Leffe och jag redo för starten i Norrtälje
Efter en lite hektisk vecka är det dags att kika tillbaka lite på Jättelångt som gick förra helgen. Loppet är en långrökare på 68 km och går genom vackra Roslagen mellan Norrtälje och Grisslehamn. Underlaget är blandad terräng, asfalt och grusvägar.
Inför loppet hade jag i traditionsenlig anda ont i halsen, huvudvärk, ont i ryggen, denguefeber, malaria, avsliten hälsena och krossade knäskålar. Lika laddad som vanligt menade Karina när jag gnällde dagen före loppet.
Före start fanns det gott om tid att snacka med nya och gamla löpkompisar. Micke, Håkan, Maratho-Mia, Zebban, Kristina, Lars-Åke, mfl. Kul att ses!
När startskottet gick sprang hela klungan på cirka 40 personer bakom en Toyota-bil som ledde oss runt i Norrtälje. Ett kul sätt att starta loppet på och det gav en känsla av att vi sprang det här tillsammans. Nackdelen var väl att farten låg runt 5:30 första 5 km, vilket är i saftigaste laget för mig när man har så långt framför sig. När bilen släppte och det var fri fart ut på Roslagsleden så stack alla i väg som kanoner, utom jag, Leif och Håkan och några till. Istället la vi oss sist och joggade på i en fart som verkade rimlig att hålla hela vägen och faktum är att jag och Leif som sprang ihop, vi höll exakt samma fart hela loppet. Det har aldrig hänt förut. Och det kändes som jag kunnat hålla den farten nån mil till.
Loppet hade vätskedepåer utöver det vanliga. Mest imponerande var den på PEKs (en av arrangörerna) veranda. Där fanns allt och lite till och jag som i vanliga fall försöker minimera tiden i depå hade svårt att välja mellan löpning och fortsatt bullkalas.
Loppet flöt på bra, vi klättrade stadigt förbi folk och hade inga direkta dippar. Leffe var lite låg vid nåt tillfälle men fem minuter gångpaus och några mackor var allt som krävdes för att få honom på banan igen.
2 km kvar!
Eftersom jag har en historik av att ofta springa fel på den här typen av lopp la jag och Leif extra krut på uppmärksamheten. Så fort vi inte såg en markering stannade vi upp och kontrollerade. Det visade sig sen att väldigt många hade sprungit omvägar, så det var det väl värt.
Efter 67-68 km och 7h 45 minuter nådde vi målet och där väntade varma filtar, massage och lyxig mat. Som om inte detta vore nog fick man sedan skjuts till duscharna nån kilometer bort. Ett fint slut på ett förstklassigt arrangemang.
Det var kul att springa ihop med Leffe och det funkade kanon. Så pass att vi bestämde att vi springer Full moon race tillsammans om några veckor.
Inte världens skönaste skavsår
