lördag 30 augusti 2008

Irriterad

Nu i dagarna har det varit full rörelse kring Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammars artikel om att jämställda män förstör passionen. De menar att i dag tillåts inte män att vara biologiska varelser, utan de har tappat sin manliga identitet. Jag kan förstå att en del tycker det är osexigt när en kille går med babysele. Det är inget konstogt i sig. När män bryter könsroller upplevs det alltid som något osexigt om vi utgår från gängse norm för manligt och manlighet. Naturligtvis är det deras rättighet att tycka så, men före man basunerar ut sina åsikter så bör man kanske fundera lite på vem som finns till för vem egentligen. Nya lagar och värderingar har gjort det möjligt för män att vara med sina barn på villkor som liknar dem för kvinnor. Kvinnor har större möjligheter att kombinera familj med ett aktiv liv och arbete, på villkor som alltmer liknar dem som män alltid haft. Att vara med mitt barn är viktigare för mig än att tillfredställa Zandéns och Gyllenhammars uppfattningar om hur män bör vara. Jag vet att det alltid kommer att finns reaktionära personer som tycker det osexigt med män som vyssjar ett barn och kvinnor som spelar fotboll, men de finns inte till för er skull. Jag är inte med mitt barn för att jag tvingats in i den rollen, utanför att jag vill. Jag känner inte heller att jag förlorat min identitet, utan att den byggts på. Och jag har inget behov av att luta mig mot en kollektiv manlig identitet, utan föredrar en egen personlig med de komponenter som är jag.

Greppet?

Alla simtränare snackar om Greppet. Tyvärr är det så att Greppet är ganska abstrakt. MAn kan inte se det, man kan inte ta på det och man knappt föreställa sig det. Antar att man mpåste uppleva det. Greppet påstsås vara när handen får tag i vattnet så att man drar sig fram. Hos simmare som kan det här så ser det ut som om handen ligger stilla i hela draget och som att kroppen dras fram, ungefär som om de tagit tag i en fast punkt.

Just nu så siktar jag in jag simningen på teknik och snabbhet och uthålligheten får ligga och vänta tills våren. Jag kör serier med 20*50 m teknik, där övningarna får variera beroende på den feedback jag får får coachen på våra träningar. Sen fortsätter jag med lite greppövningar som skovelsim och avslutar med några korta snabba serier.

Igår kändes det som jag hade bra flyt i bassängen, som jag hade kraft direkt när handen gick i vattnet och inte bara i slutet av draget. Och när jag satt i bilen och skulle köra hem, ja då skakade händerna och fingrarna. Kanske börjar jag hitta Greppet!

onsdag 27 augusti 2008

Miserabel cykling

Mig spelar det inte så stor roll om det börjar regna när jag cyklar, men att ge sig ut i ösregn och dessutom rätt hård vind, det är inte kul. Därför var jag rätt missnöjd när jag tittade ut genom fönstret i morse och insåg att verkligheten inte motsvarade SMHI:s "molningt men inget regn". Nåja, det var ju ändå rätt ok värme i luften så det var bara att ge sig ut. Korta brallor och armar, men en extra vindväst utanpå.

Första biten mot Bjärred gick med vinden i ryggen och jag susade på utan att knappt trycka på pedalerna. Tyvärr är det svårt att njuta av såna stunder om de händer på väg ut, eftersom man vet att man kommer att få samma vind i bröstet några timmar senare. Från Bjärred cyklade jag upp mot Löddeköping och sen på småvägarna mot Kävlinge och vidare österut. Där nånstans mötte jag dagens enda medcyklist, en liten räka som vägrade hälsa tillbaka. Vid Gårdstånga hade jag ett fint snitt runt de magiska 30 km/h och unnade mig en liten backspurt för att jag ville få upp pulsen lite. Det hade jag inte behövt... nu väntade nämligen 45 km motvind.

Det är nåt speciellt med motvind. Jag har svårt att ta ut mig på nåt sätt. Egentligen borde man ju bara ligga på samma puls som vanligt och så är det struntsamma om det blåser eller inte, men det är som om blåsten suger musten ur en. Man kollar på klockan och ser "21 km/h, puls 122" och så skärper man sig och jobbar upp sig till "25 km/h, puls 145" och så ligger man där nån minut. Nästa gång man kollar så har man omedvetet sjunkit tillbaka till komfortfarten. När jag började cykla för ett drygt år sen så hade jag samma problem med all cykling oavsett vind. Så fort jag tappade fokus så sjönk jag ner på en alldeles för låg nivå. Nu händer det mest vid motvind. Märkligt.

Jag tog mig via Sandby och Dalby och sen standardvägen via Staffanstorp och Djurslöv. Det gick inte snabbt, men jag fick till slut ihop 9 mil och kunde hyfsat nöjd rulla in på tomten. Och sen det bästa av allt när man bara vill kasta sig i duschen: rengöra cykeln!

Dagens coolaste är nog är nog Pia Sundhage som inte följer med amerikanska fotbollslandslaget till Bush och Vita huset. "Jag har helt enkelt ingen lust att lägga tid på sånt, säger hon."

måndag 18 augusti 2008

Lisa Nordén

Det är så jäkla kul att vi har en svensk där upp i den olympiska triathlontoppen! Så kul att jag för första gången i detta OS ställde klockan för att gå mitt i natten. Tyvärr blev det aldrig spännande ur svensk synvinkel; hon kom efter i simningen och fick cykla i den bakre klungan som inte hade en chans mot den starka förstaklungan. Hon avslutade med en stark löpning, men den stora showen stod australienskan Snowsill för som verkligen sprang skiten ur alla andra.

Två saker slog mig. Man måste kunna förbättra triathlon som tevesport. Under simmomentet har man ingen aning om nånting och för svensk del var det ju det som avgjorde allt. Finns det inga chip eller gps sändare som funkar i vatten?

Sen är det ju för tråkigt med drafting i triathlon... Jag har hört att det är för publikens skull, men jag kan inte förstå varför det skulle göra saken mer spännande. Det är ju knappast så att nån rycker för att tjäna 20 sekunder på cyklingen för att komma in med mjölksyra till löpningen.

Den egna träningen har kommit igång så smått. Ett par teknikpass simning och så ett lugnt 8-milapass på cykeln. Simningen går riktigt bra, men på cykeln kände jag att kroppen inte har återhämtat sig till 100%. Men det spelar ingen roll, just nu är det projekt "Bygga upp" som gäller. Rehab, core, rörlighet och annat smått och gott varje dag och jag börjar redan känna mig starkare. Jag håller på att reka fram olika övningar så jag kan vidarutveckla mina program, men jag vill inte gå för fort fram. Minns hur jag knäckte mig och min rygg helt på ett fyspass med Heleneholm i våras.

Under cykelpasset hände en lite rolig grej. Helt plötsligt fastnar pedalerna och jag kan inte trampa mer. Stannar och inspekterar cykeln och ser att jag lyckats med värsta trolleritricket, växelvajern går genom kedjan! Kanske vardagsmat för mer erfarna cyklister, men jag har aldrig varit med om det förut. Det var en länk i kedjan som gått upp och det varbara tacka gudarna fö ratt det inte hände tio mil tidigare, dvs under Kalmar triathlon.


Magic!

torsdag 14 augusti 2008

Tillbaka i träning

Efter 10 dagars vila tyckte jag det var dags för första träningspasset igår. Jag har försökt röra lite på mig, men kroppen har sagt nej. Speciellt hälsena, vader, och höfter har sagt nej och sen är lårmusklerna fortfarande helt utmattade. Men lite simning skadar ju inte.

Enligt min grovplan så ommer augusti vara lattjolajbansmånad med vila, mat, OS och spontana träningar. Udner hösten sen kommer fokus ligga på rehab, löpstyrka, löpteknik, core, dvs uppbyggnad till en stark löparkropp så jag slipper ännu ett skadeår. Under hösten ska jag också fokusera på att förbättra min simteknik.

Och då passade ju gårdagens träning med Heleneholm perfekt. Det var fokus på teknik och armstyrka och jag fick massor av personlig feedback av Lotta sim-coach. Jag sätter i handen helt fel, har för låg frekvens och har armbågen för lågt när jag sätteri handen. Speciellt den låga armbågen kan nog vara svaret på varför jag har så dåligt grepp och varför jag inte får tryck i draget förrän på slutet.

Började med 4*100 m uppvärmning som gick fortare än vanligt. Fortsatte med teknik; catch-up, glid på sidan, tummen i ramhålan osv. Efter jag fått feedback från Lotta gick jag över till att fokusera på handisättningen och senare också armbågen. Totalt blev det 20 stycken 50:or. Efter det kom 6 stycken 50 meters skovelsim som är rena döden för armarna... Första med armarna långt fram, sen armarna rakt ut från axlarna och sista skjuta längs kroppen så triceps får göra jobbet. Detta två varv. Avslutningen var 4*(25 acc + 25 löst) och det kändes riktigt bra. En timmes tekniksimmande gör att man kommer in på rätt spår. Tyvärr hann jag inte med avsimmet, men det får jg bjuda på.

tisdag 5 augusti 2008

Kalmar trithlon (long version)

Kalmar triathlon 11.41.32

Klockan ringde 05.40 efter en god natts sömn. Drog i mig fil med russin och havrefras, ett glas apelsinjuice, en kopp kaffe och en Risifrutti. Blandade min sportdryck och stack sedan bort till tävlingsområdet.

Direkt när jag kom dit kände jag att detta inte var vilket lördag som helst, stämningen var helt magisk. Jag snackade lite med klubbkompisarna som hade höga förväntningar. Jag hade gott om tid och hann snacka lite med folk jag känner innan jag tog en sista klunk vatten och stack ner till simstarten. Drog åt våtdräkten och stack ut och provsimmade lite. Den satt perfekt, men så hade jag också slösat en hel burk vaselin över kroppen :) Tyvärr funkade inte mina googles lika bra, utan de immade igen, men det blev aldrig nåt större problem under simningen. Jag stod ganska långt fram vid starten, hade kanske 50-100 man framför mig och 500 i ryggen. Såg att Stina stod precis bakom och skulle önska lycka till, men då gick starten.

Simningen 1.12.40
Det blev ett skönt slagsmål första 200 metrarna, men jag valde den mjuka linjen och simmade jämte största kalabaliken. När jag väl kom ut halvvägs till första bojen minns jag att jag tänkte att nästa varv ska jag simma med ”the pack” så man slipper ta vågorna själv, men nu kändes det skönt att slippa stångas. Hela första varvet gick kanon, träffade bojerna hyfsat och kunde simma utan att behöva ta i speciellt mycket.

Det är ändå lite nervöst att gå upp för varvning för man har ingen aning om tiden, men jag blev positivt överraskad, 34 minuter. Fattar inte hur jag som är så dålig på att simma inomhus kan simma hyffsat ute. Våtdräkten är min Stålmannen-mantel :) Peppad av den fina tiden så drog jag på extra på andra varvet, men tyvärr navigerade jag uselt. Kom helt fel flera gånger och på fel sida om en kanot. Ofta simmade jag rakt in i andra för jag låg på tvärsen och jag hade svårt att hitta bojerna. Sista 2-300 metrarna kände jag att det började bli lite sämre tryck i armarna också, men det var aldrig någon fara. Jag sprang upp ur vattnet på 1.12.40 enligt min egen klocka, drog i mig två glas vatten och joggade lugnt upp till växlingsplatsen.


Cyklingen 5.54.39
Nu hade jag bara en sak i huvudet: få ner pulsen. Tog en långsam växling på över 3 minuter och cyklade sedan lugnt ut. Efter bara 500 meter så var det nåt asshole framför som slängde av en massa tejp som for rakt in i mina bromsar. Det var bara att stanna och pilla loss det. När jag började cykla sen så börja nåt klonka och jag trodde växlen hade pajjat. Efter ett nytt stopp och undersökning visade det sig bara vara pumpen som hamnat snett och slog mot pedalen. Inget långt stopp, drygt en minut, men ändå lite irriterande.

Hursomhelst, positiva känslor, njuta av den bra simningen, fokus på puls och energiplanen. Jag bromsade egentligen hela först varvet och jag lyckades med planen att hålla runt 145 i puls. Trots det gick det varvet snabbast, men det var nog för att förhållandena var som bäst då, plus att jag orkade ligga i tempobågen nästan hela varvet. Magen krånglade lite, men det visade sig bara vara kissnödighet så det var ju lätt avhjälpt. Totalt kissade jag hela FEM gånger under cyklingen, vilket tyder på att jag tog in för mycket vätska.

Det är lite roligt när man simmar snabbare än sin totala triathlonförmåga, för man blir omcyklad av sjukt många på feta tempohojar. Normalt är det inte kul att bli omkörd, men i det här fallet sätter jag varje tempocykel på mitt kick-ass-simmar-konto. Efter ett tag slutar dock tempohojarna komma och istället kommer dyra linjehojar och helt plötsligt är det strumpor i skorna. Det är cyklisterna, de som inte kan simma men som cyklar såinåttahelvete istället. De tar jag på löpningen tänkte jag…

Nackdelen med att bli omcyklad av så många är att vid varje omkörning är det mitt ansvar att falla bak. Enligt reglerna måste jag hålla minst tio meter till framförvarande cykel. Därför är det svårt att hitta nån rytm när kanske 100 cyklar passerar på första timmen.

Sen flöt det på, första varvet gick på 1.54 och var snabbare än planen, andra gick lite långsammare men kändes fint, energiplanen med gel och sportdryck funkade bra. Några kilometer ut på andra varvet blåste Stina om mig och jag kunde räkna ut att hon cyklade riktigt fort.

Så kom första riktiga dippen, efter 12 mils cykling och jag hade just vänt ut igen för sista rundan och Sara hade just passerat mig. Det var motvind, jag mådde illa och magen strulade. Den rundan handlade bara om damage control så jag så snabbt som möjligt skulle kunna komma tillbaka till min mat- och vätskeplan. Jag skippade sportdrycken och åt en bulle, slog av på tempot och sen helt plötsligt hade jag grymt tryck i benen igen. Cyklingen ut tog hela 1.05, medan vägen tillbaka gick på 57 trots att jag tog det lugnt och stretchade hela sista milen. Så det svänger fort…

Kroppen kändes fin på cyklingen förutom nacken som krampade en del på slutet. Jag hade ändrat cykelinställning dagen innan för att slippa använda hamstrings så mycket och det funkade kanon. Nackdelarna var ett sämre rundtramp och ovan cykelposition, men jag får ändå vara nöjd.

Löpningen 4.27.41
Efter ytterligare en långsam växling sprang jag ut på ok ben, men med grymt ont i ryggen. Det tog nästan halva loppet innan det släppte och jag var lite orolig ett tag. Vid 2 km konstaterade jag att jag höll 5.10-tempo och jag slog av för att försöka hitta planerat 6.00-tempo. Det funkade rätt bra, men vid ca 12-14 m kom en stor svacka och jag mådde riktigt skit. Det enda jag kunde tänka var ”aldrig gå, fortsätt spring, det kommer vända uppåt igen”. Jag skippade också nån vätskestation för att få bort illamåendet och sen tryckte jag i mig gel med koffein. Efter 20-30 min var jag back in business och varken energi eller humör var nåt problem längre. Vid varje varv stod mina föräldrar och lagkompisar och oändligt antal kända och okända människor och hejade. Väsby-Niclas var en av dem som hejade bäst, tack för det! Helt underbart!

Min vadskada gjorde sig tyvärr påmind redan från början och vid 20 km krampade det så fort jag tog ett löpsteg. Därför fick jag lunka resten i ett ganska mediokert tempo och jag fick springa med tårna uppåt så att vaderna hela tiden hölls sträckta. Det var ett ganska oskönt sätt att springa på, men det långsamma tempot gjorde att jag mådde toppen i övrigt och kunde verkligen njuta av tävlingen. Jag kunde också enkelt pumpa i mig gel och cola utan att må illa.

Det är roligt med vändbana för man ser alla sina kompisar. Stina och Larsson var på väg mot kanontider, det kunde jag tidigt konstatera. Jag kunde också se att Karin och sen också Kalle båda hade krafter kvar att klara sig i mål. Sara såg också ut att hålla sig löpande så att komma ikapp henne var bara att glömma. Jag kunde också se att min klubbkompis Nicklas skulle klara sitt gamla pers.

Sista 7 km från vändpunkten var underbara, jag njöt av varje steg och när målrakan kom började jag rysa. Magin från morgonen fanns där igen och jag började lite när jag kom över mållinjen. Morsan hängde på mig en blomma och sen gick jag direkt och började hinka Vitargo.

Jag är så glad att jag inte pushade mig mer så jag kunde njuta av min första målgång. Hela Järnmannen är ju en lång hushållning med kroppens resurser. Energi, vätska, salt, humör, mage, psyke, muskler – allt kräver ständig fokus och börjar nåt strula måste man ta tag i det direkt, annars hamnar man efter med energin eller nåt annat viktigt. Det känns som man ska bromsa lagom för att orka hela vägen och jag hade god marginal. Den marginalen kan man sen låta krympa med erfarenheter.

Jag fick i mig ordentligt med energi.
Cykling:
2.2 liter egen sportdryck – 570 kcal
7 geler – 700 kcal (tappade tyvärr en… annars hade jag tryckt i mig en till)
1 Gainomax 240 kcal
3 bananer
Halv bulle

Löpning
0.5 liter egen sportdryck 130 cal
6 Squeezy geler – 390 kcal (tror jag)
3 andra geler 300 kcal
Ca 1 liter cola 400 kcal

Att ta sig i mål var så klart det roligaste på hela helgen, men hela helgen var underbar. Det var jättekul att träffa forumkompisar och andra triathlonkompisar. En del har jag aldrig träffat förut som Kalle, Karin och Sara, men de var precis så trevliga som jag trott. På kvällen efter loppet gick jag ut med mina föräldrar och åt, sen stack jag bort till en restaurang där Heleneholm höll till. Det var jättekul att träffa de andra. Gladast var nog Tessan som plockade hem guldet på ett helt fenomenalt sätt.

Sen finns det massor av fina minne från löpningen. Sprang och snackade med en skön lirare från Luleå och sen en SCTare som också gjorde IM-debut. Och varje gång man mötte en klubbkompis eller annan kompis var det peppning peppning, alla hjälps åt. Och sen världens bästa langning av HTT-kompisarna, både på cyklingen och på löpningen.

Överhuvudtaget var det en underbar helg!

måndag 4 augusti 2008

Kalmar triathlon short version

En liten snabbrapport från Kalmar innan jag orkar göra en riktig tävlingsrapport.

Jag är så grymt nöjd! Jag kom i mål och jag kom i mål på en bra tid och jag mådde bra nästan hela loppet!

Simningen var jättekul. Jag hade ställt mig rätt långt fram så det hela började med ett äkta hederligt fem-minuters slagsmål, precis som jag föreställt mig starten på en Järnmannen-tävling. Första varvet simmade jag riktigt bra, men andra navigerade jag riktigt dåligt. Sluttiden på simningen blev ändå långt bättre än förväntat, 1.12.42.

Efter en lugn och långsam växling cyklade jag ut. Min enda prioritering var att få ner pulsen och det lyckades fint. Jag körde hela första varvet på runt HR145. På andra varvet började det regn och farten gick ner lite, men inga problem energimässigt eller psykiskt och benen kändes rätt starka. Efter 12 mil kom min stora dipp. Det var motvind, jag kände mig svag och mådde dåligt. Under tre mil handlade det om damage control; först bort med illamåendet och sen in med en massa energi. Planen funkade och sista milen mådde jag kanon. Kom runt cyklingen på cirka 5.54 vilket var lite snabbare än väntat.

På löpningen hade jag stora problem med ryggen första 2 milen, det högg som en kniv, men det släppte sen. Mina dåliga vader gjorde ont i stprt sett hela tiden och efter halva löpningen fick jag slå av på temåpot ordentligt för annars krampade de. Fördelen med detta var att resten av kroppen mådde bra och sista 15 km var helt underbara, jag bara sprang och njöt. Kom runt löpningen på en tid som var betydligt sämre än väntat, 4.27.48, men det gjorde inget, jag var överlycklig! Sluttid 11.41 och jag klarade sub-12!!




Glada heleneholmare med grymma svenska mästaren Tessan som galjonsfigur. Självklart bär jag en Hawaii-skjorta dagen och sporten till ära.