sitt pannben kan jag lova. Jag hade hoppats ligga runt 22:30 min per varv men fick nöja mig med 23:41, 22:52, 23:06, 22:56 min. Mellan varv två och tre tvingades jag slinka hem en sväng för ett toabesök dessutom, så den pausen blev längre. Men passet kändes givande, trots att jag var lite seg. Det blir onekligen hög kvalitet på kilometrarna och det är mentalt ganska utmanande att starta en 5-kilomtersrunda i hyfsat hög fart fyra gånger. Jag kommer inte byta ut alla långpass mot den här varianten, men kanske då och då.

I dag körde jag ett annat CFE-pass, något omgjort för att passa mina förhållanden. 4*780 meter backe, vila 1 minut på toppen, jogga nerför, vila 1 min och så börjar det roliga igen. Fy fan. Jag är verkligen inte van vid att springa så här långa backar. Sista drog jag på maximalt och ville bara lägga mig och gråta i en snödriva efteråt. Tider: 3:28, 3:25, 3:26, 3:17 min.

Jag börjar verkligen gilla de här korta, men grymt intensiva passen. Jag älskar verkligen att tralla runt på långsamma långpass ute i naturen, men det finns en oerhörd tillfredsställelse i att köra hårt också. Man joggar till sin uppmätta bana, kör så det ryker under en kort period och sen tar man närmsta väg hem. Inga träningsminutsjaktsomvägar för att fylla ut träningsdagboken, ingen ångest för att veckans kilometerstapel är för låg, för man har nått syftet med passet. Det är avkopplande för mig som kände mig stressat sliten mellan familj och träning förra året.

4 kommentarer:

Bear sa...

Stabilt jämna tider med så många 5km-rundor efter varandra. Min bästa är väl 20-21 min, så jag är ruggigt impad. Det hörs förresten att du börjat gilla det här med "inga junk miles" :)

Fredrika sa...

Medveten, målinriktad träning is da shit. Hade faktiskt en lång diskussion med Romanov om detta i helgen, han totaldissar ju mängträning och är helt inne på samma linje som CFE. Jag köper konceptet rakt av för upp till 50 miles typ, även om jag själv älskar att tugga mil. Däremot skulle jag vilja se fler duktiga 100-mileslöpare med det upplägget för att bli helt övertygad. Men där är vi ju inte än :-)

Dessutom får du väl en hel del uthållighetsträning via cykeln också, eller?

askan sa...

Bear, jo det var stabila tider, men jag hade hoppats på lite lite snabbare. Men det kommer nästa gång :) Jag har inget PB på 5 km, had evarit kul att maxa nån gång.

Fredrika,
Romanovs tankar är ju de som ligger bakom mycket av CFE's filosofi så jag blir inte förvånad.

Personligen tror jag att jag kommer bli snabbare på sträckor upp till halvmaran, men sen är jag tveksam. Men det gör inget, mitt mål är en bred fitness och att kunna vara med på allt som är kul :)

Cykeln...jo, den borde ge mig en del uthållighet men den står mest och vilar i källaren... Sen kör jag ju enligt CFE på cykeln också så det har mest blivit korta intervaller.

Bear sa...

askan:Ja gör det, testa 3 km också!

Fredrika: Haha, räcker det inte med 50 miles!? Själv har jag lovat att springa milen någon gång ;)