Lidingöloppet

Det finns många besvärliga lopp i Sverige, men frågan är om något samlar så mycket jävlar anamma på samma ställe. En hel ö fylld med löpare som tänker springa långt upp och ner för backarna oavsett väder. Mitt onda knä har saboterat träningen inför Lidingö och jag hade bestämt mig för att se det som ett kul långpass där jag skulle lunka på i skön och behaglig fart. Garmin-klockan fick stanna hemma och jag hade bestämt mig för att gå i alla nerförsbackar så knät skulle klara hela rundan. Men det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen och nån timme före start bestämde jag för att nu är det maximalt som gäller. Att man inte är där man vill i träningen är ingen ursäkt för att inte göra sitt bästa.

Jag åkte ut rätt tidigt och sammanstrålade med kusinen Pernilla. Precis som alla andra gick vi alldeles för sent från Lidingövallen till starten och det blev lite stressigt. Sen ställde jag mig snällt längst bak i min startgrupp, eftersom jag tyckte att jag inte riktigt förtjänade den och inte ville hindra andra. Big mistake. Man ska alltid tränga sig fram lite. Nu blev starten ett enda slagsmål i leran och första kilometern gick på sju minuter.

Men där nånstans kring 1-2 km släppte det lite och det gick att springa skapligt och sen flöt kilometrarna på i ok fart. Efter ungefär en mil började benen kännas ordentligt pigga och jag ökade farten. Efter att mest ha sprungit en massa små pyttiga skogsultror på sista tiden kändes det nästan overkligt att se hur många som masat sig ut i skogen för att heja. Orkestrar, folk med egna vätskekontroller, hejarop, sång.... fantastiskt kul och peppande.

Nånstans efter två mil kände jag att nu börjar det bli tufft. Benen var som olydiga stockar och de återhämtade inte sig efter backarna. Nu var det fokus och vilja som gällde. Och en del gång i de längre backarna. Här kom den stora skillnaden mot ett ultralopp. I en ultra hade jag gått över till survival mode och försökt hitta en fart som gjort att jag klarat mig löpande i mål men inte snabbare. Här är det Lidingö och en bra tid som gäller. Man pushar sig det där lilla extra hela tiden och det var fanimig inte igår. Runt omkring sig har man halta och lytta som gör likadant. Alla ser förstörda ut men ingen gnäller, bara stångar på.

I backarna var körd, lugn jogg eller gång var det som gällde, men på rakorna och nerför försökte jag fortfarande dra på. Kände hur rumpan började närma sig kramptendenser men det var aldrig nån fara. Knät hade gnällt sen starten nästan men blev aldrig värre.

Sista kilometern var nog den snabbaste och jag trillade i mål på 2.43.09. En kvart långsammare än den tid jag hoppades på när jag anmälde mig, men bättre än jag hoppats före start. Intressant att jag nästan tangerar min förra tid på Lidingö, från 2001 då jag sprang på 2:42:57. Eftersom jag väger 5-8 kg mer nu räknar jag årets lopp som rekord :)

Faktaruta

Mellantider
0-5 km, 28:22 min
5-10 km, 26:34 min
10-15 km, 25:59 min
15-20 km, 26:43 min
20-25 km, 27:48 min
25-30 km, 27:40 min

Kläder
kortbyxor och t-shirt, Nike Air Zoom+ Vomero, damasker, Runners store strumpor

Medhavt
En stor Maxim-gel, en Squeezy-gel, 2 salttabletter
Tur jag tog med geler för det fanns inte direkt nåt i energiväg för mig. Läskig blå sportdryck och cola dök inte upp förrän på sista kontrollen.

Transport
T-bana så jag landade i Ropsten ca 2 h före start, ganska lagom

Löparkompisar
MarathonMia hejade hejade hejade högt och ljudligt på alla som sprang, Jumper stod och applåderade och så träffade jag Silvermedalj-Anna (grattis!!) med make efter loppet. Annars ganska ont om kända nyllen.