TEC 100 miles - jag klarade det!

TEC bältesspänne som går till alla som fullföljer 100 miles

Det började inte optimalt, när jag satte min mjuka resväska i urin på tågstationen. Om en station är överfull med människor men en bänk är ledig, då är det för bra för att vara sant. Nästa minus var att nån storm blåst på och hindrade mitt tåg från att gå. Semikaos på stationen, och eftersom jag inte litar på SJ i den typen av situationer raggade jag istället upp ett gäng andra drabbade och splittade en hyrbil. Det visade sig vara rätt kul att åka bil i sex timmar med fyra helt främmande människor, alla roliga och trevliga. Hjälpte mig också att fokusera på annat än loppet och jag tror att det var det som gjorde att jag senare kunde senare sova gott hemma hos Frida och Leif. Annars brukar jag ligga sömnlös länge dagen före ett lopp.

Leffe och jag skulle springa ihop och taktiken var klar: vi skulle äta mest av alla. Redan till frukost svullade vi i oss så magen stod i fyra hörn. Räknade ut att jag spräckte 1000 kcal-gränsen och det har jag aldrig lyckats med till frukost förut. Leffe drack grädde så han mådde illa. Detta svullande fortsatte sedan under hela loppet.

Loppet vi skulle springa, TEC 100 miles, går 16 varv på en bana som är drygt en mil. Vid varje varvning finns massor av mat, funktionärer och man kan lämna sina egna prylar och matväska. Jag hade inte så mycket mat- några burkar barnmat, kanelbullar och smörgåsar, men jag hade en jätteväska med extrakläder, extraskor, förstärkningsplagg mm. En stor trygghet för mig som 100 miles -debutant.

Så gick startskottet och vi kutade i väg tillsammans med alla andra förväntansfulla löpare. Redan efter nån kilometer kände jag att det var tunga ben den här dagen. Jag hade också förväntat mig att första 5-6 milen skulle vara de roligaste; pigg och fin, massa kul folk att snacka med och man skulle springa i en fart som var så låg att det inte var det minsta jobbigt. Men istället sprang jag längtade efter 6-7-8 mil, när det börjar bli riktigt jobbigt, när det blir mörkt, när det blir intressant.

Vi tuffade på, de första tre varven gick på 1 h 10 min och vi stannade 2-3 minuter i depån vid varvning. Efter några varv til började varvtiderna närma sig 1h 20 min och framför allt så växte paustiderna. Delvis för att vi hade saker att fixa, som t ex byta strumpor, men en stor del av tiden var onödig om man ser på det ur perspektivet att man ska springa så fort som möjligt.

Så kom natten och det var pannlampa på. Mycket kul! Vi började också gå på den sträcka som låg inne i skogen och vi hittade en fin balans mellan löpning och gång. Helt plötsligt var vi uppe på 100 km, en smått magisk distans för mig som aldrig sprungit längre än 83 km förut. Detta var lite av mitt godkänd-mål, nådde jag bara dit så var jag nöjd. Under hela loppet hade jag till och från tvivlat på om 100 miles verkligen var möjligt. Det är förbannat långt. Efter 100 km kände det som det kunde gå.

Elfte varvet var det jobbigaste. Jag blev väldigt trött och somnade när vi gick i skogen. Studsade in i ett träd och vaknade. Fick verkligen koncentrera mig på att inte sluta ögonen. Pannlampeflimret och alla små grenar gjorde saken ännu jobbigare. Vid varvningen sen svepte jag en stor redbull och en koffeintablett. Vi fick också sällskap av Håkan Zehler som skulle vara vår pacer, dvs en fräsch löpare vars uppgift var att peppa oss och det var han bra på. Kul också med nån ny att snacka med.

Appropå pacer och peppning. Var det några som var duktiga på att ge en hopp så var det funktionärerna. Små vänliga kommentarer kunde göra susen. Minns hur Cecilia sa till oss när vi åt risgrynsgröt: Det syns att ni mår bra, annars hade ni inte kunnat äta så mycket. Det peppade mig enormt att höra att jag såg ut att må bra. En annan kul grej var när Camilla sa åt mig att "jag släpper inte hem dig förrän du sprungit hela distansen". Senare i skogen när jag gick och funderade på att bryta loppet, så kom tankarna "nej just det, Camilla sa ju att jag inte fick gå hem om jag bröt, då är det ju ingen poäng att bryta". Tur man blir ointelligent i vissa lägen :)

Hursop, varven löpte på och vi kände oss rätt ok. Inga större problem med magar, energibrist eller blåsor. På tredje sita varvet sprang vi på som galningar, vet inte var vi fick krafter ifrån. Men rätt var det var small det till i lårmuskeln vid höger knä och sen var det helt kört att springa mer. Inte speciellt kul att behöva gå de sista 25 km, men vad skulle vi göra?

När mållinjen närmade sig hade jag ont i hela kroppen. Värst var det i trampdynorna. Jag hade trott jag skulle slänga mig ner i en målgest av glädje, men jag kände mest lättnad av att det var slut och det är först i dag jag riktigt kan njuta av hur jävla underbart det var att komma i mål. Vi fixade det. Det hade jag nog aldrig trott om jag ska vara ärlig. Sluttid 26:50 nåt.

Några lärdomar jag skriver ner för egna minnets skull eller för nån annan som funderar på loppet.

För min del är det riktig mat som gäller, inte gel eller sportdryck. Jag drack en del sportdryck, men huvudsaken var fast föda som potatis, nudlar, mackor, kanelbullar, pizza. Nackdelen är att jag hittade inte så bra saker att ta med ut på varven utan mest vad jag tycker om att äta i depån. OK, jag hade kanelare och mackor med mig, men det blir lätt att man skippar den sortens energi om man ska springa samtidigt.

Ska jag ha bättre tid så måste jag korta ner totala depåtiden med minst 60 kanske 90 minuter. Vill man däremot bara klara sig runt och inte har ett tidmål, då är det inte fel med lite kvalitetstid i depån. Det ger bra styrka mentalt och man hinner äta ordentligt.

Sammanfattningsvis så är det en grym tävling med högsta möjliga service där man har tänkt på alla eventualiteter. Arrangörerna Jan och Patrick och alla funtionärer gjorde ett hästjobb.